Sophie Janson verkade större delen av sitt yrkesliv som fotograf med egen ateljé i Fjugesta, Västernärke.
Sophie Janson växte upp på gården Övre Damsäter i Axbergs socken norr om Örebro. Fadern Carl Jansson var lantbrukare med förtroendeposter som häradsdomare och landstingsman. Modern Anna födde femton barn, varav åtta överlevde skolåldern. Syskonen var alla flickor, förutom en.
Hemmet var öppet för kulturella intryck. Flera av döttrarna hade konstnärliga anlag. De växte upp med odling, djurskötsel, läsning och handarbete. Fem av systrarna förblev ogifta och stannade kvar på gården. Sophie Janson var energisk med gott läshuvud. När hon gick ut folkskolan i Axberg hade hon högsta betyg. Hon lär ha sagt att kokerska eller piga tänkte hon inte bli. På en julfest i unga år träffade hon en flicka som var fotograf i Örebro och tjänade bra, vilket kan ha inspirerat hennes företagsamhet.
Vid arton års ålder började Sophie Janson handelsskola i Örebro och där fick hon idéer till möjliga arbeten för en kvinna, till exempel kopist. Några år senare tog hon lära hos fotografen Rudolf Pettersson i skånska Ljungbyhed, som låg nära en militär övningsplats. Där fick hon lära sig mörkrumsarbete, framkallning och ateljéarbete förutom ett flitigt fotograferande av militärer. Hon fortsatte 1896 sin utbildning i fotografyrket hos Axel Barr i Örebro, som nyligen etablerat sig i sin hemstad efter utbildning i Stockholm.
År 1900 sökte sig Sophie Janson till en mer väletablerad firma då hon tog lära hos den betydligt äldre fotografen Bernhard Hakelier. Denne hade kommit till Örebro från Kurland i början av 1870-talet och blev utnämnd till hovfotograf 1880. Hos Hakelier fick hon arbeta som kopist, retuschör och porträttfotograf och lärde sig också landskapsfotografi. Hakelier var en sträng men generös lärare. Omdömet Sophie Janson fick vid avslutad tjänst löd: ”plikttrogen, påpasslig, arbetsam, har hon utfört sina åligganden till min belåtenhet, varför jag kunna tillge de bästa rekommendationer”.
Efter några månader 1906 hos Albin Andersson i Karlskoga och Degerfors dristade sig Sophie Janson att hösten 1908 öppna egen fotoateljé med rikstelefon på Klostergatan i Örebro. Lokalen hade hon tagit över efter fotografen Selma Holmberg. Samtidigt öppnade hon en liten filialateljé i Fjugesta på bakgården till järnhandlarhuset. Efter några år bestämde sig Sophie Janson för att helt och hållet satsa på sin fotoateljé i den växande municipalorten Fjugesta. Hon förde över sina kameror, ateljéutrustning och fondkulisser på tåget till Fjugesta 1912 där hon skaffat hus och större ateljé, granne med en bensinstation.
Den nya järnvägslinjen som passerade Fjugesta band samman Örebro med Värmlandsbanan och blev en viktig pulsåder för Lekebergslagens järn-, skogs- och jordbruksprodukter. Här kunde Sophie Janson skaffa sig en stabil kundkrets och slapp konkurrensen i Örebro med sina tolv fotoateljéer. Den framväxande industrin innebar nya arbeten, mera pengar och en befolkning som hade råd att låta sig fotograferas. Men familjer splittrades också, några for till Amerika och andra flyttade till städer för att söka arbete. Genom fotografier kunde släkter hållas samman symboliskt och minnas varandra inom glas och ram.
Under nära femtio år skulle Sophie Janson bli en tidig reportagefotograf i sitt närområde Västernärke. Hon stannade inte bara i sin ateljé, utan skaffade sig cykel och for runt i bygderna för att dokumentera fattig som rik. Lantbrukaren John Apelqvist som sålt sin gård och flyttat till Fjugesta blev ett gott stöd för Sophie när hon byggde upp sin verksamhet. Carl Nilsson på Höjens gård i Kräcklinge väckte en romans, men hans syster och husföreståndarinna satte käppar i hjulet. Sophie Janson förblev ogift.
Sophie Janson följde flera generationer i arbete, fest, glädje och sorg genom kameralinsen. Hon gjorde långa turer runt Västernärke. Hon minns särskilt att det var vackert att fotografera barn och att hon mest var ute och flängde på cykeln då man helst skulle fotografera i hemmiljö. Alla kor och hästar skulle fotograferas, liksom högtidsdagar och även barnlik. Om inte kläderna var snygga hade fotografen en hel garderob att låna ut. ”I dag skulle jag nog ha kallats för pressfotograf”, berättade Sophie Janson på äldre dar. Hon var en av många fotopionjärer som efter sekelskiftet kartlade Sverige.
I Fjugesta blomstrade småföretagen med exempelvis Klaessons möbelfabrik som en rikskänd tillverkare. De nya industrierna behövde marknadsföras och möbelfabrikanterna önskade bilder till sina försäljningskataloger. Orten hade även ett aktivt föreningsliv och Sophie Janson umgicks med Fjugestasocieteten som doktorinnan, veterinärsfrun och stationsinspektorns fru. Sophie Janson var aktiv i Röda Korset och Västernärkes hembygdsförening samt kyrkligt och samhälleligt intresserad. Hon hörde till en av få kvinnliga företagare, välkänd som tant Fiffi eller Drottningen av Fjugesta.
När Sophie Janson upphörde med fotograferandet i början av 1950-talet deponerade hon cirka 50 000 glasplåtar hos Västernärkes hembygdsförening. Denna kulturskatt förvaras nu i Örebro stadsarkiv där man katalogiserat materialet efter olika teman.
Sophie Janson uppnådde hög ålder, ångrade aldrig sitt fria yrkesval, men saknade att inte kunna cykla längre. Varje år semestrade hon på pensionat, men lämnade kameran hemma och köpte vanliga vykort. Vid 75 års ålder byggde hon ett nytt eget hus i Fjugesta som hon bebodde till 94 år då hon flyttade till Lekebergshemmet. Vid 105 års ålder var hon Örebro läns äldsta innevånare och lyssnade på klassisk musik – gärna Dag Wirén, rullgardindirektörens son från Fjugesta. Hon firade sin 105-årsdag hos Carl Jan Granqvist på Grythyttan.
Sophie Janson var 106 år gammal då hon avled 1981.
