Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Sophia (Sophie) Margareta von Knorring

1797-09-281848-02-13

Författare

Sophie von Knorring är författare till en rad högreståndsskildringar ur ett kvinnligt perspektiv. Hon bidrog starkt till utvecklingen av den svenska romanen under 1830- och 1840- talen.

Sophie von Knorring föddes 1797 och växte upp i en högreståndsmiljö i Västergötland. Fadern, Christer Göran Zelow, var major och hovmarskalk. Hans äktenskap med Helena Sophia Gripenstedt gjorde det möjligt för honom att arrendera fideikommisset Gräfsnäs i närheten av Alingsås. Här växte Sophie von Knorring upp och den sociala miljön på Gräfsnäs satte djupa spår. År 1808 flyttade familjen vidare till egendomen Högärdet utanför Vänersborg.

Avgörande för Sophie von Knorrings utveckling var åren 1810–1813 då hon tillsammans med modern och fyra yngre systrar vistades i Stockholm för att få en ståndsmässig uppfostran och utveckla sina talanger. Språk, sång, musik, måleri och dans var ämnena på schemat. Teaterlivet i huvudstaden gjorde intryck och särskilt minnesvärt blev Madame de Staëls besök i Stockholm 1812 då Sophie till och med blev presenterad för henne. Detta societetsliv skildrade hon senare exempelvis i Illusionerna, 1836.

Samtidigt som Sophie von Knorrring och hennes systrar utbildade sig för framtida äktenskap och hemliv inträffade en ekonomisk depression, som gjorde att faderns affärer som lanthushållare försämrades. Familjen Zelow tvingades fortsättningsvis leva under knappa omständigheter.

Den vackra Sophie von Knorring saknade inte friare. Valet föll till sist på den åtta år äldre friherren och översten Sebastian Carl von Knorring med vilken hon ingick äktenskap 1820. Någon större passion dem emellan var det inte, men kärleken växte fram med tiden. På grund av faderns sjukdom – han hade drabbats av slaganfall – och familjens knappa ekonomi valde man att fira bröllopet i stillhet i föräldrahemmet. Året därpå flyttade de nygifta till von Knorrings tjänsteboställe Friggesby i närheten av Tidan. Här föddes i november det enda barnet, dottern Ebba. Detta namn hade även Sophie använt som titel på sitt första och opublicerade försök att skriva en roman.

Sophie von Knorring trivdes mycket bra i Friggesby. Maken var dock inte förmögen, så åren på Friggesby blev därför fyllda av hårt vardagsarbete med alla lanthushållets sysslor. Brist på mat och pengar var ingen ovanlighet. Vissa välbehövliga avbrott i vardagslunken gjordes genom resor till föräldrahemmet eller besök hos bekanta i den västgötska landsortssocieteten. Majorsbostället Ärtekärr dit familjen flyttade 1827 framstod som mindre lockande. Det låg ensligt långt in i djupa skogen. Denna vildmark försökte Sophie von Knorring kultivera genom att plantera träd och arrangera trädgården med lusthus och viloplatser. Det senare kunde behövas, eftersom hon vid detta skede insjuknade i en lunginflammation som utvecklades till ett långt och slutligen dödligt lidande i lungtuberkulos.

Sophie von Knorrings författarskap i offentligheten inleddes med romanen Cousinerna, 1834. Hon hade sänt en förfrågan till Lars Johan Hierta, som avböjde att publicera den. Det blev i stället förläggaren Zacharias Haeggström som tog sig an debutanten. Budbärare vid kontakterna med förlaget i Stockholm fick hennes förtrogne, friherre August Reinhold Mannerheim, vara. Mottagandet i de litterära tidskrifterna blev blandat.

Vid denna tid var Fredrika Bremer den svenska familjeromanens klart lysande stjärna. Sophie von Knorring hade dock ett annat kynne som författare. Hennes penna styrdes mer av inspiration, känslor, esprit och kvickhet. Där Fredrika Bremer var besläktad med den engelska familjeromanen inspirerades Sophie von Knorring av en kontinental societetsroman präglad av flärdfullhet och glöd. Detta parade hon med en vaken blick för situationer och detaljer i den vardag hon kände till. Ett sådant författarskap tedde sig inledningsvis mer utmanande, farligt och osedligt i kritikernas ögon. Litteraturvetaren Åsa Arping har ingående analyserat hur Sophie von Knorring agerade under anonymitetens manliga mask och iklädde sig olika roller för att hantera kritiken i förhållande till sin kvinnliga värdighet.

Efter debuten utkom Sophie von Knorring med en rad så kallade svenska original: Vännerna, 1835, samt Qvinnorna,Axel och den tidigare nämna Illusionerna, 1836. Miljön utgjordes av huvudstadens salonger och lantliga herresäten, och temat var ofta valet mellan plikt och kärlek. Sophie von Knorrings societetsromaner är det närmaste den svenska litteraturen kommit Jane Austen.

Från och med trebandsverket Stånds-paralleler, 1838, tar författarskapet en annan riktning. De sociala förhållandena mellan de olika skikten på landsbygden får här sin belysning. Friherrinnans närmande till folket bar dock på en inneboende spänning då hon avsåg att torgföra sina aristokratiska värderingar och samtidigt skildra folket. Hon hade tagit intryck av den allmänna tendensen inom skönlitteraturen att skildra folkliga miljöer, men någon känsla för folkupplysning bland bönderna hade hon inte. Hon kunde dock också från sin upphöjda position rikta kritik mot adelns översitteri.

Samma år som Stånds-paralleler utgav Sophie von Knorring Tante Lisbeths 19:de testamente, som får betraktas som en bagatellartad mellanbok. Tidsenligt började hon skriva kortare berättelser, som samlades i två samlingar, Skizzer 1841 respektive 1845. Större avtryck lämnade Torparen och hans omgifning. En skildring ur folklifvet, 1843 – en omfattande trebandsroman. Här möter vi ett ambitiöst försök till skildring av jordbruksbefolkningens lägsta skikt utifrån deras egna förutsättningar och med den konservativa aristokratens respekt för det enkla och ödmjuka folket. I företalet betonade Sophie von Knorring att hon ville se på världen ur torparens ögon. Hon förverkligade här Fredrika Bremers dröm om att skriva en roman om det arbetande folket på verklighetens grund – något som Bremer själv aldrig mäktade göra. Författaren tog ställning för torparen mot den dryga possessionaten patron P. Borgerliga uppkomlingar kunde hon verkligen teckna med elak ironi. Därtill skildrades superiets avarter i en tid då nykterhetsrörelsen låg i sin linda.

Ett av den konservativa Sophie von Knorrings moraliska imperativ var att försvara det oupplösliga äktenskapet, vilket föranledde författaren C.J.L. Almqvist att reagera mot framställningen i Torparen. Här visar sig kollisionen med det liberala genombrottet, som pågick samtidigt som Sophie von Knorring blickade tillbaka mot en aristokratisk värld som var under upplösning.

Sophie von Knorrings sista större roman, Förhoppningar, 1843, uppehöll sig vid den förbjudna kärleken mellan en änka och hennes styvson. Den förbjudna passionen skildras här med en psykologisk skärpa och romanen hör till en av de mer läsvärda i författarskapet.

Sophie von Knorring hade ett rikt socialt nätverk i Västergötland, men lärde också gradvis känna Fredrika Bremer och Malla Silfverstolpe. Den senare gästade hon i Uppsala på 1840-talet. Brevväxlingen mellan dessa centrala kulturpersonligheter finns bitvis bevarad.

Fredrika Bremer och Sophie von Knorring hade olika åsikter om kvinnoemancipationen, men de respekterade varandra trots konkurrens och stora karaktärsmässiga olikheter. Fredrika Bremer utgav så sent som 1861 en minnesartikel över Sophie von Knorring i Aftonbladet och hade redan i mitten av 1850-talet av släktingar anförtrotts att skriva inledningen till en utgåva av författarens samlade verk – ett företag som dock inte blev realiserat. Sophie von Knorrings förhållande till Emilie Flygare-Carlén var betydligt mer ansträngt, vilket ytterligare påvisar spänningen mellan konservativ aristokrati och en frambrytande borgerlig affärsmannaklass även de kvinnliga författarna sinsemellan.

Sophie von Knorrings verk blev, liksom Fredrika Bremers och Emelie Flygare-Carléns, ganska omgående översatta till tyska, franska och engelska. Hennes romaner har dock inte i någon större omfattning levt kvar genom nyutgivning och annan spridning inom bredare läsargrupper.

Sophie von Knorrings sista bostadsort var majorsbostället Skålltorp vid Axevalla hed nära Skara där hon avled 1848 i en ålder av 50 år. Hon är begravd på Skärfs kyrkogård.


Gunnel Furuland



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Sophia (Sophie) Margareta von Knorring, www.skbl.se/sv/artikel/SophievonKnorring, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Gunnel Furuland), hämtad 2018-11-19.




Övriga namn

    Flicknamn: Zelow


Familjeförhållanden

Civilstånd: Gift
  • Mor: Helena Sophia Gripenstedt
  • Far: Christer Göran Zelow
  • Syster: Christina Carolina Zelow, gift Flach
fler...


Utbildning

  • Privatundervisning i hemmet, Stockholm: Informatorer i hemmet som undervisade i språk, sång, måleri och dans
  • Privatundervisning i hemmet, Stockholm: Undervisades i religion, historia och litteratur av prästen Arvid August Afzelius.


Verksamhet

  • Yrke: Författare


Kontakter

  • Kollega: Fredrika Bremer
  • Kollega: Emilie Flygare-Carlén
  • Kollega: Malla Silfverstolpe


Bostadsorter

  • Födelseort: Gräfsnäs
  • Gräfsnäs
  • Vänersborg
fler...


Källor

Litteratur
  • Nelson, Barbro, Sophie von Knorring: en svensk romanförfattarinnas liv och dikt, Stockholm, 1927

  • Wallen, Nils Erik, Sophie von Knorring och samhället: studier över en svensk författarinna och hennes ställning i samtiden, Förlags AB Lundelin & Co, Diss. Åbo : Univ.,Helsingfors, 1962

  • Arping, Åsa, 'Bakom manlighetens mask: Sophie von Knorring, Cousinerna och spelet med författarrollen', Tidskrift för litteraturvetenskap (1988)., 1999 (28:2), s. 50-70, 1999

  • Bremer, Fredrika, '[Minnesord]', Aftonbladet, 1861



Vidare referenser