Stella Falkner-Söderberg var konstnär, illustratör och skribent. Hon målade främst porträtt och tecknade för tidningar. Hon engagerade sig också för andra världskrigets offer.
Stella Falkner-Söderberg föddes i Stockholm 1904 som sjunde och yngsta barnet till Frans Falkner och hans danskfödda hustru Meta. Namnet Falkner togs av fadern, som från början hette Nilsson. Från och med 1907 bodde familjen i det som sedan kom att kallas för Blå Tornet, på Drottninggatan i Stockholm.
Stella Falkner-Söderberg drabbades som barn av rakitis, eller engelska sjukan som den ofta kallades. Hon blev därför liten till växten och plågades livet igenom av en sned och klen rygg. Föräldrarna drev pensionat på femte våningen där de tog emot helinackorderingar och matgäster. Men ekonomin var dålig. Under ett par år hyrde August Strindberg en lägenhet i huset och var matgäst hos Falkners. Han förväntade sig att bli uppassad av hela familjen.
Yngsta dottern hade stor respekt för Strindberg, men ibland läste han sagor för henne. Hon fick också leka affär med hans alkemistvågar och fick en liten tax av brunt ylletyg som kallades Paavo. Den tog hon med sig tillsammans med den slitna och älskade dockan Santussa när hon gick en trappa ner till författaren. Hennes storasyster Fanny Falkner blev vid 18 års ålder sekreterare och illustratör åt författaren — hon skulle senare flytta till Danmark, åtminstone delvis för att undkomma Strindberg-beundrarnas spekulationer om att hon skulle ha varit författarens ”sista kärlek”.
Stella Falkner-Söderberg fick, tillsammans med systrarna Ada och Eva, gå gratis i Franska Skolan som drevs av nunnor. Hon började sedan på Whitlockska samskolan där hon 1921 tog examen. Hon visade tidigt en konstnärlig läggning. Redan som sjuttonåring var hon en av vinnarna i en tävling i Dagens Nyheter, riktad till ungdomar, för det vackraste jul- eller nyårskortet. Åren 1923–1926 studerade hon som frielev på Carl Wilhelmsons målarskola och mottog där pris i teckning och extrapris i modellstudier.
Som konstnär arbetade Stella Falkner-Söderberg till en början i det lilla formatet. Hon trivdes med akvarellens luftighet och penselns oväntade vattendroppe, och hon fick inspiration av pastellens mjuka inexakthet och spontanitet. Hon använde blyerts eller tusch till skisser och föredrog kolet till sina porträtt.
För Wilhelmson studerade också konstnären Torsten Jovinge och tycke uppstod. Det unga paret reste till Paris där de vigdes 1926. Torsten ägnade sig engagerat åt sitt puristiska måleri medan Stella Falkner-Söderberg skötte hushållet i de gamla ruffiga franska hus de ofta flyttade mellan. Hon, som hade sett sig som jämlik med sina och mannens studiekamrater, behandlades nu som hushållerska då dessa kom på besök. Torsten Jovinge sa vid ett tillfälle: ”Om du missar din karriär så märks det inte, men om jag gör det så märks det”.
Den klassiska konflikten etablerades, den mellan kvinnans eget konstnärskap och uppfattningen att det i ett förhållande alltid är hon som måste offra sin karriär. Paret Jovinge hade det knapert, de flyttade till Menton i södra Frankrike och bodde där i den ena obekväma, primitiva och kalla bostaden efter den andra.
Deras första dotter dog efter bara någon månad. Så småningom föddes Lena och några år senare Marika, som kallades Dudde. Men penningbekymren och olösta konflikter kvarstod. Stella Falkner-Söderberg orkade inte hävda sig i det mansdominerade kulturlivet och dessutom betydde moderskapet oerhört mycket för henne. Paret gick skilda vägar 1935, hon for till Paris med de två flickorna på fyra respektive sju år medan Torsten Jovinge åkte till Spanien, där inbördeskriget var nära.
Det gick inte lång tid efter skilsmässan förrän Stella Falkner-Söderberg tog upp kontakten med Tom Söderberg, journalist, historiker och anti-nazist, som precis som både hon och Torsten Jovinge hade gått på Whitlockska samskolan. Förälskelse uppstod. Det följde nu en tid då Stella Falkner-Söderberg bodde tidvis hos sin äldsta syster, tidvis hos Torsten Jovinges far Edvard och däremellan hos Tom i Båstad. Hon reste till Köpenhamn och hälsade på sin syster Fanny och tillbringade också tid i Paris där hon målade och höll kontakt med Tom via brev.
I augusti 1936 fick Tom Söderberg, genom sitt arbete som politisk redaktör på Morgontidningen i Göteborg, besked om att Torsten Jovinge hade begått självmord i Sevilla. Han kontaktade genast Stella Falkner-Söderberg i Paris och i Sverige gick ryktet att det var hennes fel att Torsten dött. Tidningarna basunerade ut det som en sanning.
Stella Falkner-Söderberg drabbades av depression, skuldbelade sig själv och fick livet ut återkommande ångestattacker. Men varken Edvard Jovinge eller Tom Söderberg trodde på ryktena, utan stöttade henne hela tiden. Det skulle ta över 70 år att klarlägga att Torsten Jovinge på grund av sina teckningar och dagboksanteckningar från det spanska inbördeskriget föll offer för militärjuntan.
I december 1936 vigdes Stella Falkner-Söderberg och Tom Söderberg och så småningom adopterades Stella Falkner-Söderbergs döttrar av Tom. Det följde några lugna år då Stella Falkner-Söderberg tecknade för tidningar och målade porträtt i olja på beställning. Familjen bodde i Göteborg, men beställningarna kom ofta från Stockholm.
Krigsutbrottet 1939 och den påföljande ockupationen av Danmark, Norge och sedan Frankrike medförde att Stella Falkner-Söderberg och barnen tidvis evakuerades till Mellerud. Väl tillbaka i Göteborg hade hon fått avsked från tidningstecknandet och Morgontidningen lades ner. Nästa bostadsort blev Helsingborg där Tom Söderberg, trots att han var filosofie doktor, fick obetalt arbete som lärare under ett halvårs provtjänstgöring. Oron för ekonomin var stor men Edvard Jovinge hjälpte till med skolavgifter och lån.
Dödsfall inom familj och vänkrets gjorde inte livet lättare. Toms bror Mikael hade gått bort, och de sörjde vännen Karin Boyes död. Hon representerade deras ungdom, trettiotalet och hade varit en älskad och beundrad mittpunkt från ”den tid då det var en lust att leva”. I oktober 1941 dog Toms pappa, författaren Hjalmar Söderberg, som i många år bott i Köpenhamn.
Nästa flyttlass gick till Linköping men det var fortsatt många som ville ha porträtt i olja eller pastell på barn, barnbarn eller sig själva, och konstnären for fram och tillbaka till både Stockholm och Helsingborg. De sista krigsåren och åren efter krigsslutet blev mycket produktiva för Stella Falkner-Söderberg som började teckna och skriva artiklar för Östergötlands aftonblad, även kallad Östgöten. Hon bevakade bland annat författaraftnar, föredrag och skrev teaterrecensioner. Våren 1946 fick hon för Östgötens räkning fara till London och skrev därifrån sex brev om den engelska efterkrigstiden. Senare gjorde hon för tidningen en reportageresa till Italien.
Hemma i Sverige anordnade Stella Falkner-Söderberg insamlingar till hjälp för flyktingar och hon ordnade villiga familjer som tog emot franska barn från det bombade Rouen. Hon fick uppdrag att illustrera en mängd flickböcker och barnböcker, tog med sig döttrarna på en rundresa i det sönderbombade Europa och gjorde också målarresor till Spanien, Ryssland och Lofoten. Hon köpte så småningom ett hus på Ven där hon och barnen hade tillbringat somrarna sedan 1950-talet. År 1970 utkom hennes bok Fanny Falkner och August Strindberg och två år senare fick hon hyra en ateljé i Blå Tornet, samma hus där föräldrarna drivit pensionat. I en intervju i Dagens Nyheter berättade hon att hon egentligen inte börjat måla på allvar förrän hon blev pensionär.
Då dottern Marika Jovinge Cropper 1985 arrangerade en stor utställning på Landskrona museum, med främst akvareller från Ven, var Stella Falkner-Söderberg sjuk. Hon hade 1977 tagits in på sjukhus där hon tillbringade återstoden av sitt liv. I en utställningskatalog hade dottern sammanställt brev, teckningar, foton, verser och visdomsord från moderns ”liv under konstens domvärjo”. Året efter visade Hallonbergens bibliotek utställningen Stella Falkner: konstnär – kvinna samtidigt som hennes förste makes bilder från Spanien fanns till beskådande på Sundbybergs bibliotek.
Stella Falkner-Söderberg avled 1991, några månader efter att maken Tom fallit ifrån. Hennes stoft vilar på Skogskyrkogården i Stockholm.
