Stina Stenhagen var en framstående forskare inom medicinsk kemi och kemisk ekologi. Hon blev Göteborgs universitets första kvinnliga professor.

Stina Stenhagen var dotter till rektor Johan Alfred Ställberg och hans maka Anna Emilia. Hon tog studenten vid Högre allmänna läroverket i Norrköping 1936 och inledde samma år sina akademiska studier vid Uppsala universitet. Tre år senare, 1939, blev hon medicine kandidat. Hon var då anställd som amanuens vid medicinsk-kemiska institutionen vid Uppsala universitet där även Einar Stenhagen, hennes blivande make, var verksam. Einar Stenhagen drabbades av lungtuberkulos i början av 1930-talet och bestämde sig därefter för att ägna sig åt medicinsk forskning med inriktning på tuberkelbakteriens kemiska sammansättning. Under en period i början av 1940-talet då Einar Stenhagen på nytt insjuknade i tuberkulos och inte själv kunde arbeta var det framför allt Stina Stenhagen som utförde det nödvändiga laboratoriearbetet. År 1942 gifte hon sig med Einar Stenhagen och tillsammans fick de tre barn.

Det gemensamma vetenskapliga arbetet kom att prägla Stina och Einar Stenhagens liv som forskare. Den uppgift som de först tog sig an var att klarlägga de kemiska och fysikaliska egenskaperna hos tuberkelbakteriens fettsyror, särskilt de som kunde sättas i samband med de specifika vävnadsreaktioner som förekommer vid tuberkulos. Tanken var att detta skulle kunna leda till ett sätt att bekämpa den fruktade sjukdomen. Att bestämma den kemiska strukturen hos dessa fettsyror var emellertid en avancerad uppgift som krävde både utveckling av fysikalisk-kemiska analysmetoder och metoder för att på syntetisk väg framställa dem. Kunskapen om komplexa fettsyror av detta slag – varav många var av stor biologisk och medicinsk betydelse – var vid denna tid mycket begränsad. Det gällde även metoder att syntetisera dem. Inom detta område utvecklade Stina Stenhagen en självständig forskningsprofil. År 1951 disputerade hon på avhandlingen Undersökning över optiskt aktiva former av högre fettsyror med förgrenade kolkedjor. Avhandlingen fick högsta betyg och hon blev docent i medicinsk kemi. Samma år som hon disputerade tilldelades makarna Stenhagen Svenska Läkaresällskapets Jubileumspris för sina studier av tuberkelbakteriens kemiska sammansättning.

I början av 1950-talet drabbades Stina Stenhagen själv av tuberkulos, och hon var under en period svårt påverkad av sjukdomen. Trots detta fortsatte hon sin akademiska karriär och sitt arbete med att utveckla metoder för att syntetisera och bestämma strukturen hos komplicerade organiska föreningar, ofta i samarbete med Einar Stenhagen. År 1952 utnämndes hon till laborator i medicinsk kemi vid Medicinska Högskolan i Göteborg. Parallellt med forskningen arbetade hon också som lärare, en uppgift som hon ägnade mycket tid och intresse. År 1960 blev hon medicine hedersdoktor vid Göteborgs universitet och 1963 kallades hon till en nyinrättad professur i medicinsk kemi, gemensam för medicinska och odontologiska fakulteterna, vid detta universitet. Hon blev därigenom Göteborgs universitets första kvinnliga professor.

Under 1960-talet kom Stina Stenhagen att ägna sig åt ett helt nytt forskningsfält, nämligen de doftämnen (feromoner) som fungerar som kommunikationssignaler mellan insekter samt Kommenterad mellan insekter och växter. Redan i början av 1950-talet hade entomologen Bertil Kullenberg vid Uppsala universitet börjat studera denna form av kemisk kommunikation, som bland annat spelar en avgörande roll för dessa organismers fortplantning, och han inledde snart ett samarbete med paret Stenhagen. Ett viktigt led i feromonforskningen var nämligen att bestämma strukturen av de verksamma kemiska föreningarna. De metoder som Stina och Einar Stenhagen hade utvecklat, särskilt kombinationen av gaskromatografi och masspektrometri men även det avancerade kemiska syntesarbetet, spelade i detta sammanhang en avgörande roll. Med hjälp av dessa metoder var det möjligt att separera och strukturbestämma de ofta mycket små mängder av organiska föreningar som det här var fråga om. Intresset för feromonforskning handlade inte enbart om en grundläggande förståelse av dessa biologisk-kemiska interaktioner; i förlängningen låg också förhoppningar att kunna hitta alternativ till kemiska bekämpningsmedel mot skadeinsekter. Genom feromonforskningen kunde Stina Stenhagens stora naturintresse kombineras med hennes experimentella skicklighet som organisk kemist, såväl vad gällde att göra avancerade kemiska analyser som att syntetisera olika organiska föreningar. Under sommarmånaderna bedrevs forskningen på den ekologiska forskningsstationen vid Ölands Skogsby som invigdes 1963. Här byggde Einar och Stina Stenhagen tillsammans med Bertil Kullenberg upp en pionjärverksamhet inom det område som senare kom att kallas för kemisk ekologi.

Stina Stenhagens vetenskapliga intressen sträckte sig sålunda över ett brett område, från medicinsk kemi till kemisk ekologi. Makarna Stenhagen utgjorde ett framgångsrikt forskarpar och en för sin tid ovanligt jämställd arbetsgemenskap där Stina Stenberg utvecklade en egen, självständig forskarkarriär.

Stina Stenhagen avled i Mölndal 1973.