Ulla Ehrensvärd var en internationellt välkänd karthistoriker, konstvetare och kulturhistoriker. Hon var under många år chef för kart- och planschavdelningen vid Kungliga biblioteket och erhöll professors namn 1990.
Ulla Ehrensvärd var dotter till Signy och Carl-August Ehrensvärd, friherre, major och försäkringsman. Hon föddes i Stockholm av Svea Johansson, en ogift tjänsteflicka, och adopterades av paret Ehrensvärd 1930 (formellt 1932). Den biologiske fadern var Josef Carlsson, Lund, sedermera huvudredaktör för Svensk Uppslagsbok.
Efter skolgång i den ansedda Nya Elementarskolan för flickor (Ahlströmska skolan) i Stockholm tog Ulla Ehrensvärd studentexamen vid latinlinjen 1946. Hon började samma år läsa konsthistoria vid Stockholms högskola. Hennes kandidatuppsats ägnades åt konstnären Carl August Ehrensvärd (1745–1800). Kandidatexamen följdes 1953 av en filosofie licentiatexamen i konsthistoria med uppsatsen ”Landskapet i Augustin och Carl August Ehrensvärds konst”. År 1975 disputerade hon i konstvetenskap på en avhandling om medaljkonstnären Erik Lindberg och blev docent samma år. År 1990 fick hon professors namn av regeringen.
Ulla Ehrensvärd var en mångsidigt begåvad person. Bland annat var hon en duktig pianist och tecknare. Hon hade tidigt ett stort intresse för litteratur, konst och kulturhistoria och sökte sig till äldre, begåvade kamrater och förebilder såsom författaren Ingegerd Granlund, hennes lärare vid Nya Elementarskolan, och författaren Erik Blomberg. Dagböckerna vittnar om otaliga kulturevenemang och museibesök under ungdoms- och studietiden, men hon var också frivillig luftbevakare, så kallad ”tornsvala”, på Björnön i Jämtland under perioden 1944–1945. Den högt älskade fadern avled redan 1935 och Ulla Ehrensvärd växte framför allt upp med sin mor, som delade hennes kulturintresse men inte fullt ut förstod hennes läggning för studier och vetenskap.
Intresset för böcker och konst kom att bli avgörande för Ulla Ehrensvärds liv och karriär. De första anställningarna som bibliotekarie, vid Stockholms stadsbibliotek 1946, Vitterhetsakademien, 1950, och Kungliga biblioteket, 1953–1959, varvades med studier och kortare sejourer vid Riksarkivet och Carolina Rediviva, 1952, samt en period som amanuens vid konsthistoriska institutionen vid Stockholms högskola, 1949–1951. År 1962 tillbringade hon ett år som Sverige-Amerikastiftelsens stipendiat i USA och anställdes därefter vid Kungliga biblioteket som chef för kart- och planschavdelningen, där hon verkade 1963–1982. År 1983 blev hon förste arkivarie vid Krigsarkivet, där hon stannade fram till pensioneringen 1992.
Forskningsuppgifterna var vittomspännande och varierande och publikationslistan, som innefattar över 300 titlar, sträcker sig mellan karthistoria, konsthistoria, bokkonst, medaljkonst, skandinavisk kulturhistoria och arbeten om Orienten. Till de mest uppmärksammade hör avhandlingen, Medaljgravören Erik Lindberg 1873–1966, 1974, med en följande katalogdel 1988, som togs emot mycket väl i konstvetenskapliga och numismatiska kretsar, Den svenska tomten, 1979, en försäljningsframgång som utkom även som ljudbok och i punktskrift, och Den nordiska kartans historia, som utkom på flera språk 2006. Viktiga är även Mare Balticum, 1995, om Östersjöns historia under tvåtusen år, Topographica Estoniæ, 2001, en grundlig sammanställning av kartor och ritningar över Estland i svenska samlingar, och Cartographica Poloniae 1570–1930, 2008, en publikation över polska kartor i svenska samlingar som motiverade en hedersutmärkelse från den polska staten 2010.
Ulla Ehrensvärd var en mycket grundlig forskare som inte accepterade slarv vare sig hos sig själv eller hos andra. Hennes forskning är av traditionellt empiriskt slag men visar både bredd och djup. Vitsorden ända från de första anställningarna, liksom skolbetygen, vittnar om en ordningsam och noggrann läggning, liksom om studiebegåvning och intellektuell skärpa. Titeln på den festskrift som tillägnades henne 2003, Accurata descriptio, speglar denna sida av hennes gärning. Utöver detta var hennes särskilda styrka som karthistoriker att hon utnyttjade sin konstvetenskapliga skolning på kartmaterialet. Genom att inbegripa studier av kartors färger, papperskvaliteter och vattenstämplar utvecklade hon den karthistoriska forskningsmetodiken på ett innovativt sätt. Likaså hade hon ett stort intresse för teknikhistoria. Förståelsen för konstnärens och kartritarens blick och hantverk, liksom för föremålens och kartornas hela tillkomstprocess, tog hon med sig i den kulturhistoriska tolkningen.
Under hela sitt liv var Ulla Ehrensvärd djupt engagerad i otaliga forskningsuppgifter, utställningar och olika förenings- och styrelseuppdrag, främst inom karthistoria men även inom ett bredare kulturhistoriskt fält. Ett stort intresse var östliga kontakter, såväl med Finland, Polen och Ryssland som med Turkiet, vilket omsattes i resor, publikationer och utställningar. Särskilt ska nämnas utställningarna Atlasen genom tiderna, 1966, De historiska förbindelserna mellan Sverige och Turkiet, 1977, samt utställningen om den svenska tomten, 1978, som tillkom närmast av en slump. I samband med ett inbrott på Kungliga biblioteket försvann en väsentlig del av materialet till en planerad utställning, varvid Ulla Ehrensvärd uppfinningsrikt sydde ihop en helt annan utifrån vad som stod till buds; detta resulterade i utställningen om tomtar och den populära tomteboken.
Även förenings- och styrelseuppdragen spände över ett brett kulturhistoriskt fält. Ulla Ehrensvärd var sekreterare för Svenska forskningsinstitutet i Istanbul 1976–1988 och därefter ordförande för Svenska Istanbulinstitutets vänner 1988–1998 samt för Svenska Orientsällskapet 1995–2003. Hon var sekreterare för Kartografiska sällskapets sektion för historiska kartor 1968–2001 och svensk representant i International Cartographic Association från 1972. Hon valdes in i Sällskapet för utgivande av skrifter rörande Skandinaviens historia 1978 och i Karl Johansförbundet 1986. Intresset för de svenska relationerna österut och hennes forskning utifrån karolinska dagböcker gjorde henne till mångårig styrelseledamot och klubbmästare i Karolinska förbundet, 1981–2010. Säkert bidrog den Ehrensvärdska släkthistorien till intressen för Finland, militaria och sjöfart. Hon blev hedersledamot i Kungliga Örlogsmannasällskapet 2003. År 2006 valdes hon in i Kungliga Vitterhetsakademien som korresponderande ledamot nr 264.
Ulla Ehrensvärd kunde vara både sträng och krävande i sin yrkesutövning men hon var också mycket gladlynt och vänskaplig både yrkesmässigt och privat. Hon var ensamstående, vilket kanske var en förutsättning för att kunna bedriva en yrkes- och forskningskarriär av det slag hon gjorde, med många timmar vid skrivbordet, i arkiven och på ständiga forskningsresor utomlands. Nära relationer saknades dock inte under livet och därtill fanns vänner och släktingar, som hon underhöll med otaliga historier och glada skratt. Relationen till den Ehrensvärdska släkten var något komplicerad: som adopterad blev hon aldrig fullt accepterad i de officiella rullorna, men trots det höll hon familjen högt och många av hennes intressen rörde områden helt i linje med släkthistorien: militärhistoria, sjöfart, konst och numismatik.
Familjen tillhörde dem som förlorade betydande summor vid Kreugerkraschen 1932 och även om Ulla Ehrensvärd förvisso ändå fick en privilegierad uppväxt fanns inget stort kapital att falla tillbaka på efter faderns död. De summor hon kunde luta sig mot som vuxen biblioteksanställd var blygsamma och inkluderade inte kostnader för forskningsresor, representation och liknande. För att bekosta detta fick hon vanligen ta ur egen ficka. Förväntningarna var ändå att hon skulle arbeta ideellt i en mängd sammanhang; möjligen accentuerades det av att hon var kvinna och av det adliga namnet. Även om tids- och penningbrist blev ett stående bekymmer lät hon sig inte hindras av detta utan var ständigt engagerad i nya artiklar, forskningsuppgifter och uppdrag. De många utmärkelserna var för henne en viktig bekräftelse på att hennes gärning spelat roll för andra än henne själv. Efter pensioneringen fick hon möjlighet att slutföra några av sina större och viktigare arbeten, och in i det sista var hon upptagen med flera manuskript som delvis fick dikteras på ljudband.
Ulla Ehrensvärd dog i Stockholm i april 2015, begravdes i Gustav Adolfs kyrka och vilar i familjegraven på Solna kyrkogård.
