Ulla Jacobsson blev genom en enda roll världsberömd filmstjärna och ofrivilligt symbolen för den så kallade svenska synden i början av 1950-talet.
Ulla Jacobsson föddes 1929 i Göteborg, men växte upp i Mölndal. Hon var dotter till järnarbetaren och senare försäkringsagenten Gunnar Jakobsson och hans hustru Sigrid. Hon var makarnas tredje barn, tidigare fanns systern Gun och en bror som dog som spädbarn.
Ulla Jacobsson studerade först i flickskola och arbetade sedan som kontorist på ett advokatkontor i Göteborg. Hon hade redan som liten drömt om teatern, tyckt om att klä ut sig, sjunga, deklamera och spelade amatörteater i såväl skolan som i Unga Örnar och andra föreningsverksamheter. Det var alltså en dröm som gick i uppfyllelse när Ulla Jacobsson antogs till Göteborgs stadsteaters elevskola 1948. Hon blev premiärelev 1950, fast engagerad 1951 och förblev vid teatern till 1953. Totalt hann hon göra omkring 20 roller.
Ulla Jacobsson debuterade på teaterscenen 1949 i rollen som Blenda i Hans nåds testamente. Hon spelade samma år Astrid i Hjalmar Bergmans Sagan, Lena i Det lyser i kåken, 1950, Damkårens ordförande i Lysistrate och 1951 Electrical Girl i Kvartetten som sprängdes. Följande år spelade hon Puck i William Shakespeares En midsommarnattsdröm samt Isabelle i Jean Anouilhs Dans under stjärnorna. Bland Ulla Jacobssons övriga teaterroller kan nämnas hennes medverkan i Jag älskar dig, markatta på Lisebergsteatern sommaren 1950 och i Sture Lagerwalls uppsättning av Boboll på turné 1951, samt titelrollerna i Gigi på Intima teatern vid Odenplan i Stockholm 1957, och i Fröken Julie för Riksteatern 1966, mot Gunnar Hellströms Jean. Hon gästspelade också vid flera tyska teaterscener genom åren.
Ulla Jacobsson filmdebuterade 22 år gammal, år 1951, i dramafilmen Bärande hav, och fick redan samma år sitt stora genombrott. Detta såväl nationellt som internationellt, med rollen som bondflickan Kerstin i Hon dansade en sommar, 1951, mot Folke Sundquist och liksom i sin debutfilm regisserades hon av Arne Mattsson. I denna film gjorde Ulla Jacobsson den berömda nakenscen som kom att få världsrykte. Scenen där det unga kärleksparet badar ett oskuldsfullt nakenbad och sedan ligger ned tillsammans i sommargräset orsakade en skandalomsusad succé, vid denna tid var det både ofattbart vågat och chockerande nytt. Sekvensen stod inte med i manuskriptet från början och Ulla Jacobsson sade först nej när nakenscenen föreslogs, men gav med sig då det stod klart att scenen oavsett skulle filmas, om inte med henne så med en stand-in. Filmen kom 1952 att som första svenska film tilldelas Guldbjörnen vid Filmfestivalen i Berlin. Ulla Jacobsson fick under resten av sin karriär leva med den bild av henne som filmen skapat. I bland annat Tyskland försökte man rida vidare på filmens framgångsvåg med liknande filmer och roller, men magin gick inte att återskapa. Ulla Jacobsson fick aldrig glömma den korta scen som blivit inetsad i omvärldens blick.
Ulla Jacobsson hade en varm och djup inlevelse, en fräschör och en mjuk framtoning. Hon kunde spela ljuvt oskuldsfull, med ett anat underliggande vemod, var skygg och blyg. Hon var en känslig, komplex men också målinriktad och viljestark person, med höga ideal, som hade förmågan att omvandla sitt eget sökande, djup och smärta i sina gestaltningar.
Ulla Jacobssons fortsatta svenska filmroller inkluderar bland annat bonddottern Lisbet i All jordens fröjd, 1953, titelrollen i Karin Månsdotter, 1954, Elsalill i Herr Arnes penningar, 1954, den oskuldsfulla barnhustrun Anne Egerman i Sommarnattens leende, 1955, och pigan Elli i Sången om den eldröda blomman, 1956. Hon kom därefter främst att medverka i tyska, franska och brittiska filmproduktioner. Ulla Jacobsson hade redan spelat sina första tyska filmroller år 1954, i Den heliga lögnen (Die heilige Lüge) och Evig är kärleken (...und ewig bleibt die Liebe), båda i regi av Wolfgang Liebeneiner. Hon återkom dock då och då även fortsättningsvis i en del svenska filmer, däribland Arne Mattssons nyinspelning av Körkarlen, 1958, samt hans Nattmara, 1965, och Bamse, 1968.
Bland Ulla Jacobssons internationella roller kan nämnas den brittiska krigsfilmen Zulu, 1964, där hon spelade rollen som missionärsdottern Margareta Witt, mot bland andra Michael Caine och Jack Hawkins. Så även rollen som Anna Pedersen i Hjältarna från Telemarken (The Heroes of Telemark, 1965), där hon hade Kirk Douglas, Richard Harris och Michael Redgrave som motspelare. Andra filmer är För en kvinnas skull (Die Letzten werden die Ersten sein, 1957), En skandalös historia (Und das am Montagmorgen, 1959), Alle Jahre wieder, 1967, Adolphe, ou l'Âge tendre, 1968, La servante, 1970, Einer von uns beiden, 1974, och Frihetens nävrätt (Faustrecht der Freiheit), 1975, där hon spelade rollen som Rainer Werner Fassbinders mor.
År 1973 medverkade Ulla Jacobsson i rollen som Thorborg i den svenska dramaserien Ett köpmanshus i skärgården, baserad på Emilie Flygare-Carléns roman, i regi av Åke Falck. Sin sista roll gjorde hon i den tyska miniserien Das Ding 1979. Sin sista teaterroll spelade hon dock så sent som 1980, då märkt av cancern som kom att ta hennes liv.
Ulla Jacobsson mottog 1956 Bambipriset i kategorin bästa internationella skådespelare och erhöll 1967 det tyska filmpriset i kategorin bästa biroll för sin roll i den västtyska dramafilmen Alle Jahre wieder, regisserad av Ulrich Schamoni.
Ulla Jacobsson var först gift med regissören Josef Kornfeld, sedan med den holländske konstnären Frank Lodeizen och till sist med den österrikiske etnologen och professorn Hans Winfried Rohsmann. Hon fick dottern Ditte i sitt första äktenskap och sonen Martin i det andra.
Ulla Jacobsson dog i Wien 1982 och är begravd på kyrkogården Zentralfriedhof Wien.
