Ulla Lindström var en pionjär bland kvinnliga svenska statsråd. Under åren 1954-1966 var hon ensam kvinna i regeringar ledda av Tage Erlander. Hon var den tredje kvinnan som blev statsråd och den första som stannade i regeringen under en längre period. År 1958 var hon tillförordnad statsminister.

Ulla Lindström föddes 1909 i Stockholm som äldsta dotter till Nils Wohlin, akademiker och omstridd politiker, och pianisten Gull Magnell. Fadern var emot kvinnlig rösträtt och högre utbildning för kvinnor, något som tidigt väckte dotterns intresse för kvinnofrågor. När Ulla Lindström tog studenten var föräldrarna skilda och det var först när hon tagit sin examen som fadern upptäckte att hon studerat vidare. Studierna genomförde hon tack vare ekonomiskt stöd från modern och mormodern. I studentuppsatsen i svenska skrev hon om den svenska kvinnorörelsen. Hon läste sedan in en filosofie kandidat examen vid Stockholms högskola.

Under 1930-talets krisår var det ont om arbete för akademiker, varför Ulla Lindström utbildade sig till lärare. Hon genomgick en lärarutbildning för akademiker och arbetade i det yrket 1933–1934. År 1931 gifte hon sig med sin ungdomskärlek, byggnadsingenjör Agne Alm, och deras första dotter föddes 1934. Samma år blev hon redaktör för Lärarinneförbundets Tidning, ett arbete som hon menade gick bra att kombinera med skötseln av ett litet barn. Ett par år senare blev hon också redaktör för HSB:s tidning Vår Bostad. En andra dotter föddes 1939 och året därpå skilde sig paret Alm. Tillsammans med barnen och hemhjälpen Sonia flyttade Ulla Lindström till en liten våning på Östermalm. År 1947 gifte hon om sig med Martin Lindström.

Ulla Lindström blev tidigt politiskt engagerad, inte minst i opposition mot faderns konservativa kvinnosyn. Hon var med i organisationerna Open Door och Clarté och deltog 1934 aktivt i fredsaktionen ”Ned med vapnen i alla länder”, en stor kvinnomanifestation i Stockholm. Under 1930-talets krisår blev hon övertygad om att det var socialdemokraterna som kunde lösa krisen. Tillsammans med sin mor gick hon med i det socialdemokratiska kvinnoförbundet och hon blev snart ordförande i Stockholms allmänna kvinnoklubb. Under åren 1942–1945 var hon ledamot av Stockholms stadsfullmäktige och 1946 blev hon invald i riksdagens första kammare. År 1947 utsågs hon till svensk FN-delegat och reste till New York för att som en av få kvinnor delta i möten med FN:s generalförsamling. Året innan hade hon som första kvinna någonsin blivit utsedd till ordförande för en statlig utredning, kommittén för utredning av möbelbranschens problem. Uppdraget ledde till att hon 1947 blev anställd som sakkunnig i Handelsdepartementet, rekryterad av Gunnar Myrdal som då var handelsminister.

När Tage Erlander inför valet 1954 ville få in en kvinna i regeringen mötte han rejält motstånd bland de manliga statsråden. Han ville först inte driva en fråga som alla var emot, men, skrev han i sin dagbok, ”nog är det besynnerligt att de inte ser hur dumt det är att gå ut i en ny valrörelse utan någon kvinna i regeringen”. Han fick till slut igenom sin vilja och i juni 1954 utsågs Ulla Lindström till konsultativt statsråd med frågor från fyra olika departement på sitt bord. Hon skulle bland annat ansvara för konsumentfrågor, vissa barn- och familjepolitiska frågor, bistånd till u-länderna och medborgarskapsärenden.

Ulla Lindström blev som ensam kvinna i regeringen ett i pressen ofta synligt statsråd, inte minst sedan hon inte neg när den engelska drottningen Elisabeth II besökte Stockholm 1956. Drottningen kom med båt och hela regeringen väntade på kajen. Samtliga statsråd tog drottningen i hand och bugade; det gjorde även Ulla Lindström. Detta skapade starka reaktioner i engelsk press. Svensk press rapporterade också flitigt om händelsen. Det ledde till att Ulla Lindström fick hundratals brev och telefonsamtal med uppmaningar att avgå; hon beskrevs som en skam för sitt land.

Det faktum att Ulla Lindström inte neg för drottning Elisabeth skulle komma att följa henne genom hela hennes politiska karriär och den incidenten blev en del av hennes politiska persona, omnämnd såväl vid hennes 85-årsdag som när hon avled 1999. Själv såg hon bråket om nigningen som en ”löjlig etikettsdetalj”.

Mindre känt är hennes verkliga politiska arbete, till exempel inom familjepolitiken. Det var Ulla Lindström som i slutet av 1950-talet initierade forskning om kvinnors nya roll i familj och yrkesliv och hon var också ansvarig för att en ny modell för statsbidrag till daghem utarbetades. Det ledde i sin tur till ett efterlängtat genombrott i daghemsfrågan i riksdagen 1963, där man dittills varit motståndare till daghemsutbyggnad. Barntillsyn i offentlig regi är en fråga som kan beskrivas som en av 1960-talets viktigaste reformer på familje- och arbetslivets område, men Ulla Lindströms avgörande roll i frågan har länge varit tämligen okänd.

Ulla Lindström gjorde också viktiga insatser inom konsumentpolitiken, särskilt när det gällde konsumentupplysningen. Som FN-delegat fick hon, enligt FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld, hela FN att rodna när hon tog upp den särskilt i katolska länder kontroversiella frågan om barnbegränsning. På hemmaplan stred hon för att den svenska u-hjälpen skulle nå upp till det uppsatta målet, en procent av bruttonationalprodukten. När finansminister Gunnar Sträng efter tuffa budgetförhandlingar vägrade höja anslaget avgick Ulla Lindström i protest från sin statsrådspost vid årsskiftet 1966/1967. Hon satt dock kvar i riksdagen till 1970. Efter statsrådsåren blev hon 1971 ordförande i Rädda Barnen. Vid kärnkraftsomröstningen 1980 utmärkte hon sig genom att ta ställning mot kärnkraften. Hon följde inte partiets linje två, utan var en av de ledande företrädarna för linje tre, som var emot kärnkraft.

Ulla Lindström avled den 10 juli 1999, i en ålder av 89 år.