Ulrika Eleonora Stålhammar levde som man. Hon hade tjänst i armén och var gift med en kvinna.
Ulrika Eleonora Stålhammar föddes någon gång mot slutet av 1680-talet på en mindre gård i Småland. Fadern Johan Stålhammar var militär och lågadlig. Modern Anna Britta Loods härkomst var också militär men på lägre social nivå. Ulrika Eleonora Stålhammar var ett av åtta syskon. När fadern dog 1711 var familjen utblottad och barnen var tvungna att finna sig utkomst på annat håll. Kyrkoherden i Svenarums församling utfärdade pass för Ulrika Eleonora Stålhammar som ville söka tjänst i Stockholm. På vägen dit klädde hon sig i manskläder och började kalla sig Wilhelm Edstedt. Under detta namn sökte hon värvning i armén men misslyckades. Hon fick i stället göra tjänst som hantlangare och dräng i några olika hushåll.
Efter några år i Stockholm och en kortare period i Umeå drog sig Ulrika Eleonora Stålhammar söderut igen. Rekommendationerna från hennes tidigare anställningar samt personliga kontakter medförde att hon fick tjänst som hantlangare vid artilleriet i Kalmar. I denna stad mötte hon Maria Löhnman som hade tjänst som piga. Hon uppvaktade Maria och 1716 sammanvigdes de bägge kvinnorna. De levde tillsammans fram till 1726 då Ulrika Eleonora Stålhammar av oklara skäl fick avsked från artilleriet. De bägge kvinnorna for då till Salshults gård, som innehades av Sofia Drake, vilken var Ulrika Eleonora Stålhammars faster. Tanken var att Sofia Drake skulle vara behjälplig i den process som innebar att Ulrika Eleonora Stålhammar skulle lämna identiteten som Wilhelm Edstedt och i stället återgå till att vara kvinna igen. Maria Löhnman stannade kvar hos Sofia Drake medan Ulrika Eleonora Stålhammar avslöjade sin historia inför rådstugurätten i Kalmar.
Rannsakning vidtogs i Kalmar och skälet var att förklädnad och falskt antagen könsidentitet var ett brott. Ulrika Eleonora Stålhammar hade dessutom begått äktenskapsbrott då hon gift sig inom samma kön. De bevarade rättsprotokollen från rannsakningen dit även Maria Löhnman kallades visar att rätten förundrades över att Maria Löhnman inte redan från början märkte något. Man frågade sig också varför hon inte anmält Ulrika Eleonora Stålhammar när hon efter ett år som gift fick veta sanningen av sin make. Maria Löhnman menade att hon inte var så begiven på intimt umgänge och då hon fick veta hur det egentligen låg till var hon likväl tillfreds med sitt äktenskap. De bägge kvinnorna hade vid det laget hunnit bli djupt fästa vid varandra. Inför rätten tillstod de att köttsligt umgänge inte hade förekommit men att deras kärlek till varandra var stor.
Domstolens utslag blev att Maria Löhnman dömdes till åtta dagars fängelse medan Ulrika Eleonora Stålhammar fick en månad. Efter fängelsetiden fortsatte Maria Löhnman fram till sin död 1761 som hushållerska hos Sofia Drake.
Rättsprotokollens innehåll liksom motiven för de relativt milda domarna är omdiskuterade i både rättshistorisk och historisk forskning. Det stora intresset kan förklaras av att det är sällsynt att mansklädda kvinnors historia och uttalade bevekelsegrunder för sina livsval har bevarats så väl som i det här fallet. Det rörde sig dessutom om en adlig kvinna. Men uppmärksamheten har också en bakgrund i den historiska forskningens ökande intresse för könsfrågor och dess fascination inför en tid som formulerade kropp, könsidentitet och begär på ett annat sätt än vad som blivit aktuellt i senare tider. Ulrika Eleonora Stålhammars handlingar har därför bidragit till den kulturhistoriska forskningen i Sverige.
Ulrika Eleonora Stålhammar avled 1733, knappt 50 år gammal. De sista åren av sitt liv vistades hon hos sin släkting Elisabet Ramsvärd på Björnskogs gård i Hultsjö församling.
