Vera Frisén var en uppskattad norrländsk konstnär, verksam under 1900-talet.

Vera Frisén föddes i Umeå 1910. Hon var näst äldsta barnet till Gottfrid Frisén, disponent vid Umeå Bryggeri, och hans maka Jenny. Efternamnet Frisén togs av fadern som från början hette Olofsson. Familjen hade ytterligare fem barn.

Vera Frisén började på Otte Skölds målarskola 1928 men drabbades av tuberkulos sommaren efter och blev inlagd på Sävsjö Sanatorium. Efter tillfrisknandet återvände hon till konstskolan där hon fortsatte sin utbildning till 1931. Under fortsättningen av 1930-talet var hon tidvis sjuk och inlagd på sanatorier i Sävsjö och Hällnäs i Västerbotten.

För att vidareutveckla sitt måleri åkte Vera Frisén sedan ut i Europa. Hon tillbringade några perioder i Danmark och var under ett halvår i Cagnes-sur-Mer i södra Frankrike samt i norra Italien. Vid krigsutbrottet for hon hem igen till föräldrarna i Umeå. Hon målade nu för fullt, både porträtt och landskap, gjorde blyertsteckningar och samlade dukarna på hög under sin säng.

Vera Frisén umgicks med andra unga konstnärer i Umeå och även med besökande konstnärer. Hon deltog i grupputställningar som arrangerades av Västerbottens konstförening och i några internationella samlingsutställningar, bland annat i Århus och i Göteborg. År 1938 fick hon vid en utställning på Svensk-franska konstgalleriet i Stockholm uppmärksamhet för sina ”utsökta blyertsteckningar”. Under den utställningen deltog också Lennart Gram, Curt Clemens, Curt Carendi och Tage Hedqvist, som alla var hennes vänner från Otte Skölds målarskola.

Sin första separatutställning hade Vera Frisén på Galleri Färg och Form i Stockholm i april 1941. Debuten var sensationell, hon fick positiv kritik i flera tidningar, och Gustaf Näsström, recensent i Stockholms-Tidningen som var en av tidens tongivande konstkritiker, var full av beröm. Han kallade henne en av de mest begåvade målarinnor han mött och skrev om hennes landskap: ”Så lyriskt förandligat har Norrland näppeligen presenterats i vår konst”. Också porträtten fascinerade honom:

”Liksom Schjerfbeck driver Frisén sin figurbehandling till ytterlig förenkling och begagnar stundom skrapning för att ta fram dagerpartier i ansiktena. Bakom denna djärva förenkling ligger en djupgående kunnighet, som kommer till klart uttryck i några porträtt med teckningar, i vilka linjeföringen har både känslighet och ackuratess, medan modellerna ofta svepas i en atmosfär av förgängelsestämning och dödsaning, som har sin förklaring i konstnärinnans egen tidvis mycket bräckliga hälsa”.

Även veckopressen uppmärksammade den lyckade debuten; Vera Friséns porträtt återfanns på omslaget till Husmodern, och det skrevs artiklar i exempelvis Svensk Damtidning. Verken på utställningen såldes i stort sett slut.

I föräldrahemmet träffade Vera Frisén sin blivande man Olof (Olle) Stroh som var sju år yngre. Det var hennes bror Gustaf som hade bjudit med sin officerskamrat hem på middag. I september 1942 förlovade paret sig och den 28 november vigdes de och bosatte sig i Stockholm. Vera Frisén hade blivit förskräckt av all uppmärksamhet vid debututställningen. Hon sörjde dessutom över att de verk som hon med mycken möda och stor kärlek hade utfört ”togs ifrån” henne av köparna. Hon bestämde sig nu för att varken ställa ut eller sälja sina tavlor.

I ett brev till sin man skriver Vera Frisén: ”Käraste du, jag har blivit av med en tavla igen, och känner mig alldeles het och kallsvettig. Det är den skära himlen över slätten, den jag var mest rädd om av dem han lånade hem. Det är sant, Olle. Du tyckte visst inte om den, men jag. Det var den nya röda tonen över dem. Olle, hjälp mej att glömma dem jag tycker om och låt dem inte ta det och hjälp mej att höja priserna. (...) ’Andarna’ förbjuder mej att sälja, ska jag hädanefter sprida ut”.

Måleriet sysselsatte Vera Frisén ständigt, både i tankarna och i handling. Ställa ut ville hon inte men ändå kan man i Svenska Dagbladet från den 28 februari 1959 läsa om en vårutställning i Stockholm där inte bara Vera Frisén deltog utan också Siri Derkert, Eva Bagge och Esther Kjerner.

Men fortsätta måla skulle hon. Varje vår åkte Vera Frisén från Stockholm upp till Västerbotten och målade myrmarker, slättland, Umeälvens dalgång och skogspartier. Hon målade samma landskap, samma tallar om och om igen, men det var inte för att efterbilda naturen hon målade. Hon ville fånga skymningens, nattens och gryningens ljus med sina oräkneliga nyanser. Vera Frisén målade för att få vara i fred, och i Kolksele hyrde hon in sig hos en familj och fick där arbetsro. Hon var självkritisk och förtvivlade ibland, men hon fortsatte måla under kommande decennier. Så småningom hittade hon fram till sin starkt reducerande stil.

År 1971 köpte Eva Frisén och maken det sommarhus i Stöcksjö söder om Umeå där hon hade tillbringat sina barndoms- och ungdomssomrar. Här satt hon vid myren, vid Umeälven och inväntade soluppgången. När hon inte blev nöjd med en målning förstörde hon den och om hon var nöjd ville hon ogärna visa den för någon annan än sin älskade make som hon ”ha allt gemensamt med”. Ibland bar han henne ut på myren till en fast tuva där hon kunde stå och måla medan han slogs med myggen.

Vera Frisén var en flitig brevskrivare och fattade ofta pennan då hon och Olof Stroh var åtskilda. Efter sin tid inom krigsmakten utsågs han till generalsekreterare för Svenska Röda Korset. I arbetet med bland annat internationella hjälpaktioner var han tidvis på resande fot men fick då livstecken från hustrun via brev och kort.

Vera Frisén fortsatte måla tills kroppen inte ville lyda henne. År 1985 hade hälsan blivit allt bräckligare och penslarna fick då läggas på hyllan. Hennes man lyckades så småningom övertala henne till att ytterligare en gång ställa ut sina målningar. Det blev i själva verket tre utställningar. På Färg och Form i Stockholm där hon hade gjort succé på debututställningen hade hon vernissage den 14 oktober 1989. Året efter ställdes hennes målningar ut på Galleri Monica Bensabat i Norrköping och den 19 maj på Galleri Ahnlund i hemstaden Umeå. Då var Vera Frisén redan så sjuk att hon inte orkade delta.

Vera Frisén avled i Stockholm den 6 juni 1990 bara några månader efter sin man. I hennes dödsannons stod: ”Hennes bön om en snar återförening med Olof blev hörd” och ”Vår tröst – Hon lever i sin konst”. Egentligen hade hon önskat att samtliga hennes efterlämnade verk och brev skulle brännas efter hennes död, men hennes släktingar hade övertalat henne att ändra sig, och idag återfinns breven arkiverade på Umeå universitet. Hennes konst har genom åren bland annat kunnat beskådas på Thielska Galleriet, och hon finns representerad vid Moderna Museet, Borås Konstmuseum och Västerbottens museum i Umeå.