Vivica Bandler var författare, filmarbetare, teaterregissör och teaterledare. I Sverige är hon mest känd för sitt chefskap på Stockholms stadsteater och sin introduktion av mumintrollen på svenska scener.

Vivica Bandler föddes den 5 februari 1917 i Helsingfors. Hennes föräldrar var ingenjör Erik von Frenckell och teaterprofessor Ester-Margaret von Frenckell. Fadern blev sedermera stadsdirektör i Helsingfors och var drivande i planeringen av de olympiska sommarspelen, som skulle ha ägt rum 1940, men som inte blev av förrän 1952.

Mycket för att leva upp till faderns önskningar utbildade sig Vivica Bandler till agronom, men hennes stora intresse för teater och film ledde henne bort från familjegodset Saaris herrgård i Tammela, till en värld som låg mycket närmare mammans. År 1939 grundade hon den svenskspråkiga Studentteatern i Helsingfors. Under andra världskriget arbetade hon som sanitetslotta och gifte sig med den halvjudiske diplomekonomen Kurt Bandler som flydde sitt hemland Österrike efter den nazistiska annekteringen och deltog i det finska vinterkriget. Äktenskapet upplöstes 1963, men hon höll kontakten med honom och bistod honom ekonomiskt under hela hans liv.

Vivica Bandler gjorde försök inom både litteraturens och filmens områden. Filmen Avskedet kom 1982 och boken Adressaten okänd gav hon ut tillsammans med Carita Backström 1992. Hennes största insatser kom dock att bli inom teatern. Efter lärlingsår i amatörteatern gjorde hon sin första professionella uppsättning på Svenska Teatern i Helsingfors med Jean-Paul Sartres Den respektfulla skökan, 1948. Hon introducerade Eugène Ionesco i Finland genom att sätta upp hans Lektionen på Kammarteatern. År 1955 köpte hon Lilla Teatern, grundad 1940, och var dess ledare och huvudregissör fram till 1967, då hon överlät ledningen till skådespelarparet Lasse Pöysti och Birgitta Ulfsson. Hon satsade på en levande kontakt med publiken, bland annat genom revyer, och gav uppsättningar både på svenska och finska.

Vivica Bandler var känd som en uppmuntrande om än krävande och dominerande ledare och regissör, som hade förmågan att hitta och lyfta fram talanger, exempelvis Birgitta Ulfsson. Hennes styrka ansågs vara personinstruktionen och hon hjälpte Lasse Pöysti på vägen från barnstjärna till mogen skådespelare. Förmågan att inspirera och lyfta fram visade hon också då hon efter ett par år i ledningen för Oslo Nye Teater 1967–1969 blev chef för Stockholms stadsteater 1969. Där fungerade hon som teaterchef till 1979 och som VD ytterligare ett år. Hon bjöd in Suzanne Osten som gästregissör och gav henne så småningom ansvaret för barnteatern Unga Klara, med eget budgetansvar. Vivica Bandlers chefsperiod ses som en storhetstid för Stadsteatern med uppsättningar som Per Anders Fogelströms Minns du den stad, Bertolt Brechts Den goda människan från Sezuan, Peter Weiss Mordet på Marat och inte minst Suzanne Ostens och Margareta Garpes feministiska Jösses flickor, befrielsen är nära!. I sin strävan att nå ut skapade hon flera scener, gärna små och publiknära.

Vivica Bandler hade vid sidan av äktenskapet många förhållanden med kvinnor, varav kärleken till Tove Jansson är den mest kända och mest produktiva. Deras förälskelse övergick i livslång vänskap och konstnärliga samarbeten. Vivica Bandler inspirerade Tove Jansson till att skriva för teatern, vilket ledde till uppsättningen Mumintrollet och Kometen, i Vivica Bandlers regi på Svenska Teatern 1949. För Lilla Teatern skrev Tove Jansson Troll i kulissen, 1959, som också gästspelade i Sverige. Då blev också mumintrollens språk i Sverige finlandssvenska.

Tove Jansson placerade i sin tur Vivica Bandler centralt i sin stora fresk Fest i stan (för Stadshuset i Helsingfors) och i barnboken Trollkarlens hatt, 1948, där de små figurerna Tofslan (Tove) och Vifslan (Vivica) bär omkring en hemlighet, som visar sig vara en stor lysande rubin, erövrad från den iskalla Mårran. Sitt underbara teateräventyr Farlig midsommar, 1954, har Tove Jansson dedicerat till Vivica Bandler.

Vivica Bandler var en överklassflicka, som gärna svor som en hamnbuse, en förespråkare för kollektivt arbete, som helst ville bestämma. I Finland krävde hon att bli kallad ”Fru Bandler” av sina medarbetare, men när hon kom till Sverige mitt i dureformens tid måste hon ge upp detta för ett mer jämlikt förhållningssätt. Med sitt internationella – särskilt franska – kontaktnät och sin stora övertalningsförmåga, som gränsade till manipulation, skapade hon samarbeten över nationsgränserna, och introducerade finlandssvensk litteratur och teater i Sverige. Under åren 1988–1990 var hon ordförande för Nordisk Teaterunion, där hon länge varit en aktiv styrelseledamot. I slutet av sin karriär, 1990–1995, var hon också konstnärlig ledare för Tammerfors Teatersommar. Efter ett mycket aktivt och nyskapande liv i teaterns värld utnämndes hon 1999 till akademiker, den högsta utmärkelse en finländsk konstnär kan få.

Vivica Bandler dog i Helsingfors den 30 juli 2004.