Anna Hofmann-Uddgren var åren runt sekelskiftet 1900 en av Stockholms mest kända och betydelsefulla kulturpersonligheter och beskrevs av sin samtid som ”ett nav i Stockholms nöjesliv”.
Anna Hofmann-Uddgren föddes 1868 i Hedvig Eleonoras församling i Stockholm. Hennes dopnamn var egentligen Anna Maria Victoria Hammarström. Hofmann var ett artistnamn hon antog senare och som möjligen ville antyda ett blåblodigt släktskap. Enligt födelse- och dopboken föddes hon utom äktenskapet och fadern står som okänd. För henne själv och för modern Emma verkar faderskapet ha varit helt klargjort. Av hennes påbörjade självbiografi framgår att Anna Hofmann-Uddgren själv uppfattade det som att hon var av kunglig börd och att hennes far var ingen mindre än kungen själv, det vill säga Oscar II.
Modern Emma, som kom från en enkel lantbrukarfamilj, flyttade från Gotland till Stockholm som 17-åring. Där ska hon under oklara omständigheter ha träffat kronprins Oscar och inlett en relation, vilken utmynnade i att hon blev gravid. Under perioder ska det ha kommit ekonomiskt understöd från den blivande kungen, men detta ska ha varierat över tid med hans skiftande intresse för Emma och dottern. Detta ledde till att den lilla familjen kom att leva en tillvaro där de ekonomiska tillgångarna varierade. Någon ekonomisk misär tycks det inte ha varit frågan om, och under en period drev modern en tobaksaffär i Göteborg. Men att växa upp som oäkta barn medförde ett socialt stigma och Anna Hofmann-Uddgren blev, enligt egen utsaga, ofta retad av sina jämnåriga.
Enligt hennes oavslutade självbiografi skulle det dröja sjutton år innan hon fick träffa Oscar II. Mötet skedde under högsta diskretion och ska ha varit arrangerat av modern. Kungen frågade under detta möte hur hon såg på sin framtid, varpå hon svarade att hennes högsta önskan var att få resa till Paris för att lära sig franska. Efter att ha förhört sig om hennes moraliska kvaliteter ansåg sig kungen villig att stötta Anna Hofmann-Uddgren i hennes ambitioner.
Det kungliga ekonomiska bidraget skulle 1887 föra Anna Hofmann-Uddgren till Paris. Det här var början på en tid som formade hennes karriär på ett betydelsefullt sätt. Vid sidan av sina språk- och sångstudier tog hon del av den franska huvudstadens kultur- och nöjesliv. Här lärde hon känna den svenska operasångaren Augusta Öhrström. Den tolv år äldre artistkollegan blev Anna Hofmann-Uddgrens vän och mentor, och introducerade henne till den koloni av svenska konstnärer och författare som sökt sig till Paris vid den här tiden. Med sin väninnas hjälp och erfarenheter lärde sig Anna Hofmann-Uddgren artisteriets konstart; var man hittade de bästa sångpedagogerna, hur man förde sig framför en publik och hur en scendräkt borde vara utformad. Under Augusta Öhrströms vägledning började hon uppträda inför publik. Även om de stora engagemangen ännu lät vänta på sig nådde ryktet om den svenska sångerskan i Paris snart den svenska dagspressen som rapporterade om henne i berömmande ordalag.
Snart skulle de glada åren i Paris vara till ända. Anna Hofmann-Uddgren gjorde misstaget att skriva hem om sina begynnande framgångar. Informationen nådde fram till Oscar II som inte alls var road av hennes karriärval, varpå det ekonomiska bidraget drogs tillbaka. Ungefär vid samma tid flyttade Augusta Öhrström från den franska huvudstaden efter att ha fått ett engagemang i New York. För att klara sitt uppehälle började Anna Hofmann-Uddgren att uppträda med ett operettsällskap som bland annat genomförde en turné som förde henne till Italien. Ungefär vid samma tid träffade hon en fransk ädling av ätten Ducrest som skulle komma att bli far till hennes barn. Hans intresse för Anna Hofmann-Uddgren svalnade i samma ögonblick som graviditeten var ett faktum. Hennes tid i Paris var till ända och hon återvände till Stockholm där hon födde dottern Viola den 19 juli 1891.
Efter ett omfattande nordiskt turnerande, med start i Norge, fick Anna Hofmann-Uddgren sitt stora genombrott på varietéetablissemanget Kristallsalongen på Djurgården i Stockholm 1893. Då hade efternamnet Hammarström bytts ut mot Hofmann. Anna Hofmann-Uddgren blev snabbt en av samtidens mest omtyckta sångare och en av de bäst betalda artisterna i Stockholm. Varietéunderhållningen var stundtals utmanande men hon byggde upp en persona som vann publikens gehör genom en förmåga att på ett subtilt sätt balansera på rätt sida av anständighetens gränser. Anna Hofmann-Uddgren ska vid intervjuer ha undvikit att tala om sin bakgrund, kanske var det en medveten strategi i hennes imagebyggande.
När dagspressen 1893 på allvar började skriva om Anna Hofmann-Uddgren stod varietéunderhållningen på sin topp. Merparten av Stockholms varietésalonger drevs under den här perioden av män. Kombinationen av blandad underhållning och servering av starksprit hade visat sig vara ett framgångskoncept. Varietésalongerna i Stockholm var storskaliga företag som, framförallt under årets varmare delar, höll öppet alla dagar i veckan och inrymde mellan 500 och 1 000 besökare. Den positiva trenden vändes 1896 då riksdagen, efter en omfattande debatt om varietéernas inverkan på samhällsmoralen, fattade beslut om att starksprit inte längre skulle få serveras i underhållningssammanhang. Med den nya lagstiftningen försvann en betydande del av vinsterna och med dessa även de manliga entreprenörerna. Varietébranschen skulle från den här tiden komma att domineras av kvinnor varav de flesta var unga, ogifta och med ett ursprung som varietéartister, och Anna Hofmann-Uddgren kom att bli mest inflytelserik av dem alla.
Kristallsalongen tycks ha haft en särskild plats i hennes hjärta. Där fick hon sitt stora genombrott och lärde känna varietédirektören Anshelm Berg, vilken senare skulle komma att lämna över sin varietérörelse till henne. Rollen som varietédirektris erbjöd nya möjligheter och Anna Hofmann-Uddgren skulle från den här tiden komma att driva flera av Stockholms största varietésalonger. Parallellt med detta fortsatte hon som firad artist.
Anna Hofmann-Uddgrens handlingskraft och entreprenörskap sattes på prov då Sveasalen och Sveateatern totalförstördes i en brand den 5 mars 1899. En stor del av hennes investeringar gick förlorade i lågorna. Anna Hofmann-Uddgren gav dock inte upp och redan till hösten samma år var hon tillbaka med friluftsvarieté i Kungsträdgården. Hon hade en väl utvecklad känsla för samtida trender och var inte rädd för att experimentera med olika underhållningskoncept. Efter att hon tagit över direktionen för Kristallsalongen gick det dock ekonomiskt trögt i början. Anna Hofmann-Uddgren och Anshelm Berg beslutade sig då för att ge revyer som då var högsta mode ute i Europa. Den största framgången kom 1900 med revyn Den förgyllda lergöken av Emil Norlander, där hon under de första säsongerna inte bara regisserade utan även spelade en av huvudkaraktärerna, Fia Jansson. Flera av föreställningens sånger, exempelvis ”Känner du Fia Jansson?”, fortsatte att vara populära under lång tid framöver. Enligt Norlander, gick uppsättningen så bra att Anna Hofmann-Uddgren fick sin skatt höjd från 10 000 kr till 15 000 kr.
Under Stockholmsutställningen 1897 fick en bredare huvudstadspublik för första gången stifta kontakt med filmmediet. Anna Hofmann-Uddgren var snabb att fånga upp den nya tekniken och redan samma år ingick filminslag som en del av Sveateaterns varietéprogram. Film kom därefter att utgöra ett återkommande inslag i tablåerna fram till branden 1899 då även filmprojektorn slukades av lågorna. Kopplingen mellan varietéunderhållningen och filmen är väldokumenterad. Den tidiga filmen lånade mycket av sin mimik och sitt skådespeleri från varieté. Många skådespelare hade en bakgrund som varietéartister och varietésalongerna kom att bli en plats där filmen introducerades till en bredare internationell publik.
Anna Hofmann-Uddgren passade in även i detta mönster, såväl framför som bakom kameran. År 1911 debuterade hon som Sveriges första kvinnliga regissör med filmen Stockholmsfrestelser, där Gösta Ekman d.ä. spelade en av rollerna. Hon fick senare tillstånd av August Strindberg att som första regissör göra film av Fadren, 1912. I inledningen av 1900-talet gifte sig Anna med journalisten Carl Gustaf Uddgren. De fick fyra döttrar och en son tillsammans, och dottern Viola som fötts tidigare flyttade hem till familjen. Filmerna gjorde hon i samarbete med sin make men trots att hon tycks ha varit den drivande kraften lyste hon med sin frånvaro i annonsering och recensioner. Anna Hofmann-Uddgren skulle sammanlagt komma att producera sex filmer varav Systrarna av Elin Wägner från 1912 kom att bli en av filmkritikens högst aktade.
Efter en sporadisk skådespelarinsats i filmen Vallfarten till Kevlaar 1921, försvann Anna Hofmann-Uddgren från rampljuset. Hon var då 53 år och kunde se tillbaka på en framgångsrik och inflytelserik karriär inom den svenska nöjesindustrin. Att bilda familj tycks ha utgjort en tydlig skiljelinje i hennes yrkesliv. I takt med att familjen växte, krympte hennes utrymme som artist och entreprenör. Det är rimligt att anta att detta hade med de sociala förväntningarna på Anna Hofmann-Uddgren som borgerlig gift kvinna att göra.
Anna Hofmann-Uddgren avled 79 år gammal i Bromma 1947, och gravsattes på Skogskyrkogården.