Birgitta Trotzig var en av den svenska 1900-talslitteraturens främsta författare. Hon innehade stol nummer 6 i Svenska Akademien åren 1993–2011.
Birgitta Trotzig föddes i Göteborg som enda barn till Astri och Oscar Kjellén. Hon växte upp i Kristianstad dit föräldrarna flyttade för att undervisa i franska och engelska vid stadens läroverk. Barndomens landskap, med sina flacka slätter och närheten till havet, skulle komma att prägla författarskapet. Efter studentexamen började Birgitta Trotzig läsa filosofi, litteratur- och konsthistoria vid Göteborgs högskola. Det var också då hon träffade konstnären Ulf Trotzig som studerade på Valands konstskola. De gifte sig och flyttade snart till Paris där de blev kvar till 1970-talet, då de återvände till Sverige och bosatte sig i Lund. Birgitta Trotzig var vid den tidpunkten inte bara mor till tre döttrar och en son utan även en etablerad författare.
Debuten skedde 1951 med novellsamlingen Ur de älskandes liv, en triptyk om unga kvinnors tristess och längtan efter liv och skapande. Bokens motto från Kierkegaard börjar med en fråga: ”Hvad er det Æstetiske i et Menneske, og hvad er det Etiske?” Förhållandet mellan estetik och etik var ett huvudtema i Birgitta Trotzigs skrivande och hade sin utgångspunkt i den efterkrigstidens nihilism som präglade hennes generation. Författarskapet formade sig till en utväg och en metod för att nå fram till en mångbottnad tillvaro genom en strävan att överskrida gränser på såväl ett formellt som ett tematiskt plan. Genom lyriska romaner, berättelser och prosadikter sökte sig Birgitta Trotzig konsekvent mot utsatthetens gränsmarker och existensens trauman för att lyfta fram det naket mänskliga. Bland hennes själsfränder finner man Dostojevskij, Nerval och Hölderlin, liksom Kafka, Celan och Nelly Sachs, men också den ryska poesin, Bibeln och den kristna traditionens mystiker. Birgitta Trotzig konverterade till katolicismen 1955 och en förtätad skildring av bevekelsegrunderna finns i tankeboken Ett landskap. Dagbok – fragment 54-58.
Under 1950-talets senare hälft närmade sig Birgitta Trotzig det historiska berättandet liksom sagornas och myternas rika symbolvärld. Det var också då som genomslaget hos recensenterna skedde, först med romanen De utsatta, 1957, en legendartad mörk berättelse som utspelar sig i norra Skåne under det sena 1600-talet. I En berättelse från kusten, 1961, får hon livet i det medeltida Åhus att växa till en prosalyrisk skildring av mänskligt lidande, brott och försoning. Skåne utgör även fonden i hennes två stora samtidshistoriska romaner om det svenska folkhemmets framväxt och baksida. Sjukdomen, 1972, handlar om en son och en far och den sjukdom som drabbar sonen. Med obönhörlig exakthet beskriver Birgitta Trotzig den moderlösa sonens uppväxt i en puritansk livsförnekande ordning som skär av hans livsmöjligheter. Genom hans stympade upplevelser framträder bilden av en värld som härjas av det andra världskrigets förödelse. Med Dykungens dotter, 1985, som lånat titel och motiv från H. C. Andersens saga med samma namn, fick Birgitta Trotzig sitt breda genomslag. I romanen får läsaren följa en kvinna från det att hon lämnar landsbygden för att bli fabriksarbeterska i Kristianstad till det att hon ensam slutar sina dagar i en nybyggd förort utanför Malmö. Händelseförloppet följer en ensamstående förälder med ett barn från samhällets lägsta skikt och gestaltar med genomträngande skärpa de sociala och rasistiska utslagningsmekanismerna i framväxten av det moderna Sverige.
Mellan romanerna skrev Birgitta Trotzig även kortare prosaverk. I Levande och döda: tre berättelser, 1964, Sveket: en berättelse, 1966, I kejsarens tid: sagor, 1975, och Berättelser, 1977, utforskar hon med språklig pregnans den sköra gränsen mellan det etiska och det oetiska, mellan våldet och kärleken, som det mänskligas villkor. Hennes sista verk från 1998 anger grundtemat redan i titeln, Dubbelheten: tre sagor.
Birgitta Trotzig var en stor berättare men också en framstående poet. Prosadiktningen var hennes grundform ur vilken de längre berättelserna växte. I sin tidiga prosadiktning, Bilder, 1954, och Ordgränser, 1968, rör hon sig mot representationens utsägbara och outsägbara gränser. De lyriska fragmenten i Anima, 1982, följer den vägen vidare och i den brett upplagda diktsamlingen Sammanhang – material, 1996, binds hela registret från språklöshetens och förtvivlans bottenläge till försoningens ljus samman.
Genom sitt utpräglat lyriska språk visade Birgitta Trotzig på det moderna samhällets och den massmediala normaliseringens destruktiva tendenser. Hennes ifrågasättande av det givna och ideologiskt förutbestämda var även genomgående i hennes reflektioner över sitt eget och andras författarskap, liksom i den kritik hon skrev under 1960- och 1970-talen i Sydsvenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Aftonbladet och Bonniers Litterära Magasin. Hennes essäkonst liksom hennes inlägg i tidens diskussioner om litteraturkritikens villkor finns samlade i Utkast och förslag, 1962, Jaget och världen, 1977, samt i Porträtt: ur tidshistorien, 1993.
Birgitta Trotzig fick en lång rad litterära priser och var även ledamot av Samfundet De Nio från 1967 till 1993, det år hon blev invald i Svenska Akademien. Hon dog i Lund 2011.
