Carin Malmlöf-Forssling var kompositör av akustisk och elektroakustisk konstmusik.
Carin Malmlöf-Forssling, av de närmaste kallad Caj, föddes i Gävle den 6 mars 1916. Hennes föräldrar var Knut Malmlöf, stadsrevisor, och Elin Malmlöf, född Olsson. Redan som fyraåring började Carin Malmlöf-Forssling ”hitta på” vid pianot, som tonåring fick hon sina körverk framförda och att bli kompositör till yrket föll sig sedan naturligt. År 1937 började Carin Malmlöf-Forssling studera orgel och kördirigering i Uppsala, och samma år gavs hennes Ceremonial prelude för orgel ut på ett förlag i USA. Vidare följde studier vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm i kontrapunkt 1938–1940 och komposition för H.M. Melchers 1941–1943. Även pianopedagogen Gottfrid Boon lämnade stort avtryck på hennes musikskapande och klangliga utforskande. Detta kröntes med en musikdirektörsexamen 1942.
Carin Malmlöf-Forssling gifte sig med Stig Forssling 1943, och 1952 flyttade de till Falun för makens tjänst som stadsläkare. Livet som läkarfru, vittnar många som kände henne, var ett heltidsjobb i sig. I hennes egna ord hade rollen vid den här tiden ”svåra sociala belastningar”. Ändå fann hon tid för sitt komponerande, för arbete som pianolärare på kommunala musikskolan i Falun, för styrelseuppdrag i Kammarmusikföreningen i Falun med mera. Att Carin Malmlöf-Forssling delade sin komponerande tid med andra arbeten, samt det faktum att hon verkade utanför huvudstaden och alla dess institutioner, kan ha bidragit till att hennes genombrott kom något senare i livet än hennes samtida kollegors.
År 1957 sökte Carin Malmlöf-Forssling sig till Paris och den berömda läraren, kompositören och dirigenten Nadia Boulanger, som undervisat de flesta av 1900-talets berömda kompositörer med eget tydligt uttryck. Vistelsen i Paris var inte lång men gav Carin Malmlöf-Forssling den skjuts i självförtroendet hon behövde för att hävda sig i det svenska konstmusiklivet samt ett dörröppnande rekommendationsbrev.
Runt 1966 börjar Carin Malmlöf-Forssling komma på tal för medlemskap i Föreningen svenska tonsättare (FST) och i december 1970 blev hon formellt invald som medlem. Vid denna tid var hon den enda kvinnan i FST, och föreningen hade inte haft någon kvinnlig medlem sedan Sara Wennerberg-Reuters bortgång 1959. Carin Malmlöf-Forssling var alltid mycket stolt över sin pionjärinsats för komponerande kvinnor, men var mycket noga med att inte bli bedömd utifrån sitt kön och motsatte sig att kvinnors skapande skulle placeras i ett särskilt ”reservat”.
Carin Malmlöf-Forsslings musik har en stark egen estetik samtidigt som hon inte räddes att utveckla sin stil och sina uttrycksmedel kontinuerligt under karriären. Att utforska kan ses som ett ledord både i hennes livsgärning i stort och i hur hon arbetade med ett enskilt instrument, till och med en enskild ton, i ett verk. Hon verkade inom modernismen men tappade aldrig melodins kraft. Hon noterade både traditionellt och experimenterade med grafisk notation. Inspirationen fann hon ofta i poesi och hon har tonsatt texter av bland andra Harry Martinson, Werner Aspenström och skrev inte minst sina egna texter.
Intressant nog komponerade Carin Malmlöf-Forssling inte bara akustisk konstmusik utan även elektroakustisk och var därmed väldigt bred i sitt musikskapande. Det elektroakustiska skapade hon i nära samarbete med kompositören Miklós Maros, och här finns bland andra verket En värld i världen som bygger på inspelade ljud från Falu koppargruva. Förutom verkets konstnärliga kvaliteter bör det också betraktas som en musikarkeologisk insats som bevarat ljud som klingat i gruvan i över tusen år innan den lades ner. Idag är denna typ av ljuddokumentationer vanliga, Carin Malmlöf-Forsslings arbete i Falu koppargruva var långt före sin tid.
Hon inspirerades också av österländska livsåskådningar och kulturyttringar, vilket bland annat resulterade i verken Shanti, Shanti, 1990, för orkester och sopran, Ahimsa, 1992, ett beställningsverk från Sveriges Radio för åttastämmig kör, samt tonsättningar av japanska Haiku-dikter. Carin Malmlöf-Forsslings verk representerades vid exempelvis festivalerna Nordic Music Days i Reykjavik 1976, Svensk musikvår 1976, 1982 och 1987 samt på New Sweden-festivalen i Minneapolis, USA, 1988. Vid den sistnämnda spelades hennes orkesterverk Flowings, 1984, jämte de svenska tonsättarikonerna Franz Berwald och Wilhelm Stenhammar av Göteborgs Symfoniker under ledning av dirigenten Neeme Järvi. Han tyckte enligt utsago mycket om Carin Malmlöf-Forsslings verk och spelade även in det på skiva med Kungliga Filharmonikerna 1986 (utgiven 1997). I och med Flowings var genombrottet uppnått, verket blev ofta framfört. Likaså Orizzonte, 1981, för solohorn har spelats mycket på scenerna världen över tack vare att hornisten Ib Lanzky-Otto tog upp det på sin repertoar, även inspelat på skiva 1984. Hösten 1986 och sommaren 1987 turnerade Rikskonserters produktion med Carin Malmlöf-Forsslings musik runt Sverige.
Carin Malmlöf-Forssling var Falu kommuns kulturpristagare 1973, erhöll den oerhört prestigefulla Medaljen för tonkonstens främjande 1987, utnämndes till årets kompositör vid festivalen Musik vid Siljan 1987 samt förärades Atterbergpriset 1988. I samband med Carin Malmlöf-Forsslings 80-årsdag 1996 arrangerade FST en festkonsert på Kulturhuset i Stockholm för att spegla hennes produktion. Medverkade gjorde bland andra Allmänna Sången under ledning av Cecilia Rydinger Alin och Dalarnas Kammarorkester under ledning av Karl-Ove Mannberg.
År 2002 instiftade Carin Malmlöf-Forssling ett pris i sitt namn ”till fromma för det svenska konstmusiklivet”. Det förvaltas idag av Kungliga Musikaliska Akademien som delar ut en ansenlig prissumma varje år till en kompositör under 50 års ålder.
Carin Malmlöf-Forssling avled 2005, och är begravd på Skogskyrkogården i Falun.
