Cordelia Edvardson var journalist och författare. Hon är en av dem som vittnat om förintelsen.
Cordelia Edvardson föddes i München 1929. Hon var dotter till juristen, professor Herman Heller och författaren Elisabeth Langgässer. Hon träffade aldrig sin far. Modern gifte sig 1935 med filosofen Wilhelm Hoffmann. Hon fick ytterligare tre döttrar. Cordelia Edvardson växte upp i Berlin. Hennes uppfostran var katolsk men då hennes mor definierades som halvjudisk av nazisterna och hennes far var av judisk härkomst ansågs Cordelia Edvardson vara heljudisk. Hennes mor sökte rädda henne undan nazisternas förföljelser genom att adoptera bort henne till ett spanskt par, Garcis-Scouvart, men Cordelia Edvardson kunde inte lämna Tyskland. År 1944, endast 14 år gammal, skickades hon till koncentrationslägret i Theresienstadt. Därefter fördes hon till Auschwitz men överlevde och kom, liksom Zenia Larsson, till Sverige med en av Röda korsets vita bussar 1945. År 1948 gifte hon sig med sportjournalisten och författaren Ragnar Edvardson med vilken hon fick sonen Martin samma år. Makarna skildes 1953. Hon fick senare även barnen Daniel och Miriam. År 1964 fick hon sonen Simon tillsammans med författaren Tore Zetterholm.
Cordelia Edvardson arbetade som journalist vid Svenska Morgonbladet 1954 och vid Morgon-Tidningen 1955–1957. Därefter var hon anställd vid Åhlén & Åkerlundkoncernen, där hon bland annat var redaktör för veckotidningen Damernas Värld, som hon förnyade. År 1974 flyttade hon till Jerusalem och arbetade de följande åren för radion och Vecko- Journalen. Åren 1977–2006 var hon Svenska Dagbladets mellanösternkorrespondent. Hennes kunniga insiderapporter från Israel väckte stor uppmärksamhet. År 1983 fick hon Stora journalistpriset och 2002 Torgny Segerstedts frihetspenna. Hennes journalistik, och i synnerhet den som handlade om israelisk inrikespolitik, kännetecknades av en inte sällan bitsk och humoristisk underton.
Förutom sina journalistiska texter skrev Cordelia Edvardson dikter, reportage, romaner och essäer. Hon debuterade 1958 med novellsamlingen Så kom jag till Kartago, utgiven under pseudonymen Maria Heller. Fem år senare framträdde hon under eget namn med Kärlekens vittne, 1963. I dessa böcker, som kretsar kring förintelsen, ligger den självbiografiska historien tätt under ytan. Mer tydligt självbiografisk är hon i den uppmärksammade Bränt barn söker sig till elden, 1984, och den följande Viska det till vinden, 1988, som mer specifikt handlar om skulddebatten i Tyskland och dagens situation för överlevande och bödlar. Alla dessa fyra böcker kretsar kring förintelsen men det är inga kronologiska framställningar. Det är som om historien måste berättas om och om igen men som om den ändå inte kunde berättas.
I den mest uppmärksammade av de fyra självbiografiska böckerna, Bränt barn söker sig till elden, berättar Cordelia Edvardson om sitt livsöde i lätt fiktionaliserad form. Romanen handlar om den lilla judiska flickan Eda som växer upp i Berlin på 1930-talet hos sin mor och sin mormor. Hon blir den i familjen som skickas till koncentrationsläger men överlever. Ett viktigt inslag här är den komplicerade relationen till modern. Så småningom kommer hon till Sverige och när hon skriver befinner hon sig i Jerusalem. Boken är som komponerad av skärvor. Den skildrar inget helt förlopp eller en hel fortgående process utan har snarare sökandets och rekonstruktionens karaktär. Den identitet som systematiskt slogs i bitar i koncentrationslägret kan knappast fogas samman igen. Boken uppmärksammades även internationellt. I Tyskland erhöll den 1986 Geschwister-Scholl-Preis, litteraturpriset till syskonen Sophie och Hans Scholls minne. Den har översatts till många språk och blivit en del av den kanoniserade litteraturen om förintelsen. År 2004 producerade filmaren Stefan Jarl en dokumentär, Flickan från Auschwitz, om Cordelia Edvardson och hennes liv med utgångspunkt i hennes böcker, .
Av Cordelia Edvardsons övriga böcker kan nämnas Om jag glömmer dig..., 1976, där hon i dagboksform berättar om sitt första år som invandrare i Israel. Här beskrivs mötet med den hårda israeliska verkligheten och hennes egen väg till judisk medvetenhet. Jerusalems leende, 1991, är en diktsamling om kärlekens villkor och krigets lidanden.
En så kallad Stolperstein, en liten minnestavla över offer för nazisternas förföljelser som läggs i gatläggningen på trottoaren framför det hus där offret har bott eller verkat, med Cordelia Edvardsons namn placerades 2008 på hennes barndoms gata i Berlin. År 2009 tilldelades hon den tyska förtjänstorden Bundesverdienstkreuz 1 Klasse för "sina mångåriga förtjänster för främjandet av de tysk-svenska relationerna". Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Stockholms universitet instiftade 2010 ett journalistpris i Cordelia Edvardsons namn, som vartannat år delas ut till en journalist som har "ett starkt engagemang, ett personligt tilltal och en blick för det stora i det lilla". Första gången det delades ut gick det till Sveriges Radios mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén.
Cordelia Edvardson återvände till Sverige 2006 efter tre decennier i Israel. Hon avled 2012.