Ebba Pauli var en socialt engagerad och aktiv föreläsare och författare under 1900-talets första hälft. Hon bidrog till en förändrad fattigvårdslagstiftning, etablerandet av hemgårdsrörelsen och ett ökat intresse för psykologi och själavård inom det medicinska området.
Ebba Pauli föddes 1873 i en välbeställd familj i Stockholm. Fadern var ämbetsman och rektor, modern aktiv inom den lokala fattigvården. Tillsammans med sina fyra syskon fick hon sin första utbildning av en anställd lärare i hemmet, sedan vid Högre lärarinneseminariet i Stockholm och därefter studier vid ett universitet i Schweiz. Att två av de äldre syskonen avled i scharlakansfeber år 1880 påverkade, enligt den yngre systern Magda, Ebba Paulis livshållning starkt. Tillsammans med en egen sjukdomshistoria ledde detta till ett intresse för att försöka förstå sjukdomarnas och lidandets betydelse för människors liv.
Genom moderns inflytande engagerade sig Ebba Pauli tidigt i fattigvården och hon uppmärksammades av Agda Montelius i Svenska fattigvårdsförbundet, som var en av de största medlemsorganisationerna i det 1903 bildade Centralförbundet för Socialt Arbete (CSA). Därmed fick hon ett forum både för sin föreläsningskonst och sitt författarskap, som vid den här tiden kretsade kring den så kallade sociala frågan och kritiken av den föråldrade fattigvårdslagstiftningen.
Sitt publika genombrott fick Ebba Pauli när hon i oktober 1906 höll en mycket uppmärksammad föreläsning vid den stora fattigvårdskongressen i Blasieholmens kyrka i Stockholm. Att en ung kvinna kunde och tilläts föreläsa för en publik av omkring 600, nästan uteslutande manliga, fattigvårdsrepresentanter var en sensation i samtiden. En av deltagarna vid kongressen, Erik Palmstierna, har berättat att han såg erfarna fattigvårdsmän gråta under föredraget och delar av detsamma återgavs morgonen därpå på första sidan i huvudstadens större tidningar. Sannolikt var det Ebba Paulis föreläsningskonst, som präglades av att hon nästan alltid lät enskilda människors öden stå i centrum, som gav henne en framträdande position i det tidiga 1900-talets sociala debatt. Hon var dock samtidigt verksam både som utredare och som organisatör av praktiskt socialt arbete.
Ebba Pauli var sekreterare i CSA:s fattigvårdskommitté 1905–1906 och ledamot i den statliga fattigvårdslagstiftningskommittén 1907–1916 vars slutbetänkande låg till grund för den nya lag som trädde i kraft år 1918. Det var mycket ovanligt, för att inte säga unikt, att en ung, ogift kvinna tilldelades uppdrag av det här slaget och det finns inget som tyder på att hon hade en annan roll i dessa kommittéer än de manliga ledamöterna. Då strävan att förändra fattigvårdslagen var central, inte bara för Ebba Pauli utan för hela den filantropiska rörelsen i början av seklet, markerade den nya lagen ett slags avslutning av en första fas i hennes verksamhet.
Genom sina resor kom Ebba Pauli tidigt i kontakt med den så kallade settlementrörelsen inom vilken man strävade efter att överbrygga samtidens stora klassklyftor genom att etablera olika former av mötesplatser mellan de socialt intresserade filantroperna och särskilt arbetarklassens ungdomar.
Tillsammans med den i samtiden välkände Natanael Beskow (gift med Elsa Beskow och kusin till Elisabeth Beskow) startade hon hösten 1912 Sveriges första settlement eller hemgård, Birkagården, i arbetarkvarteren kring Rörstrand i Stockholms nordvästra del. Man inrättade en lek- och arbetsstuga för de mindre barnen som senare blev ett Kindergarten, ett läsrum för de äldre och utrymme för musikverksamhet. Biblioteket, föreläsningarna, samkvämen och familjeaftnarna var öppna för alla. Birkagården blev under lång tid även i konkret betydelse ett hem för Ebba Pauli då hon bosatte sig i en lägenhet i samma hus som hemgården.
Även om Ebba Pauli verkade inom en organisation för praktiskt socialt arbete var hon i första hand en ideologiskt orienterad person. Hon var angelägen om att ge de sociala frågorna en bredare inramning genom att sätta dem i relation till allmänna livsåskådningsfrågor. Grunddragen i Ebba Paulis ideologi var hämtade från den så kallade kristligt-sociala rörelsen såsom den utvecklades kring sekelskiftet 1900, samt hennes tolkning av personlighetstanken med rötter i Erik Gustaf Geijers filosofi. När Förbundet för kristet samhällsliv bildades 1917 var Ebba Pauli en av de ledande gestalterna och hon publicerade en rad artiklar i förbundets tidskrift. Kanske kan man se detta intresse för den kristna grunden för det sociala arbetet som en andra fas i Ebba Paulis publika verksamhet.
”Alla verkliga förändringar i det mänskliga livet kommer till stånd genom en rörelse inifrån och utåt”, förklarade Ebba Pauli i en principiellt viktig formulering vid den kristligt-sociala kongressen i Nyköping 1927. Hon menade att ett kristet socialt arbete skulle ge effekter som skulle förändra hela samhällslivet. Människans inre personlighetsutveckling måste, enligt Ebba Pauli, ligga till grund för samhällslivet, men detta kräver även att den kristna läran ges en psykologisk fördjupning.
Därmed hade Ebba Pauli lagt grunden för vad som kan sägas vara en tredje fas i hennes författarskap och sociala engagemang. I böckerna efter år 1930 var det människans inre andliga eller psykologiska liv som stod i centrum. Gränsen mellan människans yttre och inre liv blev skarpare och hon talade om det inre livet som ”Verklighetsvärlden”. År 1936 träffade Ebba Pauli, då märkt av cancersjukdom, metodistpastorn och själavårdaren Göte Bergsten. Han var en av flera bland metodistkyrkans pastorer och lekmän som framhöll den nära relationen mellan själavård och psykoterapi. Inspirerad av den engelska rörelsen ”Guild of Health” ville Ebba Pauli få till stånd ”en stilla avskild plats där sjuka människor på bönens och den inre förnyelsens väg skulle återvinna kroppslig och själslig hälsa”, som hon skrev i en artikel i Svenska Dagbladet. Denna tanke manifesterades i inrättandet av gästhemmet Borgen i Danderyd där hon själv vistades vissa perioder när inte sjukdomen tvingade henne till mer medicinskt inriktad vård på Ersta sjukhus. De ekonomiska svårigheterna var dock stora och gästhemmets verksamhet avvecklades redan efter ett och ett halvt år.
Ebba Pauli har själv sagt att hon inte var särskilt beläst och hennes skrifter innehåller sällan några referenser till andra författare. Trots detta berör hennes omfattande författarskap och föreläsningsverksamhet många av samtidens aktuella frågor och debatter. Kristendomen utgjorde den självklara basen för hela hennes verksamhet och den religiösa övertygelsen var överordnad alla andra ställningstaganden. Beträffande hennes politiska åskådning är det rimligt att tala om en kristen socialkonservatism. Hon var konservativ i den bemärkelsen att hon såg fostran till ansvarstagande och självförsörjning som avgörande för fattigdomsbekämpningen och familjen som det viktigaste instrumentet för denna fostran. All hjälpverksamhet och vård måste baseras på en fördjupad personlig relation mellan hjälparen/vårdaren och den som var i behov av hjälp eller vård. Hon var därmed tveksam till den professionalisering av det sociala arbetet som inte minst CSA stod bakom. Intresset för psykologi och själavård som komponenter i såväl den sociala som medicinska vården delade hon med många under 1920- och 1930-talen och då särskilt den växande skaran av kvinnliga läkare.
Samhällsutvecklingen under mellankrigstiden gick dock i en annan riktning än den som Ebba Pauli önskade. Hennes tanke om att samhället skulle byggas inifrån och ut, från individen mot samhället, stod i bjärt kontrast till tidens storslagna planer på generella socialpolitiska reformer. Fattigvården och det sociala arbetet förefaller också att ha fått en allt mindre betydelse för henne under denna tid. I stället var det på 1930-talet bland nya konstellationer av själasörjare, präster, läkare och psykoterapeuter som hon sent i livet fann sin intellektuella och religiösa hemvist. På det personliga planet hade säkerligen hennes livslånga sjukdomshistoria stor betydelse och då inte bara som en kamp för livet, utan lika mycket för hennes tankar om sjukdomarna och lidandet som grundläggande förutsättningar för människans inre självförståelse.
Ebba Pauli dog år 1941 och är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.
