Eva von Bahr-Bergius var Sveriges första kvinnliga docent i fysik.

Eva von Bahr-Bergius föddes 1874 och växte upp i en högborgerlig familj, som flyttade till Uppsala när fadern, Carl von Bahr, blev häradshövding där. Hon utbildade sig först till skolkökslärare på Fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala för att tillfredsställa sin mor, Elisabeth von Bahr, som var en av initiativtagarna till Fackskolan och engagerad i rösträttsrörelsen. När det saknades lärare undervisade Eva von Bahr-Bergius i teoretiska ämnen på Fackskolan och som kompensation för sin lojalitet begärde hon att få göra ett avslutande studieår på Askov Højskole i Vejen, Danmark. Där följde hon undervisningen i fysik, filosofi och matematik och insåg att hon måste ta studentexamen och inleda universitetsstudier. På Askov Højskole grundlades också hennes kärlek till folkhögskolans pedagogiska engagemang.

Eva von Bahr-Bergius fullföljde sina planer och 1908 disputerade hon vid Uppsala universitet på en doktorsavhandling om tryckets inverkan på gasers absorption av infraröda strålar. Samma år utnämndes hon till docent i fysik som den första kvinnan i Sverige. Resultatet av hennes forskning ökade förståelsen av atmosfärens betydelse för jordens uppvärmning. Avhandlingen uppmärksammades internationellt men gav inte tillträde till fortsatt forskning vid universitetet. Hon undervisade några år på universitetet och uppmanades att markera orättvisan att inte kvinnor kunde bli professorer genom att söka en professur vid Chalmers tekniska läroanstalt (nuvarande Chalmers tekniska högskola). Trots att de sakkunniga påpekade att hennes meriter var bättre hamnade hon i andra förslagsrummet, eftersom det var otänkbart att utnämna en kvinna. Från år 1910 fick hon endast undervisa som vikarie på Uppsala universitet (först 1925 fick kvinnor rätt att inneha tjänster vid svenska universitet).

Det som stod till buds för svenska kvinnliga forskare var att söka sig utomlands. Marie Curie tog emot kvinnliga forskare i Paris. Det såg Eva von Bahr-Bergius som en möjlighet men på vägen dit 1912 passerade hon universitetet i Berlin, där man kände till hennes avhandling och hon blev väl mottagen. Där godtogs heller inte kvinnliga disputerade forskare men professor Max Planck hade gjort ett undantag beträffande österrikiskan Lise Meitner. Han och professor Heinrich Rubens vid institutionen för experimentell fysik gjorde ännu ett undantag när de insåg Eva von Bahr-Bergius kapacitet. Lise Meitner och Eva von Bahr-Bergius blev förutom att vara kolleger nära vänner. Forskningsperioden i Berlin blev kort men mynnade ut i forskningsresultatet att vattenångans absorptionsspektrum inte är kontinuerligt, vilket anslöt till Max Plancks kvantteori. När Niels Bohr nio år senare inledde sin Nobelföreläsning om den moderna atomfysikens utveckling nämnde han endast en svensk forskargärning: ”Eva von Bahrs smukke resultat”.

Våren 1914 tillbringade Eva von Bahr-Bergius i Uppsala och deltog i projekt på distans. Planen var att fortsätta arbetet i Berlin till hösten men första världskrigets utbrott ändrade förutsättningarna. De flesta fysiker vid institutionen i Berlin blev skickade till fronten som specialister på röntgen. Hennes ställningstagande för ententens sida i kriget gjorde det också omöjligt för henne att återvända till universitetet i Berlin. Hennes docentur i Uppsala uppehölls samtidigt av en vikarie som var beroende av inkomst och hon hade ingen önskan att återvända dit.

Arvet efter föräldrarna hade gjort Eva von Bahr-Bergius ekonomiskt oberoende. En tjänst som lärare i matematik, fysik och kemi vid Brunnsviks folkhögskola ändrade hennes professionella inriktning. Fast besluten att ägna sitt liv åt Brunnsvik och pedagogik lät hon bygga ett eget hus på orten. Hon misslyckades med att lära författaren och poeten Dan Andersson matematik men han blev hennes nära vän. År 1917 gifte sig Eva von Bahr-Bergius med den karismatiske läraren, författaren och katoliken Niklas Bergius. När Landsorganisationen (LO) tog över ansvaret för Brunnsviks folkhögskola bestämde sig paret för att lämna skolan. Huset Eva von Bahr-Bergius byggt blev en avskedsgåva till folkhögskolan.

Eva von Bahr-Bergius var i sin ungdom övertygad ateist men under en vistelse i Danmark 1918 uppsökte hon tillsammans med Niklas Bergius en katolsk kyrka i grannskapet. Den kontakten ledde till att hon 1933 konverterade till katolicismen och till att hon samma år publicerade boken Min väg tillbaka till kristendom med Efterskrift, 1934. För att vara nära den katolska församlingen i Göteborg flyttade paret till Kungälv i slutet av 1920-talet. Där blev Eva von Bahr-Bergius engagerad i planerna på att starta en nordisk folkhögskola.

Tysklands annektering av Österrike 1938 fick Eva von Bahr-Bergius att inse att hennes österrikiska väninna Lise Meitner på grund av sin judiska börd befann sig i farozon. Hon lyckades samla ett antal personer som med bland annat ekonomiskt stöd från Nobelkommitténs fysiska prisgrupps särskilda fond såg till att Meitner fick ett inresetillstånd till Sverige 1938-08-01. Det var på besök hos familjen von Bahr-Bergius och Bergius som Meitner och hennes systerson Otto Robert Frisch julafton 1938 formulerade teorin om kärnklyvningen, fissionen.

Under andra världskriget engagerade sig Eva von Bahr-Bergius i hjälparbete till Finland och Norge. När maken avled 1947, skänkte hon villan som paret byggt till Nordiska folkhögskolan i Kungälv, vilken grundades samma år. Eva von Bahr-Bergius flyttade till Uppsala där hon främst kom att ägna sig åt den katolska församlingen.

Eva von Bahr-Bergius avled i Uppsala 1962. Hon är begravd på Katolska kyrkogården i Stockholm.