Gabo Falk var dansare och pionjär inom utvecklingen av den fria dansen i Sverige vid 1900- talets början. Hon var en av den tiden största danskonstnärer och utvecklade även en svensk barndanspedagogik som tillämpas än i dag.
Gabo Falk föddes 1896 och växte upp i en borgerlig familj i Stockholms innerstad. Musiken hade en självklar plats i familjen. Fadern, Ferdinand Falk, var kantor i den judiska församlingen i Stockholm och modern, Ida Rosenberger-Falk, var sångerska, men gifte sig tidigt och ägnade sin tid åt familjen. Hon kom att spela en stor roll för hur Gabo Falks liv utvecklades. Hon var drivande i att samla ihop en tillräckligt stor grupp danselever, så att organisten Anna Behle kunde öppna sin dansskola, Anna Behles Plastikinstitut, i Stockholm 1907. Gabo Falk gick hos Behle tillsammans med sin fem år yngre syster Jeanna Falk. Antalet elever ökade när kronprinsfamiljens barn, prinsessan Ingrid och prins Bertil, började på skolan. Barnen på dansskolan kom från borgerliga familjer, i huvudsak från överklassen, och för unga flickor hörde det till god uppfostran att lära sig dansa. Vuxna elever kom från olika konstområden eller gymnastikområdet. Flera konstutövare sökte sig till dansen för inspiration för sin konst, bland andra Siri Derkert och Einar Nerman. Undervisningen och rörelsevokabulären på Anna Behles Plastikinstitut var från början mest inspirerad av Isadora Duncans idéer, medan metodiken hade sitt ursprung i Émile Jaques-Dalcrozes mer strukturerade arbetssätt. Skolans elever deltog i ett flertal föreställningar och här fann Gabo Falk sin mening i livet. Behle rekommenderade att hon fortsatte sin utbildning hos Dalcroze och 1910, endast 13 år gammal, kom Gabo Falk och hennes mor Ida till Hellerau i Dresden.
Dalcroze utvecklade en rytmisk gymnastik för förståelse av musik. Han ville förankra musiken i kroppen. Träningen bestod av marscherande, andning, dirigering och rörelser som förstärkte elevernas skicklighet i att höra och reagera på musiken. Läsåret 1910–1911 var undervisningen fyra till fem timmar per dag och de obligatoriska ämnena bestod av rytmisk gymnastik, baserad på gång och träning i att följa och reagera på musikens förändringar, solfège, koncentration på att sjunga och lyssna, improvisation på piano, dans, gymnastik med redskap samt anatomi. I fyra år stannade Gabo Falk hos Dalcroze. Hon var del i gruppen som följde honom i Europa. Han gav föredrag och gruppen demonstrerade hans metod. Gabo Falk medverkade bland annat i hans uppsättning av Glucks Orfeus och Eurydike och fick ofta komponera små danser till uppvisningarna. Hon fick också rika möjligheter att se vad som pågick inom den nya dansen i Europa, bland annat såg hon dansaren Vaslav Nijinsky i En fauns eftermiddag i Paris. 18 år gammal var hon färdigutbildad och redo för scenen. Hon planerade sin debut i Tyskland, men måste, på grund av kriget, återvända till Sverige.
En viktig person för Gabo Falks sceniska liv var Einar Nerman. I en intervju med Anna Greta Ståhle talar han om hur de blev en grupp. Nerman ingick i en grupp manliga dansare som gick hos Behle. Han ville göra något roligt och pratade först med en av Behles elever, Karin Eckstein. De behövde en tredje person och frågade Gabo Falk. Hon dansade mest solo i den första föreställningen, medan Eckstein och Nerman dansade tillsammans i de mer lättsamma och humoristiska inslagen. Genom Nerman fick Gabo Falk upp ögonen för andra stilar och hon införlivade nya uttryck i sin repertoar. Men hon höll fast vid sin grund från Dalcroze.
Trion Gabo Falk, Einar Nerman och Karin Eckstein debuterade på Musikaliska akademien i februari 1915 och recensionerna var mycket positiva. I sin dans Egyptisk fris hade Gabo Falk hämtat inspiration från egyptiska gravmålningar och till det hade Kurt Attenberg komponerat musik. Ida B. Goodwin beskrev i Idun mycket målande hur Gabo Falk dansade och hur publiken genom hennes konst fick en ”bättre förståelse än förr för den rytmiska dansens väsen”. Trion fick som helhet mycket lovord. De unga dansarna kom med något nytt och friskt och blev publikens älsklingar. Gabo Falk blev omskriven i stora artiklar och hennes bild, signerad av mästerfotografen Goodwin, syntes ofta. Våren 1915 turnerade trion i Sverige, Norge och Danmark. De var verksamma 1915–1918 och gjorde en stor mängd föreställningar, utsålda långt i förväg. Ida Falk hade hand om alla gruppens turnéer och dagen före föreställningen åkte hon till den aktuella staden och satte upp affischer i alla fönster. I dagstidningarna fanns en stor mängd artiklar och recensioner och de fick över lag fantastiskt bra kritik. I föreställningarna 1916 hade de med sig skickliga musiker, pianisten Märta af Klintberg och violinisten Michailow. Publiken visade stor uppskattning för den skapande sammansmältningen av flera konstområden. Åren som följde fick de lika stora ovationer, samtidigt som recensenterna skrev mer nyanserat om den plastiska dansen och hade högre krav på dansarna.
År 1918 förlovade sig Gabo Falk med godsägare Axel J. Runestam och avslutade sin dansarkarriär. De gifte sig 1919 och Gabo Falk tog därefter hand om barn och familj. År 1921, efter det att professor Dalcroze besökt Stockholm och beklagat att Gabo Falk slutat undervisa, tog hon emot ett begränsat antal elever i sitt hem på Strandvägen i Stockholm. Hennes man dog redan 1937, därefter ägnade sig Gabo Falk helt åt sin undervisning.
När Gabo Falks syster Jeanna Falk öppnade skola 1924 började också Gabo Falk ge lektioner i hennes studio. Det var från denna tid hennes undervisningsmetod för barn utvecklades, den rytmiska leken. Undervisningen var som dansande sagor och stimulerade barnens fantasi. Talramsor, samt att övningarna hade en given musikalisk och rytmisk uppbyggnad, gjorde att barnen lätt kom ihåg övningarna. Musikpedagogen och pianisten Birgitta Nordenfelt komponerade musik till många övningar. Hon gav varje övning en återkommande rytmisk och musikalisk ram, med väl anpassat tempo för små barn. Gabo Falk ville att barnen skulle bli harmoniska och känna lust till livet. Genom att i den rytmiska dansen röra sig naturligt och vackert skulle de, med musikens hjälp, fylla rörelserna med mening. Alla övningarna hade ett namn, vilket gav associationer till utförande och var en minneshjälp. De kunde till exempel heta vaktparaden, god dag och adjö, sammeten och dropparna, hästarna, göm och flyg, trollen samt prinsessorna i skogen. Barnen dansade även i rummet med polka-, hoppsa- och valssteg. De äldre barnen lärde sig danssteg, som de kombinerade med armföring från ramsorna de lärt sig som yngre, och fick även lära sig kompositioner som visades vid olika evenemang och årliga uppvisningar. Huvuddelen av eleverna var små flickor från välbärgade hem. Ett fåtal pojkar deltog i undervisningen. Under Svenska Danspedagogförbundets sommarkurser på 1950-talet och framåt spred Gabo Falk sin metod till svenska barndanslärare.
Gabo Falk var en mycket vacker och stimulerande danskonstnär i sin tid. Hela sitt liv var hon aktiv i danslivet, samt en entusiastisk och diskussionssugen åskådare. Genom att bygga sin barndansmetod på Dalcrozes metod fick barndansen en återkommande struktur, som kunde förklaras, motiveras och upprepas.
Gabo Falk avled i en bilolycka i Danmark 1975.