Drottning Gunilla var kung Johan III:s andra hustru och Sveriges tredje högadliga drottning under Vasatiden efter Margareta Leijonhufvud och Katarina Stenbock. Drottning Gunilla agerade som medlare mellan kung och högadliga grupper.
Drottning Gunilla var dotter till riksrådet och ståthållaren Johan Axelsson Bielke och Margareta Posse. Hon förlorade dock tidigt sina föräldrar och var runt tio år gammal när hon sändes till hovet för sin uppfostran. Det var också där som Johan III fick upp ögonen för henne. Drygt ett år efter att han blivit änkling efter Katarina Jagellonica tog den 47-årige kungen hösten 1584 upp frågan om att gifta om sig. Han ville denna gång gifta sig med någon han kände till. Denna person var den 16 år gamla drottning Gunilla, som var jämnårig med kungens dotter, prinsessan Anna Vasa. Flera av Johan III:s syskon protesterade mot äktenskapet och menade att kungen borde gifta sig kungligt för att öka distansen till den svenska högadeln. Deras reaktioner gjorde Johan III rasande. Hertig Karl, som själv var gift med den tyska furstinnan Maria av Pfalz, kom inte ens till bröllopet, vilket knappast förbättrade brödernas redan spända relation. Med riksrådets hjälp hade kungen successivt lyckats minska brodern Karls självständighet som hertig. Tanken med äktenskapet var också att stärka banden ytterligare mellan kungen och rådsaristokratin, på samma sätt som Gustav Vasas äktenskap med högadliga kvinnor tidigare gjort. Kungen menade att giftermålet var en ”ära för den svenska adeln”. Hans förhoppning var också att hans hustru skulle bli honom ”ödmjuk, lydig och tjänstaktig” för att hon upphöjdes till svensk drottning. Paret gifte sig den 21 februari 1585 i Västerås domkyrka och dagen därpå kröntes drottning Gunilla till Sveriges drottning.
Som drottning fick drottning Gunilla tidigt en medlande roll mellan kungen och högadeln. Att hon skulle vara en mellanhand mellan släkt, undersåtar och kung var också något som förväntades av en kvinna i hennes ställning. Drottning Gunilla fick också en viktig roll som medlare i konflikten mellan Johan III och riksrådet efter mötet i Reval år 1589. Johan III ville då att Sigismund skulle lämna den polska tronen och återvända till Sverige, vilket riksrådet hade förhindrat. Drottningens bevarade brevväxling vittnar om hur hon blev kontaktad av sina släktingar under konflikten för att hon skulle tala med kungen. Drottning Gunilla, som var övertygad lutheran, verkar också ha påverkat sin man i protestantisk riktning och tog även parti för präster som var kritiska till kungens kyrkopolitik. Hon fick också ta emot många suppliker i olika ärenden och påfallande ofta hänvisade kungen till att det var tack vare drottningens förböner som han beviljat önskemålen. Under Johan III:s sista regeringsår utfärdades också många brev i drottningens namn. Vid denna tid lånade hon även ut större summor till den svenska kronan. Hon engagerade sig i välgörenhet och grundade bland annat ett barnhus i Uppsala.
Att drottning Gunilla hade ett visst inflytande över kungen, och även använde sig av sin ställning för att driva olika frågor och främja sina släktingars intressen var också något som hertig Karl var övertygad om. Det framkommer exempelvis i hans rimkrönika. Drottning Gunilla blev änka vid 24 års ålder och problemen med hertig Karl fortsatte. I väntan på Sigismunds ankomst till Sverige försökte Karl minska hennes befogenheter. Hon beskylldes för att ha dröjt med att informera om Johan III:s död och för att ha gömt undan arvegods. Drottning Gunilla lyckades dock få Sigismunds bekräftelse på sin livgeding och de andra gåvor hon fått av Johan III. Trots det fick hon fortsätta att kämpa mot hertig Karl för både sina egna och sonens rättigheter. Drottning Gunilla hade i kungens testamente fått huvudansvaret för den gemensamma sonen Johans (född 1589) uppfostran. Drottning Gunilla avled i juni 1597 endast 29 år gammal efter en tids ”hetsig feber”. Hon är begravd i Uppsala domkyrka.
