Gunilla Johansdotter (Bese) var en slottsfru som spelade en viktig roll i den politiska maktkampen i början av 1510-talet.
Som dotter till riksrådet Johan Bese och Karin Gädda, tillhörde Gunilla Johansdotter en av de mest förnäma släkterna i Sturetidens Sverige. År 1490 gifte hon sig med riksrådet, riddaren Erik Turesson Bielke, som år 1499 blev slottsherre över Viborgs och Sankt Olovsborgs (Nyslotts) län. Med sin make och barn bodde Gunilla Johansdotter i Viborg i över tio år. Hon verkar ha varit väl insatt i de politiska och administrativa förhållandena i förvaltningsområdet.
Gunilla Johansdotter är mest känd för sin korta men händelserika tid som innehavare av Viborgs slott efter makens död. När herr Erik dog år 1511, tog ”den goda frun Gunnild” (i källorna förekommer både Gunilla och Gunhild som hennes tilltalsnamn) hand om administrativa och ekonomiska frågor och förde diplomatiska förhandlingar på östgränsen. Hon förväntades dock snart överlåta slottet med dess inventarium till en ny innehavare som skulle väljas av riksrådet. Enligt tidens sedvänja skulle hon få en annan förläning som ersättning.
Gunilla Johansdotter var dock missnöjd med den ersättning för Viborg och Olofsborg som erbjöds av riksrådet. Hon vägrade släppa in den nya slottsherren Nils Bosson (Grip). Gunilla Johansdotter allierade sig med den nyblivne riksföreståndaren Sten Sture d.y. som behövde stöd i sin maktkamp mot en viss krets aristokrater i riksrådet. Hon fick också hjälp av Raseborgs slottsherre, Tönne Eriksson (Tott), som förmedlade brev mellan slottsfrun och Sten Sture. År 1512 gifte sig Tönne Eriksson med Gunilla Johansdotters dotter, Karin.
Under åren 1511—1513 förhandlade Gunilla Johansdotter med rikets ledning om sina anspråk. Hennes brev var artiga, men i praktiken meddelade hon riksrådet och riksföreståndaren att ingen skulle släppas in i staden eller slottet mot hennes vilja, och att hon inte tänkte lämna slottet innan hon fick vad hon ville. Hon utnyttjade det stora avståndet mellan riksrådet i Stockholm och Viborgs slott samt den politiskt ömtåliga situationen i riket och vid östgränsen. Det skulle ha varit mycket farligt för riksrådet att råka i en öppen konflikt med personen som innehade de två slottslänen på den oroliga östgränsen.
Gunilla Johansdotter ville inte bli befälhavare för en längre tid, men hon avsåg att försvara sina och sina ”fattiga faderlösa barns” ekonomiska intressen. Slottsfolket var henne troget, och Nils Bosson fick förgäves vistas i närheten av staden, i väntan på att få komma in. Efter en tid av förhandlingar garanterades Gunilla Johansdotter bättre förläningar som ersättning. Hennes nyblivne måg Tönne Eriksson blev ny slottsherre över Viborg, vilket innebar att hennes dotter Karin följde i sin moders spår som den nya slottsfrun.
Efter detta lämnade Gunilla Johansdotter den östra rikshalvan och flyttade till sina ärvda egendomar. Det har spekulerats i att hon kan ha varit informanten för Olaus Magnus när han samlade information om Viborgs och Olofsborgs län och dess historia. Hon skulle bland annat kunna vara upphovet till uppgifterna om den så kallade ”Viborgska smällen”, som nämns i Carta Marina och Historia om de nordiska folken. Gunilla Johansdotter bodde i Benhammar i Uppland fram till sin död, cirka 1553.
