Hedvig Posse var missionär i Sydafrika. Hon initierade och finansierade det första missionssjukhuset inom Svenska Kyrkans Mission och var även psalmförfattare.
Hedvig Posse af Säby föddes 1861 i Stockholm, men flyttade någon gång under uppväxtåren till Uppsala. Hennes föräldrar var Betty Ehrenborg-Posse, känd författare och aktiv på olika sätt i den svenska kvinnorörelsen, och Johan August Posse, friherre, jurist och riksdagsman. Hon hade två syskon, August Mikael Posse och Anna Posse. Familjen tillhörde den adliga överklassen i Sverige och släkten var även väl förankrad inom Svenska kyrkan. Hedvig Posse och hennes syskon växte således upp i en privilegierad miljö, med djupa kontakter både inom Svenska kyrkan och inom andra samhällsinstitutioner. Hon hade ingen formell utbildning, men troligt är att hon fick privatutbildning i hemmet som barn. Hon var exempelvis duktig på engelska redan innan hon påbörjade sitt arbete som missionär.
När Hedvig Posse var fyra år gammal dog fadern och när hon var 19 år gammal dog modern. De tre syskonen tycks ha haft goda relationer sinsemellan och mellan åren 1880 och 1887 levde de nära varandra. Situationen ändrades drastiskt då brodern August Mikael, som hade för avsikt att bli präst och missionär, avled efter en tids sjukdom år 1887. De båda systrarna hade nu bara varandra och båda valde en tjänst inom kyrkans verksamhet. Anna Posse blev på 1890-talet verksam som församlingsdiakonissa, medan Hedvig Posse valde att engagera sig i missionen. År 1887 skickade hon ett ansökningsbrev till Svenska Kyrkans Missions (SKM) styrelse där hon beskrev att hon hade en stark kallelse till att bli missionär och hon var också bestämd gällande vart hon skulle åka: hon skulle till Sydafrika.
Trots att Hedvig Posse inte uppfyllde de formella krav som krävdes för att som kvinna få verka inom SKM – hon saknade till exempel en lärarinneutbildning – blev hon antagen för tjänst inom missionsverksamheten. I ansökningsbrevet skrev hon att hon hade upplevt en stark kallelse från Gud att bli missionär. Personliga kontakter, liksom hennes familjs ställning både i kyrkan och i samhället för övrigt, spelade säkert en stor roll för att hennes ansökan accepterades. Hedvig Posse och hennes bror var exempelvis båda engagerade i Studentmissionsföreningen i Uppsala och i denna miljö fick hon nära kontakter med centrala personer inom kyrkan och SKM, så som missionssekreteraren, och senare biskopen i Kalmar stift, Henry William Tottie och den då blivande ärkebiskopen Nathan Söderblom. Hon skrev också sånger till Studentmissionsföreningens sångbok. Hedvig Posse var således väl kyrkligt förankrad, med de rätta kontakterna. Dessutom kunde hon själv betala sin resa till Sydafrika, vilket männen i missionsstyrelsen säkert uppskattade.
Sommaren 1887 åkte Hedvig Posse till Sydafrika. Hennes sociala och ekonomiska position möjliggjorde den självständighet som kom att prägla hennes gärning inom SKM. Hon inledde sin verksamhet i Sydafrika med att resa runt till olika missionsstationer för att på så sätt lära sig mer om olika missionsverksamheter i landet. Resorna var hennes eget initiativ och de ledde bland annat till att hon fick många kontakter, inte minst med kvinnor från olika länder som var aktiva inom olika missionsorganisationer. Hedvig Posse deltog också bland annat vid Huguenot Seminarium i Wellington (ingår numera i Huguenot College), en utbildningsinstitution för kvinnliga missionärer, med kopplingar till Mount Holyoke Female Seminary i USA. Hon tillbringade även viss tid vid den nordamerikanska missionsstationen Inanda, där hon fick inblick i arbetet med utbildning för afrikanska flickor. Båda vistelserna utgjorde viktiga inspirationskällor för Hedvig Posse när hon påbörjade sin tjänst vid Oscarsbergs missionsstation.
Mellan åren 1887 och 1897 arbetade Hedvig Posse på Oscarsbergs missionsstation i den provins som då hette Natal (nuvarande Kwa Zulu-Natal). En ogift kvinna ansågs inte kunna vara missionär, då den titeln var förknippad med offentlig förkunnelse av det kristna budskapet, vilket ansågs vara förbehållet präster och därmed män. Arbete med barnhem och skola ansågs däremot som passande för ogifta kvinnor och titeln de fick var antingen ”kvinnliga missionsarbetare” eller ”lärarinnor”. Hedvig Posses arbetsuppgifter på Oscarsberg blev just att undervisa i zulu vid missionsstationens skola, liksom vid barnhemmet för flickor.
Hedvig Posse fortsatte sin verksamhet inom missionens tjänst genom att ta initiativ till att ett sjukhus byggdes i gruvstaden Dundee Coalfields i Natal där hon arbetade mellan åren 1898 och 1901. Hedvig Posse köpte en bebyggd tomtmark för egna pengar och hon meddelade detta till missionsstyrelsen i Sverige, samt att hon också skulle anställa en sjuksköterska. Det var första gången som frågan om att satsa på sjukvård blev aktuell för SKM och det innebar början på en ny epok för missionsverksamheten. Sjukhuset fick namnet Betania. Syftet med sjukhuset var, förutom att bedriva sjukvård, också att missionera om det kristna budskapet för patienterna. Hedvig Posse var direktör på Betania. Sjukhuset var väl utrustat och det tog emot många patienter genom åren. Det var mycket ovanligt att en kvinna på det här sättet tog initiativ till och finansierade en sjukhusverksamhet och många män inom missionsverksamheten hade svårt att acceptera Hedvig Posses självständighet.
På grund av oroligheter som det pågående andra boerkriget förde med sig, fick de svenska missionärerna lämna Sydafrika. Hedvig Posse återvände till Sverige och återvände till Sydafrika igen år 1904 där hon blev kvar fram till år 1913. Det blev hennes avslutande period som missionär. Som en ekonomiskt privilegierad kvinna, med hög social status, skilde sig hennes situation från både kvinnliga och manliga missionärers, då hon hade möjlighet att själv bestämma vad hon ville ägna sig åt. Hon finansierade återigen sin resa till Sydafrika själv och hon behövde inte heller vara involverad i det vanliga missionsarbetet. Hon påbörjade bland annat ett bygge av ett hus vid Oscarsbergs missionsstation som skulle vara hennes eget privata hem.
Förutom arbetsuppgifterna vid missionsstationerna och sjukhuset så ägnade sig Hedvig Posse också åt fotografering, målning i vattenfärger där omgivningarna utgjorde motiven, samt att dokumentera sånger på zulu, bland annat genom att spela in dem på en skivspelare. I arbetet med musiken samarbetade hon med personer i lokalbefolkningen som bodde nära Oscarsberg. Hon tog även initiativ till en psalmbok i zulu och översatte svenska psalmer till zulu. Intentionen var att de traditionella sångerna skulle ersättas med kristna texter. Hedvig Posses arbete med musiken gav henne ett erkännande också bland andra länders missionsorganisationer och i arkivet på Umpumulo Lutheran Theological College i Sydafrika finns det 111 sånger på zulu som hon har kommenterat.
År 1921 grundades Svenskbo i Durban, finansierat av Hedvig Posse. Svenskbo var ett gäst- och vilohem för svenska missionärer, som med tiden kom att utgöra en mötes- och viloplats också för missionärer från andra länder, liksom från andra kristna samfund än lutherska. Genom sina donationer möjliggjorde hon också att SKM kunde utvidga sin verksamhet till Matabeleland (nuvarande södra Zimbabwe), samt till Johannesburg.
År 1913 lämnade Hedvig Posse Sydafrika för gott och flyttade hem till Sverige igen. Hennes hälsa hade försämrats successivt under de sista åren i Sydafrika. Hemma i Sverige bodde hon den mesta tiden i Uppsala där hennes hem blev en mötesplats för missionsengagerade. Inte minst samlades barn till missionärer i hennes hem. Hon var också mycket aktiv i Svenska Kvinnors Missionsförening (SKMF), en organisation som arbetade för att stödja SKM.
Hedvig Posse avled i Uppsala den 22 december 1927 i en ålder av 66 år. Hon ligger begravd på Uppsala gamla kyrkogård.
