Ika Peyron var en produktiv kompositör, verksam under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet, vars musik spelas av landets musikkårer än idag.
Ika Peyron föddes som Albertina Fredrika, år 1845 i Timrå. Hon var dotter till pigan Anna Maria Lundström. Redan som spädbarn blev hon adopterad av grosshandlarparet Asp i Sundsvall där hon växte upp. Senast 1855 flyttade familjen Asp till Stockholm, där Louise Engström och Ivar Hallström undervisade henne i pianospel.
År 1865 gifte hon sig med Ludvig Peyron i Storkyrkan i Stockholm. Ludvig var liksom hennes fosterfar grosshandlare, men även riksdagsman, grundare av Stockholms Ångfartygs Rederi AB och konsul för Hamburg i Stockholm. Det är oklart när hon kortade ner namnet Fredrika till Ika, men från första sonens födelse 1866 är födelseannonser och dylikt officiellt undertecknade ”Ika och Ludvig Peyron”. Ika Peyron fick fyra söner: Karl, Knut, Johan och Tom.
Som så många andra gifta kvinnor i de övre samhällsskikten engagerade sig Ika Peyron i välgörenhetsarbete och föreningsliv. Hon satt bland annat i styrelserna för Stockholms fjällkoloniförening och Östermalms nya barnkrubba samt engagerade sig i och var beskyddare för bland andra Godtemplarlogen Torsviks å Lidingön, Lilla Hushållsskolan i Sundbyberg, Kvinnoförbundet för Sveriges Sjöförsvar och Sällskapet Nya Idun.
Som gift fortsatte hon att ta pianolektioner, nu för Jan van Boom, professor i pianospel vid Kungliga Musikaliska Akademiens undervisningsverk. De möjligheter som Ika Peyron hade att uppträda som pianist var främst i samband med hennes föreningsengagemang, till exempel vid årsmötessammankomster eller välgörenhetskonserter, vilka inte sällan var stora tillställningar.
Det berättas att Ika Peyron redan som fyraåring kunde ta ut egna melodier på pianot, men det var först på 1880-talet när hennes söner blivit lite äldre som hon kunde ta sig tid till att utveckla sitt komponerande. Detta skedde i form av privatlektioner i kontrapunkt för hovkapellmästaren Joseph Dente, i harmoni och komposition för Emil Sjögren och instrumentation för Anton Andersen, cellist i hovkapellet. Hon framförde gärna egna stycken, men de spelades ännu oftare av andra. Aftonbladet rapporterar den 4 maj 1898 att sångerskan Siri Lind sjungit ”några svenska romanser, bland annat ’La première’ av Ika (fru L. Peyron i Stockholm) med text af Coppée, hvilken sång belönades med lifliga applåder” i Salle Charras, Paris. Svenska Dagbladet skriver den 3 augusti 1899 att hennes ”Davids 86:e psalm” för fyrstämmig damkör och ”Romans och humoresk” för violin och piano rönt ”stor framgång” vid en konsert i Jardin Zoologique i Antwerpen — ”Fru Peyrons komposition är på intet sätt ytlig – den uttrycker verkligen någonting – den besitter själ och tanke”. Hennes ”Lovsång” var också populär att framföras av kyrkokörer runt sekelskiftet 1900.
Ika Peyrons produktion för musicerande i hemmet är omfattande. Det är verk med underhållningsvärde, en svårighetsgrad anpassad för amatörer och satta för sång och de instrument som fanns i många svenska hem, företrädelsevis piano och violin. Hon navigerade dessa parametrar skickligt och blev eftertraktad av förlagen som tjänade bra på amatörmarknaden. I Stockholm utgavs hon av bland andra Abraham Lundquists förlag och Elkan och Schildknechts förlag, i Oslo av Warmuth och av Wilhelm Hansen i Köpenhamn. Först använde hon den korta pseudonymen ”Ika”, men från ungefär 1888 ”Ika Peyron”. Etablissemanget såg dock ner på sådan typ av musik och hon fick ofta sina publikationer recenserade som ”tomma och betydelselösa” (1900) eller ”af mycket anspråkslöst innehåll” (1911). Medan många andra kompositörer mest såg sådan musik som brödföda och hellre framhävde sin produktion i statusgenrer som sonater, stråkkvartetter och orkesterverk, anar man en stolthet hos Ika Peyron över att ha en förmåga att bli populär bland folket. Gräver man i hennes verkförteckning ser man dock att hon ändå hade en ansenlig produktion inom statusgenrerna, bland annat stråkkvartetter och flera sonater för violin, cello och piano. Även några av orgelverken får betraktas som konsertanta.
Det som gör Ika Peyron än mer anmärkningsvärd är att hennes musik än idag spelas av musikkårer i Sverige. Troligtvis började det under tidigt 1910-tal då flera av militärmusikkårerna i Stockholm tog upp hennes populära stycken på sin repertoar. I utannonserade program kan vi läsa att Ika Peyrons låtar spelades på någon vaktparad eller parkkonsert i snitt varannan vecka under hela året 1915. Detta lade grunden till att man fortfarande kan höra hennes ”På terrassen”, ”I ungdomstiden” eller ”Festligt intåg” när en musikkår tågar förbi.
Det är oklart om hon själv arrangerade om musiken eller om musikdirektörerna vid respektive musikkår stod för det. I rollen som musikdirektör ingick att arrangera populär musik för den egna musikkåren, samtidigt vet vi att Ika Peyron arrangerade om sina stycken för ”de mindre teatrarnas kapell”. Även om vi inte vet om dessa kapell var blåsensembler eller inte, så vet vi att hon i alla fall i teorin hade kunnat vara egen upphovsperson till arrangemangen.
Ika Peyron avled i Stockholm 1922. Hon vilar på Solna kyrkogård.
