Ingrid Persson var en av de tre första kvinnorna som prästvigdes i Svenska kyrkan 1960.
Ingrid Persson växte upp i Västergötland och var dotter till Hildegard Andersson och godsägare John Persson. Hon tog studenten i Göteborg 1930, där hon också avlade teologisk-filosofisk examen 1931. Det var en förberedande examen för vidare teologiska studier, som bland annat innebar studier i grekiska. Därefter studerade hon vid Uppsala universitet och avlade teologie kandidatexamen 1936. Efter examen tjänstgjorde hon först som lärare och sedan som scoutsekreterare inom Kristliga föreningen av unga kvinnor (KFUK) i Stockholm. Från 1939 hade hon en tjänst i Härnösands stift som ungdomssekreterare. Uppdraget var nära knutet till dåvarande biskopen i Härnösand, Torsten Bohlin. Ingrid Persson hade hand om ungdomsverksamheten i hela Härnösands stift, då 129 församlingar. Tjänsten innebar att hon ofta ledde gudstjänst (utan nattvardsfirande) samt predikade. Redan på domsöndagen 1939 predikade hon i Härnösands domkyrka vid en ungdomsgudstjänst. I sina levnadsteckningar noterar hon vad en församlingsbo skrev till sin församlingspräst efter att hon predikat i Hackås, långt innan kvinnor kunde bli präster: ”Ärade Herr Pastor! Jag tycker att det skall finnas kvinnliga präster. Kvinnan har mer av kärlek i sin förkunnelse.” Efter sju år som ungdomssekreterare arbetade Ingrid Persson som lärare på Ersta diakonissanstalt i Stockholm och därefter som studierektor vid Samariterhemmet i Uppsala. Hon vigdes till diakon 1949.
Torsten Bohlin uppmuntrade Ingrid Persson i hennes gärning i Härnösands stift. Själv förespråkade han att kvinnor skulle kunna bli präster. Andra teologer som delade denna syn var biskoparna Ruben Josefson, Olle Nystedt och Martin Lindström. I en minnesbok om Torsten Bohlin 1950 medverkade Ingrid Persson och hon återgav hans kommentar när han såg henne i diakonissdräkt våren 1950: ”Nästan, som en präst!”. Ingrid Persson noterade: ”Än en gång skärskådad. Och befunnen acceptabel tills vidare. Nästan präst!”
På påskafton året efter beslutet i Svenska kyrkan 1958 om kvinnans behörighet till prästerlig tjänst var Ingrid Persson i ärkebiskopsgården i Uppsala hos ärkebiskop Gunnar Hultgren. När hon skulle gå sa ärkebiskopen att det var något han ville tala med henne om: ”Jag vill fråga Dig om Du skulle kunna tänka Dig att ställa Dig till vår kyrkas förfogande som den första kvinnliga prästen. Vi har ett beslut, men nu måste vi också handla.” Ärkebiskopens fråga och Ingrid Perssons egen reflektion ledde till att hon genomgick praktisk prästutbildning samt gjorde prästerlig praktik i Lund 1959, eftersom ledaren för motsvarande utbildning i Uppsala var emot att kvinnor skulle kunna bli präster. Ingrid Persson återger i sin levnadsteckning hur hon förutom stöd även möter motstånd. En präststudent i Uppsala berättade för henne varför han inte kunde bli präst för Härnösands stift om hon skulle dit: ”Jo, jag skulle kunna bli tvingad att stå tillsammans med Dig vid nattvardsbordet. Om du delar gåvorna så undfår ju nattvardsgästerna inte Kristus eftersom du är kvinna”. Ingrid Persson berättade om detta samtal för ärkebiskop Gunnar Hultgren, som blev förskräckt: ”En snart vigd prästs syn på nattvarden!” Också andra försökte motarbeta att hon blev präst. Inför prästvigningen fick hon brev från den präst hon skulle ersätta. I brevet nedkallade han närmast Guds förbannelse över henne om hon prästvigdes.
Biskopsmötet tillkännagav 21 januari 1960 att tre kvinnor skulle vigas till präster samma år: förutom Ingrid Persson även Elisabeth Djurle Olander och Margit Sahlin. I en tidningsintervju i Västernorrlands Allehanda säger Ingrid Persson kort därefter att hon hoppas ”att människorna inte ska begära att kvinnor som blivit präster ska utföra något särskilt märkvärdigt utan betraktas som vanliga präster”. I en annan intervju knyter hon an till biskop Torsten Bohlin: ”Jag vet att biskop Torsten Bohlin [...] ville att jag skulle prästvigas. Han var en av de första, som såg att kvinnornas insats var alltför viktig för att negligeras. Nu känns det som om jag fullföljde hans tankegångar.”
Efter sin prästvigning i Härnösands domkyrka 10 april 1960 verkade Ingrid Persson som präst i församlingar i Härnösands stift samt i Lunds stift. Kvinnor som prästvigdes efter henne och för vilka hon var handledare och ibland mentor har vittnat om den betydelse hon kom att få för dem. Hon uppmuntrade dem på olika sätt. Barbro Westerlund, som var praktikant hos Ingrid Persson på 1960-talet, sa i en intervju långt senare: ”Med sin entusiasm, värme och stora hängivenhet för prästämbetet blev [hon] en viktig förebild [...]. Redan efter en vecka i Njurunda [församling] kändes det så tydligt: Det är det här jag ska göra. Det var en hemkomst.” Ingrid Persson sa under hela sitt liv: ”Jag ber för mina flickor”, och menade de unga prästkandidater som kommit under hennes vingar som praktikanter och tjänstebiträden.
Ingrid Persson gifte sig 1978 med prästen och kyrkoherden Sven Söderlund. De hade inga barn tillsammans. Hon avled i Härnösand år 2000.