Karin Westman Berg var lärare och litteraturvetenskaplig forskare. Hon var pionjär inom kvinnoforskningen i Sverige och brukar kallas för den svenska kvinnoforskningens moder.
Karin Westman Berg växte upp i ett akademiskt hem i Uppsala. Hennes far, Knut B. Westman, var teologie doktor och sedermera professor i missionshistoria och ostasiatisk religionshistoria. Hennes mor, Ingeborg, var hemmafru men hade tidigare arbetat som telegrafist. Som åttaåring flyttade Karin Westman Berg till Hunan i centrala Kina, där fadern arbetade som rektor vid den nyinrättade lutherska högskolan 1922–1928.
Karin Westman Berg tog studenten vid Lundellska skolan i Uppsala och studerade därefter ämnena religionshistoria, engelska, nordiska språk och litteraturhistoria med poetik vid Uppsala universitet. Hon bedrev studier utomlands vid Woodbrooke Quaker Study Center i Birmingham 1935 och under åren 1936–1937 var hon lärare vid folkhögskolan Askov Højskole på Jylland i Danmark. Hon blev filosofie magister vid Uppsala universitet 1941.
Under sina studieår träffade Karin Westman Berg sin blivande make Sten E. Berg vid universitetet. De var båda starkt engagerade mot tidens rasistiska strömningar. Vid det berömda Bollhusmötet i februari 1939, där studenter vid Uppsala universitet protesterade emot att universitetet skulle ta emot akademiska judiska flyktingar, ställde sig Karin Westman Berg som ensam kvinna i talarstolen och pläderade för ett mottagande. Tillsammans med Sten Berg startade hon Internationella studenthjälpen i Uppsala 1939 och under tre år var hon dess sekreterare. Föreningen arbetade för att stödja judiska studenter och hjälpa judiska flyktingar undan förföljelse.
År 1940 gifte sig Karin Westman Berg med Sten Berg i Uppsala. När han 1943 blev fiskeriinspektor i Norrbotten flyttade familjen, som då också bestod av döttrarna Birgitta och Lena, till Luleå och bosatte sig där. Sonen Einar föddes 1945. Karin Westman Berg kombinerade småbarnsåren med lärartjänst vid Luleå högre allmänna läroverk, 1943–1949. Hon blev starkt medveten om att villkoren för kvinnor och män i samhället och yrkeslivet var olika. Karin Algrim har beskrivit detta som att ”ett kvinnomedvetande” växte fram hos Karin Westman Berg.
Karin Westman Berg engagerade sig i Fredrika-Bremer-Förbundet 1943. Hon var från 1943 till 1948 Luleåkretsens sekreterare och dess ordförande 1948–1950, tills familjen flyttade till Härnösand. Hon startade också en barnstudiecirkel i Luleå som hon ledde fram till 1950. I Härnösand var hon lärare vid Högre allmänna läroverket 1950–1957 och från 1958 till 1968 var hon lärare vid stadens Tekniska Gymnasium.
Hon var engagerad i Fredrika-Bremer-Förbundets styrelse under åren 1945–1977, skrev artiklar i tidskriften Hertha och arbetade nära med flera av tidskriftens redaktörer under åren, däribland Ying Toijer-Nilsson och Eva Moberg. Hon var med i Härnösands Fredrika-Bremer-krets och tillsammans med rektor Vendela Wester Wåhlström startade hon den så kallade Petreacirkeln, döpt efter Fredrika Bremers alter ego i romanen Hemmet, 1951. Deltagarna läste såväl kvinnliga som manliga författarskap och diskuterade kvinnofrågor. Karin Westman Berg ledde cirkeln under åren 1958–1975. Hon tog initiativ till den första kvinnoforskningskonferensen som ägde rum i Norrland 1957. Där deltog en rad centrala kvinnor som Emilia Fogelklou, Ester Lutteman, Barbro Alving, Asta Ekenvall och Helga Stene från Norge.
Westman Berg licentierade i litteraturhistoria med poetik för Victor Svanberg vid Uppsala universitet 1957. Fem år senare, 1962 disputerade hon i litteraturhistoria med poetik med en uppmärksammad avhandling, Studier i C. J. L. Almqvists kvinnouppfattning. I avhandlingen spårade Karin Westman Berg Almqvists idégods till Indien och till matriakala samlevnadsformer. Hon blev lektor i Härnösand vid gymnasiet och hon tog initiativet till både ett- och tvåbetygskurser i litteraturvetenskap vid Folkuniversitetet i Härnösand 1964. Dessa kurser ledde hon fram till 1967. Som disputerad ville hon också vara verksam vid Uppsala universitet. Hon blev docent där 1965. När det blev stora studentkullar 1967 kallades hon till litteraturvetenskapliga institutionen som extra universitetslektor. Hon pendlade från Härnösand med tåg och hade undervisning på grundkurserna i litteraturvetenskap men hon fick inte undervisa i könsrollsfrågor som hon också gärna ville. År 1972 blev hon uppsagd eftersom studentantalet hade minskat, men under sina fem år vid universitetet hade hon blivit en centralgestalt inom den framväxande kvinnoforskningen i Sverige och utomlands.
Karin Westman Berg tog hösten 1967 initiativ till vad som senare benämnts och omtalats som könsrollsseminariet i Uppsala. Det litteratursociologiska seminariet ”Könsrollsdebatt i skönlitteratur” arrangerades av kursverksamheten vid Uppsala universitet. Det tillkom, som det står i årsrapporten 1974, ”i opposition mot universitetets undertryckande av forskning och undervisning rörande kvinnor och kvinnofrågor.” Kursen var öppen för alla och syftet var att studera skönlitterära texter och könsrollsfrågor. Karin Westman Berg drev det tvärvetenskapliga könsrollsseminariet fram till 1977. Det kom att fungera som ett ”barfotauniversitet” för många kvinnor och några män och det ägde rum i Västgöta nations källare. Föreläsningarna med inbjudna gäster från Sverige, Norden, Holland, USA och Tyskland handlade ofta om litteratur, kvinnofrågor men också om vetenskap. Karin Westman Berg samlade föreläsningarna och var redaktör för flera viktiga antologier: Könsroller i litteratur från antiken till 1960-talet, 1968, Könsdiskriminering förr och nu, 1972, och Textanalys från könsrollssynpunkt, 1976, alla utgivna på Prisma förlag.
Könsrollsseminariet omskrevs i dagspressen och blev känt i hela Norden. Idén till Grupp 8 föddes 1968 på tåget hem till Stockholm från ett seminarium. Seminariet fungerade som ett nätverk för den tidiga kvinnoforskningen i Sverige och Norden. Karin Westman Berg arrangerade också symposier om Fredrika Bremer 1972 med forskare från hela världen. Under FN:s kvinnoår 1975 hölls den första stora nordiska kvinnoforskningskonferensen i Nijmegen i Holland, till vilken Karin Westman Berg var initiativtagare. Hon blev inbjuden att föreläsa vid 15 universitet i USA 1973, där kurser startats i kvinnostudier, och hon etablerade goda kontakter. Hon ville starta liknande kurser vid Uppsala universitet, men det dröjde. Såväl könsrollsseminariet och antologierna som hennes nätverkande var viktigt för etableringen av vad vi idag kallar för genusforskning och den genusvetenskapliga litteraturforskningen i Sverige.
Karin Westman Berg var tjänstledig från sin gymnasietjänst och åren 1972–1977 hade hon arvode från Kursverksamheten och ett litet stipendium från Författarförbundet som inkomstkälla. Hon blev invald i Sällskapet Nya Idun 1973 och hon arbetade idogt inom Fredrika-Bremer-Förbundet. Vid universitetet fanns det ett motstånd mot kvinnofrågorna och hon fick ingen tjänst där. Efter lobbyarbete med upprop och uppvaktning hos regeringen och skrivelse till riksdagen av andra forskare fick hon till slut en personlig forskartjänst i kvinno- och könsrollsfrågor 1978 placerad vid humanistiska fakulteten vid Uppsala universitet. Tjänsten gav henne möjlighet att starta och driva det första kvinnolitteraturprojektet i Sverige. Projekttiteln var Kvinnolitteraturforskning – mönsterundersökningar av svensk kvinnolitteratur och dess villkor 1850–1940 samt bibliografi över kvinnliga författare till 1900, och det finansierades 1978–1981 av Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR). Förutom Karin Westman Berg bestod kärngruppen av Birgitta Holm, Ruth Nilsson, Ingeborg Nordin Hennel och Cheri Register. Sekreterare i projektet var först Gabriella Åhmansson, därefter Åsa Stenwall och vikarierande Birgitta Onsell. Därtill medverkade Carola Hermelin och periodvis andra personer.
Projektets mål var att arbeta för att utveckla nya metoder, teorier, hjälpmedel för den feministiska litteraturforskningen, att göra undersökningar om kvinnliga författarskap från 1800- och 1900-talet samt att upprätta en biografi över kvinnliga författarskap. Karin Westman Berg, som hade två år kvar till pensioneringen, satsade framför allt på att driva forskningen framåt för andra. Hon reste runt till olika universitet i Norden och höll föreläsningar och projektgruppen ordnade symposier och ett par doktorandkurser. Projektet resulterade i flera antologier: Kvinnolitteraturforskning I–IV, 1979–1983, utgivna i en skriftserie vid universitetet och antologierna Gråt inte – forska!, 1979, och Mothers, saviours, peacemakers: Swedish women writers in the twentieth century, 1983, och Birgitta Holms Fredrika Bremer och den borgerliga romanens födelse, 1981, Ingeborg Nordin Hennels Dömd och glömd, 1981, om Alfhild Agrell, samt Biobibliografi inom svensk och finlandssvensk skönlitteratur, 1981.
Karin Westman Berg pensionerades 1981 och höll sin avskedsföreläsning vid Litteraturvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet den 21 maj 1982. Hennes informella seminarier fortsatte i hennes bostad på Öfvre Slottsgatan 10. Hon tilldelades av regeringen professors namn i juni 1982. Hon blev hedersdoktor vid Universitetet i Oslo 1986.
Karin Westman Berg brukar kallas för den svenska kvinnoforskningens moder. Vid Uppsala universitet finns sedan 1983 Karin Westman Bergs pris och ett stipendium som varje år delas ut till en kvinnlig forskare och doktorand som ”gjort en förtjänstfull forskningsinsats i Karin Westman Bergs anda” vid Uppsala universitet eller Sveriges lantbruksuniversitet. Priset finansieras av Föreningen för kvinnliga forskare vid Uppsala universitet och stipendiet för doktorander av Fredrika-Bremer-förbundet.
Karin Westman Berg avled 1997. Hon ligger begravd på Uppsala kyrkogård.
