Lena Börjeson var skulptör och föreståndare för Maison Watteau i Paris.
Lena Börjeson föddes 1879 som dotter till Johan Börjeson, professor i skulptur vid Konstakademien, och den danska adelsdamen Vitte Bartholin. Hennes uppväxt i det gamla Sergelhuset i Stockholm präglades av föräldrarnas gästfrihet och vittra fester för stadens kulturelit av konstnärer, författare och musiker som Edvard Grieg och Wilhelm Stenhammar. Den kulturella hemmiljön ledde till hennes kommande livsval. Av fem syskon kom två bröder att bli konstnärer och en blev musiker (fadern hade i ungdomen försörjt sig som tenor). Själv knöt hon livslånga band till Erik Axel Karlfeldt och Albert Engström.
En Italienresa 1905–1906 i föräldrarnas sällskap fick avgörande betydelse för Lena Börjesons beslut att bli skulptör. Förutom vägledning av fadern hade hon ditintills varit autodidakt. År 1909 debuterade hon med statyetter tillsammans med målarbrodern Gunnar Börjeson. Flera av hennes verk såsom figuren Bortbytingen och ljuskronor dekorerade med sjöstjärnor och läderlappar salufördes av Herman Bergman Konstgjuteri AB. Hon fortsatte att producera lättsålt konsthantverk och småskulptur. Vid Föreningen Svenska konstnärinnors första utställning 1911 deltog hon och 1916 ställde hon ut i Bergen tillsammans med den andre konstnärsbrodern Börje Börjeson, som också var skulptör. Men på själva julafton 1916 lyckades hon ta sig till Paris, mitt under brinnande världskrig. Där fanns bröderna Rolf Börjeson, violinist, och Kaspar Bröjeson, legationspräst. Hon blev kvar i Paris under krigsåren, kanske mest för att kunna träffa den svenske konstnären Ivar Lönnberg, som kämpade som frivillig i den franska armén. De planerade att gifta sig men han stupade tragiskt i april 1918. I sorgen förlorade hon deras ofödda kärleksbarn.
Under följande år, 1919, fick Lena Börjeson i uppdrag att undersöka möjligheten att öppna en mötesplats för gästande svenska konstnärer i Paris. Initiativtagarna var konsthandlaren Gösta Olsson och Tändstickbolagets chef Gunnar Cederschiöld, uppbackade av svenske ambassadören Johan Ehrensvärd. Lena Börjeson lyckades hitta en passande lokal i Montparnasse, som hon döpte till Maison Watteau, eftersom 1700-talskonstnären Antoine Watteau skall ha haft sin ateljé i huset. Förutom konstnärsklubb skulle den fungera som konsthandel. Det skulle också finnas möjligheter att anordna utställningar, hyra ut ateljéer, och anordna fester och maskerader. Lena Börjeson blev dess oavlönade allt i allo. När Ehrensvärd hade köpt hela huset och instiftat L’Association des Artistes Scandinaves blev Lena Börjeson ”directrice” med blygsamt arvode. År 1923 anordnades den första utställningen och 1924 startades en konstskola, som drog till sig många skandinaviska konstnärer, i synnerhet sedan Lena Börjeson lyckats engagera ryktbara franska lärare som Despiau, Dejean och Cornet i skulptur samt Gromaire och Dufrense i måleri. Verksamheten ombildades till L’Académie Scandinave. Dess fester och utställningar blev berömda, uppsökta av bland annat Léger och Picasso. Till Lena Börjesons musikaftnar kom både Evert Taube och Erik Satie med egen orkester. I en av Maison Watteaus ateljéer bodde Bertil Lybeck, en ”ytterligt nervös” svensk konstnär, enligt Lena Börjeson. Men hon tog hand om honom och han blev hennes stora kärlek under åtta år.
Ytterligt lite är känt om Lena Börjesons eget konstnärliga arbete under de 20 åren som hon var verksam i Paris. Sannolikt tog det administrativa arbetet på Maison Watteau all hennes energi. Hon hade varit ”den eviga konstnärsflickan, alltid den tjänande själen i ett gäng, /…/ alltid full av skratt och historier men också av hjälpsamhet och praktiska omsorger för sina bohemiska vänner,” – för att återge ett mycket träffande citat av Gustaf Näsström. Det kom som en chock för henne när hon under Sverigesemestern sommaren 1935 fick reda på att hon inte skulle få återvända till Paris. Konstakademien i Stockholm hade dragit in sitt stöd. Maison Watteau skulle stängas. Hon betraktade skolan som sin skapelse, nu lämnades hon utan lön och utan att ens ha blivit uppsagd. Hennes ägodelar skickades halvt sönderslagna till henne i Stockholm. I sin memoarbok Mitt livs lapptäcke har hon lämnat sin version av händelsen. Boken ger för övrigt en livfull beskrivning av den svenska konstnärskolonin i Paris, där Astrid Noack, Nils Dardel och Carl Frisendahl hörde till hennes mest förtrogna, men hon är ganska tystlåten om sig själv.
Efter hemkomsten försörjde hon sig med att tillverka julkrubbor, något som hon var först med i Sverige. Hon kunde variera sina grupper och exempelvis ge dem utseende av orientaler eller dalfolk. Det katolska bruket upptogs av svenska kyrkan och hennes krubbor blev eftersökta. Vid en utställning på sjuttiotalet köpte Nationalmuseum en krubba i bemålad gips från 1938. Storkyrkan i Stockholm ställer fortfarande ut hennes krubba vid jul. Krubborna tillkom alla vid hennes köksbord på Fjällgatan 34. Från och med 1940 drev hon även en skulpturskola i hemmet, till stor glädje för de många flyktingar som kommit till Sverige. Hon behöll sin altruistiska livsinställning och arbetsiver högt upp i åren.
Lena Börjeson avled 96 år gammal 1976 i Stockholm.
