Lotten Dahlgren var memoarförfattare, journalist och redaktör för Fredrika-Bremer-Förbundets tidskrift Dagny under åren 1891–1907.
Lotten Dahlgren var dotter till författaren Fredrik August Dahlgren och Ulrica (Ulla) von Heland, bägge med djupa rötter i värmländska kultursläkter. Modern var systerdotter till Erik Gustaf Geijer. Fadern var både en lärd ämbetsman och en framgångsrik författare, mest känd för folklustspelet Värmlänningarne, som uppfördes första gången 1846. Under 1870-talet trädde han fram som ”Fredrek på Rannsätt” med vår litteraturs första betydande landsmålsdiktning. År 1871 blev han ledamot av Svenska Akademien.
Lotten Dahlgren växte upp i Stockholm och levde större delen av livet i Djursholm. Hennes två äldre bröder blev bägge verksamma inom den lärda världen, den ene som biblioteksman och den andre som läroverkslärare. Lotten Dahlgren fick dock inte ta studenten. Hennes utbildning begränsade sig till en privatskola i Stockholm och några års språkstudier utomlands.
Med denna utgångspunkt ägnade sig Lotten Dahlgren några år åt att vara lärare. Men skrivandet lockade. Några försök som författare för barn gjordes på 1880-talet. Det var dock inom pressen hon skulle komma att göra sig känd. I slutet av 1880-talet arbetade Lotten Dahlgren vid Aftonbladets redaktion. Hon valdes in i Fredrika-Bremer-Förbundets styrelse 1887, och 1891 utsågs hon till redaktör för förbundets tidskrift Dagny. Denna post upprätthöll hon fram till 1907. Med plikttrogenhet skötte Lotten Dahlgren sina sysslor som redaktör, där hon kunde vara stridbar, men hennes insatser präglades främst av en humoristisk och vänlig stil. Framförallt skrev hon flera artiklar inom litterära och kvinnopolitiska ämnen.
Lotten Dahlgren var hela livet mycket socialt verksam. Till exempel höll hon folkbildande föredrag i början av seklet 1900 för arbetarkvinnor i Liljeholmen – ett initiativ som kom från Fredrika-Bremer-Förbundet. I samband med rösträttsrörelsen var hon förbundets representant i rösträttskommittén. Som sekreterare i Sällskapet Nya Idun 1901–1906 fick Lotten Dahlgrens lättsamma och humoristiska sidor utlopp i form av tal, spex och tillfällesdikter.
Lotten Dahlgren började alltmer skriva artiklar med fynd ur släktens rika personhistoriska stoff. Det stora genombrottet skedde 1905 genom Ransäter. Värmländska släktminnen från adertonhundratalets förra hälft upptecknade, som utkom fram till sin femte upplaga 1923. Framgången var så stor att Ellen Key uppmanade henne att genast sluta som redaktör för att kunna fokusera på sin livsuppgift. Lotten Dahlgren var vid det här laget dryga 50 år. När tidskriften Dagny från och med 1908 blev en veckotidning och även organ för rösträttsrörelsen fann Lotten Dahlgren det lämpligt att stiga av redaktörsposten. Detta innebar inte att hon slutade att vara engagerad i Fredrika-Bremer-Förbundet och i rösträttsrörelsen. Men skrivarkrafterna kunde mera ostört läggas på det egna författarskapet.
Succén fortsatte med Ur Ransäters familjearkiv. Dagboks- och brefutdrag sammanförda 1907 och följdes av flera verk. Under perioden 1905 till 1916 sammanställde Lotten Dahlgren hela sju verk hämtade från familjebrev och släktpapper, främst värmländska. Men de två banden om makarna Svedbom och deras norrländska bakgrund skilde ut sig. Likaså visar fortsättningsboken, som följer Fredrika Svedbom in i hennes andra äktenskap med järnvägsdirektören Karl Abraham Limnell och deras kulturoas Lyran vid Mälarens vatten, att Lotten Dahlgrens sympatiska skrivstil kunde vidga sin intressesfär till andra områden än Värmland.
Lotten Dahlgren hade en vidsynt empatisk förmåga att levandegöra personhistoriskt stoff. Hon fortsatte under 1920-talet att i rask takt skapa memoarverk, som utkom på förlaget AB Wahlström & Widstrand. Författaren redovisade sina källor, bifogade personregister och illustrationer. Stilen var lättläst och tillgänglig. Här märks två böcker om familjen Nordenfeldt på Björneborg nära Kristinehamn, ett verk om Georg Adlersparre på Gustafsvik och en brevväxling utgående från Jenny Lind. Ämnena var skiftande, men i fokus var alltid kulturellt intressanta högreståndsmiljöer i provinsen i syfte att lyfta fram personerna, särskilt kvinnorna.
Lotten Dahlgren har främst blivit ihågkommen som memoarförfattare. Den genre som Lotten Dahlgren odlade föregår exempelvis Vivi Horn och hennes liknande inriktning på herrgårdskultur och släktbrev. Lotten Dahlgren var en klassisk Fredrika Bremer-lärjunge med ett värmländskt kulturbagage, som hon i sina böcker förmedlade till den läsande borgerliga allmänheten i början av 1900-talet. Den sista boken, familjekrönikan om Frances von Koch, avslutades bara några månader före hennes bortgång i januari 1934. Hon är begravd i familjegraven på Norra begravningsplatsen i Solna.
