Louise Michaëli var en av det svenska 1800-talets främsta sångare inom opera-, oratorie- och konsertfacket, med internationell renommé.
Louise Michaëli föddes som Lovisa Charlotta Helena Michal i Stockholm 1830. Föräldrarna var Sara Helena Malmgren och Henrik Gustav Michal. Musiken och teaterkonsten var centrala i hemmet; fadern var kantor i Jakobs församling och tillika korsångare vid Kungliga teatern (nuvarande Kungliga Operan). Hennes äldre bror, Carl Gustaf Michal, kom att bli skådespelare och teaterdirektör. Louise Michaëli erhöll troligtvis sin första musikundervisning av fadern. I femtonårsåldern uppmärksammades hon av den erfarne sångpedagogen Isidor Dannström, som antog henne som privatelev. Tre år senare, 1849, antogs hon till Kungliga Teaterns elevskola, där Isak Berg, Julius Günther och hovkapellmästaren Jacopo Foroni blev hennes lärare. Under åren 1853—1854 förfinade hon sin sång genom studieresor till Paris och London, där hon eventuellt en tid erhöll undervisning hos den ansedde pedagogen Manuel Garcia d.y. I Paris uppmärksammades hon av tonsättaren Giacomo Meyerbeer som ville engagera henne. Hon valde dock att tacka nej till det attraktiva anbudet då hon var uppbunden av en turné i hemlandet.
Louise Michaëlis egentliga debut som operasångerska skedde redan 1849, då hon fick gestalta Donna Elvira i Wolfgang Amadeus Mozarts Don Giovanni på Kungliga teatern. År 1852 anställdes hon vid teaterns lyriska scen och hennes framgångsrika bana var därmed inledd. Två år senare, 24 år gammal, utnämndes hon till hovsångerska och ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien.
Snart öppnade sig också den internationella konsert- och operascenen för henne; under åren 1855—1856 genomförde hon en uppmärksammad konsertturné i Danmark och en rad tyska städer såsom Berlin, Hamburg, Dresden och Magdeburg. Några år senare följdes denna upp med ett stort antal framträdanden i Storbritannien, Tyskland, Holland och de nordiska länderna. Särskilt uppskattad förefaller hon ha varit i London där hon periodvis var bosatt åren 1859—1865. Hon framträdde på konserter givna av The Royal Philharmonic Society, på Världsutställningen 1862 och inför det engelska hovet. Under åren 1859—1863 var hon periodvis engagerad vid Her Majesty's Theater i London, där framgångarna — bland annat som Margaretha i Giacomo Meyerbeers opera Hugenotterna — beskrivits som succéartade. Även som oratoriesångerska och för sina tolkningar av Georg Friedrich Händels musik vann hon engelsmännens respekt. Under tiden i England knöt hon nära band med Jenny Lind, som kom att fungera som mentor för henne. Hennes renommé förde henne också till Frankrike där hon i samband med ett framträdande i Paris 1867 — direkt ur Napoleon III:s hand — förärades med den franska konstnärsmedaljen i hederslegionens band.
De internationella framgångarna till trots släppte Louise Michaëli aldrig sitt engagemang vid Kungliga teatern i Stockholm. Några av hennes mest uppmärksammade gestaltningar där var titelrollen i Norma av Vincenzo Bellini, Klytaimnestra i Iphigenia i Aulis av Christoph Willibald Gluck, Nattens drottning i Trollflöjten av Mozart, Agata i Friskytten av Carl Maria von Weber och Leonora i Trubaduren av Giuseppe Verdi. Den mycket krävande rollen som Guillemette i hovkapellmästaren Jacopo Foronis komiska opera Advokaten Pathelin — som komponerats direkt till henne — blev en av hennes mest hyllade insatser i hemlandet.
Ett tecken på den respekt hon åtnjöt under denna tid var en dyrbar eklövskrans av silver med inflätade juveler, som ett antal beundrare, med den förre teaterdirektören Knut Bonde i spetsen, förärade henne 1865. Några år senare utmärktes hon med den kungliga medaljen Litteris et Artibus.
År 1860 ingick Louise Michaëli äktenskap med sin kusin, köpmannen Charles Jacob Michaëli. Efter en till synes lycklig början, där karriären fortsatte oförändrad, beskrivs äktenskapet ha utvecklat sig negativt med konsekvenser för hennes konstnärskap. År 1870 drabbades hon av ett hårt slag, när det enda barnet, dottern Maria Lovisa, rycktes bort. Inte lång tid därefter avled också hennes man. Händelserna bidrog till att en redan vacklande hälsa — hon led av lungtuberkulos — försämrades. På grund av en ansträngd ekonomisk situation fortsatte hon dock i det längsta att sjunga, men 1873 tvingade sjukdomen henne bort från scenen. En hälso- och rekreationsresa till Italien och Schweiz 1873—1874 fick inte önskad effekt, varför hon tillerkändes en sjukpension från Kungliga teatern på 2 000 kr om året.
Louise Michaëli var en av det svenska 1800-talets främsta sångerskor; på den punkten är den samtida vittnesbörden enig. Hennes röst beskrivs som enastående välskolad med både styrka, stort omfång och en perfekt koloratur. Som en speciell nordisk kvalitet framhölls röstens ”rena silverklang” och ädla föredrag. För samtiden blev det naturligt att jämföra henne med Jenny Lind, och röstmässigt ansågs Louise Michaëli av åtskilliga inte stå denna efter; några värderade henne till och med högre. Epitetet ”den andra nordiska näktergalen” förekom. Att Louise Michaëlis karriär trots detta inte nådde Jenny Linds exceptionella höjder och hennes namn aldrig samma strålglans, har förklarats med att hon saknade Linds skådespelartalang, utstrålning och förmåga att agera intuitivt på scen — dramatiskt såväl som musikaliskt. Så sent som 1871 tog Michaëli teaterlektioner för Signe Hebbe för att utveckla sitt sceniska agerande. Dessa egenskaper var av vikt för en framgångsrik operakarriär, liksom ”ett fördelaktigt utseende”, vilket Louise Michaëli heller inte ansågs ha begåvats med. Hon möttes av respekt och beundran, men aldrig av den publikkärlek som tillkom Jenny Lind.
Louise Michaëlis internationella karriär verkar ha bromsats av ohälsa, men troligtvis också av den mördande konkurrens som rådde på de stora operascenerna under 1850- och 1860-talet med sångerskor som Marietta Alboni, Therese Tietjens och den nya sensationella koloratursopranen Adelina Patti.
Louise Michaëli avled av sviterna av tuberkulos i Stockholm 1875. Hon ligger begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.