Maria Jäderin-Hagfors, eller Maja som hon hela livet kom att kallas, var en produktiv och uppskattad författare, framförallt av flickböcker.
Maja Jäderin-Hagfors föddes i Stockholm 1882 och växte upp i en villa ute vid Frescati — enligt uppgift ett välkomnande och gästfritt hem. Hennes far Edvard Jäderin var professor i geodesi, polarfarare, ledare av Stockholms arbetareinstitut samt en uppskattad populärvetenskaplig föreläsare. Hennes faster Anna Branting, gift med Hjalmar Branting, var författare och kvinnosakskvinna. Farbrodern Axel Jäderin var även han politiker, dock grundmurat konservativ, vilket säkerligen ledde till livliga diskussioner inom släkten.
Efter studier vid Whitlockska samskolan och Franska skolan gifte hon sig, bara 20 år gammal, med försäkringstjänstemannen Frans Adolf Hagfors. Första barnet föddes redan samma år, och paret fick sedan ytterligare tre barn innan äktenskapet upplöstes år 1924. Först efter skilsmässan etablerade hon sig som författare.
Maja Jäderin-Hagfors skönlitterära debut var pojkboken Äventyret, 1926. Redan året efter kom en av hennes mer kända flickböcker, Flickorna på Uppåkra, 1927, och efter det tycks hon ha funnit en nisch inom ”flickromanen”. Andra titlar är Marianne och Anne-Marie, 1929, En flicka och hennes mascot, 1932, Stella, 1936, Det finns dagar, 1938, I livets vår, 1939, och Barbro går sin egen väg, 1945. Mot slutet av hennes levnad försköts tyngdpunkten mot böcker för yngre barn – många i serien B. Wahlströms flickböcker.
Många av Maja Jäderin-Hagfors ”flickromaner” har äldre huvudpersoner än vad vi idag förknippar med ungdomsromanen; 20—22 år är inte ovanligt. Böckerna behandlar enligt genrekonventionen teman som förlovning och äktenskap, men även i hög grad försörjning, yrkesliv och självförverkligande. Hjältinnorna arbetar inom kontor och i butik, men har även konstnärliga drömmar. Många är energiska entreprenörer, gärna inom heminredningsbranschen. Maja Jäderin-Hagfors allra första bok från 1925 handlade om Dockskåpet och dess möblering. Tapetserare/möbelsnickare, kostymör, bagare och kemist är andra yrkesval som realiseras i flickböckerna. Signe, huvudpersonen i En flicka och hennes mascot, tar körkort och får plats som privatchaufför. De fem systrarna i Flickorna på Uppåkra driver ett lantbruk med stor iver, och har tydligt släktskap med Ester Blenda Nordströms Patron Annmari från 1931. Flickornas anledningar till att arbeta är till stor del ekonomiska, men med tydliga inslag av självförverkligande.
Många av böckerna slutar enligt flickbokskonventionen med förlovning och äktenskap, dock företrädesvis med en man som delar huvudpersonens intressen, och planerar att fortsätta fästmöns verksamhet eller rörelse tillsammans med henne — inte någon som kräver att hon ska sluta sitt arbete. Idealet är ”kamrathustrun” så som det gestaltades av Marika Stiernstedt redan 1922 i Ullabella.
Under 1930-talet gav Maja Jäderin-Hagfors också ut fyra romaner för vuxna, vilka mottogs relativt positivt. Mest uppmärksammad blev Varje kvinnas rätt från 1935. Den kan läsas som ”ett inlägg i nativitetsfrågan” enligt en samtida recensent, och visar på Jäderin-Hagfors engagemang i kvinnofrågor och aktuell debatt, men behandlar ett såväl kvinnligt som mänskligt etiskt problem – rätten att få barn. Bokens huvudperson ser till att bli gravid med en annan man, sedan hennes make visat sig vara steril. Boken slutar lyckligt så till vida att maken så småningom accepterar barnet som deras gemensamma.
Sammantaget avtecknar sig bilden av en produktiv författare med 45 böcker utgivna. Maja Jäderin-Hagfors framstår som engagerad i tidens frågor — en polemik mot makarna Gunnar och Alva Myrdal kan utläsas i vissa böcker. Andra böcker vittnar om ett starkt engagemang för kvinnans rätt till självförverkligande och meningsfull sysselsättning — vare sig hon var gift eller ogift.
Maja Jäderin-Hagfors avled 1953 och gravsattes på Norra begravningsplatsen i Solna.
