Maria Folkeson var läkare, och den tredje kvinnan som utbildades till yrket i Sverige.

Maria Folkeson föddes 1863 i Stora Mellösa församling i Örebro län, som det tredje av fem barn till hemmansägaren i Helgesta Folke Andersson och hans maka Charlotta, född Johansdotter. Fadern hade före folkskolereformen fått en högst bristfällig utbildning, men var begåvad och vetgirig och blev en i många år uppskattad representant för Lantmannapartiet i riksdagens andra kammare.

Föräldrarna uppskattade Maria Folkesons vetgirighet och lät henne gå i skolan i Örebro och sedan studera för enskilda lärare så att hon kunde avlägga mogenhetsexamen som privatist vid Karolinska läroverket (nuvarande Karolinska gymnasiet) 1883. Hon ville bli läkare och sökte sig till Uppsala universitet där hon först avlade medicinsk-filosofisk examen 1884 och sedan blev medicine kandidat 1889. Hon betonade senare att hon, fastän hon oftast var ensam kvinna bland idel manliga studenter, blev respekterad av kamraterna och av professorerna behandlad som en jämlike till de manliga studenterna.

Föräldrarna var gudfruktiga baptister och Maria Folkeson som var allvarligt lagd, deltog inte i nationslivet. Hon var 1887 en av grundarna till en filial i Uppsala av den kristna helnykterhetsföreningen Sveriges Blåbandsförening (senare Sveriges Blåbandsförbund), där hon ingick i styrelsen 1889. Hon var också en av initiativtagarna till bildandet av Studenternas helnykterhetsförening i Uppsala 1888.

Nyblivna medicine kandidater fick inblick i sjukvården under ett propedeutiskt år som också tillbringades i Uppsala, men för vidare studier valde Maria Folkeson att flytta till Stockholm och Karolinska institutet. Även där var hon i allmänhet ensam kvinna bland manliga studenter, som det verkar utan problem. Av stor ekonomisk betydelse var de stipendier som inrättats speciellt för kvinnliga medicine studerande — Lotten von Kræmers, fröknarna Hiertas och Fredrika-Bremer-Förbundets — och Maria Folkeson mottog regelbundet sådana.

Efter ett avbrott i studierna då hennes åtta år yngre bror var svårt sjuk i lungtuberkulos och dog, 22 år gammal, avlade Maria Folkeson medicine licentiatexamen 1896, åtta år efter Karolina Widerström och fyra efter Hedda Andersson. Hon fick då ett resestipendium från Fredrika-Bremer-Förbundet och tillbringade ett halvår vid en klinik för gynekologi och förlossningskonst i Dresden och en klinik för kvinno- och barnsjukdomar i Zürich. Efter hemkomsten öppnade hon privatpraktik på först Klarabergsgatan, senare Brunkebergstorg i Stockholm och var då allmänläkare, men annonserade att hon också skötte förlossningar. Hon hade även manliga patienter. Vid hennes tillfälliga ledigheter var ofta Hedda Andersson hennes ersättare och vice versa. Efter tio år gjorde hon en förnyad gynekologisk studieresa, till Dresden och till Prag.

Vid sidan av det egentliga läkararbetet var Maria Folkeson engagerad i kampen för kvinnans politiska rösträtt och i fredsrörelsen. Hon medverkade vid grundandet av Svenska läkares nykterhetsförening 1902, och arbetade aktivt för ett totalförbud mot alkohol, framför allt av medicinska skäl. I sitt sociala engagemang kom hon människorna mycket nära. I föreningen Samkväm för arbeterskor höll hon i samband med en bjudning år 1897 föredrag om olika former av bad med särskilt avseende på arbeterskornas behov i sanitärt avseende, och vid samma tid föreläste hon om barnavård för mödrar i husvilla familjer som tillfälligt hade fått tak över huvudet.

Hon gifte sig aldrig. År 1910 stod hon som närmast sörjande till lärarinnan Sofia Johansson fastän denna också hade sörjande syskon och syskonbarn. Efter pensioneringen 1932 bodde hon nio år i Tullinge söder om Stockholm i ett hus med trädgård som hon skötte. Hanna Maria Johansson, som börjat hos henne som piga 1894, och som efter 30 års trogen tjänst fått Kungliga Patriotiska sällskapets stora medalj, följde som hushållerska också med tillbaka till Fredhäll i Stockholm 1941. När Maria Folkeson avled vid 93 års ålder 1956 stod Hanna som sörjande tillsammans med Maria Folkesons två systersöner med respektive maka och barn. Den ene, Elis Folkeson, var utbildad läkare, och kanske låg han bakom formuleringen: ”Hennes minne bevaras i djup tacksamhet.”