Martina Bergman-Österberg startade den första gymnastiklärarutbildningen för kvinnor i England. Därmed uppstod ett nytt yrke på den brittiska arbetsmarknaden för kvinnor.

Martina Bergman-Österberg föddes 1849 i Hammarlunda socken i Malmöhus län. Föräldrarna var lantbrukarna Carl Bergman och Fredrique Elisabeth (Betty) Lundgren. Hon växte upp i en syskonskara om sex, med två bröder och tre systrar. Hemmet var troligtvis välbeställt då hon av allt att döma erhöll en mycket god utbildning, där även språkstudier i Schweiz ingick. Hon skall redan i unga år ha visat upp både en stark företagsamhet och en ovilja att anpassa sig efter tidens konventioner om vad som ansågs vara lämpligt för flickor att sysselsätta sig med. Genom hela livet kom hon också att aktivt propagera för kvinnors rättigheter och möjligheter till egen försörjning.

Efter en tid som guvernant tog Martina Bergman-Österberg vid 25 års ålder anställning som bibliotekarie på Nordisk Familjebok. Där träffade hon sin blivande make, skolmannen Edvin Österberg, vilken ingick i uppslagsverkets redaktion. Exakt när hon började se gymnastik som ett livskall är oklart men intresset bör ha väckts ungefär samtidigt som hon började på Nordisk Familjebok. Mycket talar för att hon började närma sig gymnastikläraryrket på samma vis som var brukligt vid denna tid: via möjligheten att arbeta som sjukgymnast. På 1800-talet var sjukgymnastik (idag fysioterapi) och skolgymnastik två sidor av samma professionella mynt. Detta var som mest tydligt på Gymnastiska centralinstitutet i Stockholm (GCI, idag GIH), den statliga skola som grundats av Pehr Henrik Ling 1813, och som ansvarade för att utbilda Sveriges alla gymnastiklärare och sjukgymnaster. De flesta av GCI:s elever blev dubbelutbildade, det vill säga de fick kompetens som både sjukgymnaster och gymnastiklärare, men eftersom det svenska skolsystemet under stora delar av 1800- talet hade få tjänster som gymnastiklärare, försörjde sig de flesta av GCI:s elever länge som sjukgymnaster. Detta gällde även för kvinnor, vilka efter 1864 också fick rätt att ta examen på GCI.

Det var dock inte via GCI som Martina Bergman-Österberg först blev bekant med sjukgymnastiken. Enligt uppgifter skall detta ha skett genom att hon kom i kontakt med sjukgymnast major Thure Brandts gynekologiska massage. Denna behandlingsform började på 1870-talet vinna popularitet för att snart nå världsrykte. Major Brandt var GCI-elev med egen stor klinik i Stockholm. Det är dock oklart om Martina Bergman- Österberg arbetade hos Thure Brandt eller hade egen praktik där hon utövade denna behandlingsform.

Emellertid var det inte i Sverige som Martina Bergman-Österbergs stora intresse för gymnastikläraryrket väcktes. Efter att ha slutat på Nordisk Familjebok vistades hon några år utomlands för att slutligen landa i London, där många svenska sjukgymnaster redan hade etablerat sig. Där kom hon att träffa en annan GCI-alumnus, Concordia Löfving, som 1878, av London School Board, hade blivit utsedd till gymnastikinspektris över stadens kommunala folkskolor. Gymnastikinspektrisens uppgift var att förbättra och utöka möjligheterna för god fysisk fostran, främst genom att ge kurser i gymnastik till folkskolornas kvinnliga lärare. Efter en tid i London återvände Martina Bergman- Österberg till Sverige för att studera vid GCI och hon tog sin examen 1881. Samma år sade Concordia Löfving upp sig från sin tjänst som gymnastikinspektris och Martina Bergman tog över efter henne. Hon innehade denna position till 1888 och nådde stora framgångar. Antalet lärare som fick utbildning i GCI:s gymnastik ökade snabbt. När hon slutade sin tjänst hade hon utbildat många hundra lärare och 267 engelska flickskolor hade "svensk gymnastik" på schemat.

En anledning till att Martina Bergman-Österberg sade upp sig var att hon hade större ambitioner än att träna kvinnliga folkskollärare i gymnastik. Hon ville att gymnastik skulle bli en egen specialistutbildning. Redan tre år tidigare, 1885, hade hon för ändamålet också införskaffat en större egendom i Hampstead. Skolan fick namnet Hampstead Physical Training College and Gymnasium (HPTC). GCI i Stockholm stod som modell, vilket gjorde att studenterna också fick lära sig sjukgymnastik. Även om den huvudsakliga arbetsplatsen för HPTC:s elever skulle bli utbildningsområdet var det inte ovanligt att de tog anställning på sjukhus eller öppnade egen praktik. Också Martina Bergman-Österberg hade en framgångsrik sjukgymnastklinik kopplad till skolan, vilket säkerligen även hjälpte henne mycket ekonomiskt.

Utbildningen i Hampstead blev en succé och antalet sökande ökade hela tiden. År 1895 flyttades skolan till Dartford och bytte namn till Dartford College. Den kallades populärt för "Madame's College", då Martina Bergman-Österberg i regel tilltalades Madame Österberg. Skolan skulle också knoppas av. Några av Martina Bergman-Österbergs elever öppnade egna skolor med Dartford College som förlaga. Efter hennes död 1915 testamenterades skolan till den brittiska staten. År 1976 slogs skolan samman med Thames Polytechnic och 1982 upphörde gymnastikundervisningen. Resterna av Dartford College finns idag på University of Greenwich, London, där The Bergman Österberg Archive förvaltas.

I sitt enträgna arbete hade Martina Bergman-Österberg god hjälp av det omfattande nätverk av kontakter med Londons eliter som hon byggde upp. Hon samarbetade även med andra GCI-elever som bodde i London. Här skulle Allan Broman bli den mer inflytelserika. Han hade etablerat sig som sjukgymnast men blev också framgångsrik i att införa GCI:s gymnastik i den brittiska flottan. Allan Broman skulle också gifta sig med Martina Bergman-Österbergs yngre syster Anna Bergman, som även hon tog examen på GCI och flyttade till London.

Martina Bergman-Österberg beskrivs genomgående som något av en järnlady som gjorde ett stort intryck på sin omgivning. Hon var en sträng perfektionist som krävde oerhört mycket av sina elever. Vem som helst fick inte antas till Dartford. Gallringen var hård och många blev ratade. Martina Bergman-Österberg skall till och med ha kallats "Napoleon". Enligt hennes systerdotter Anna Broman, även hon lärare på Dartford College, skall Martina Bergman-Österberg ha sagt till sina studenter att: "no student of mine ever says 'I cannot'. The day may come when you feel nervous. Remember then that you are one of Madame Österberg's students and it will be enough to carry you through any situation." Som så många andra i samtiden var Martina Bergman-Österberg präglad av socialdarwinismen, vilket också återspeglades i hennes starka feministiska patos. Hon sa bland annat: "I try to train my girls to help raise their own sex, and to accelerate the progress of the race; for unless the women are strong, healthy, pure, and true, how can they progress?"

Martina Bergman-Österberg var släkt med Signe Bergman, som efter sekelskiftet 1900 blev en huvudfigur i den svenska kvinnliga rösträttsrörelsen. Efter sina flickskoleår bodde Signe Bergman hos Martina Bergman-Österberg i England och man kan nog inte utesluta att hennes framgångsrika och viljestarka släkting kom att inspirera henne i sin fortsatta gärning som rösträttskämpe. Martina Bergman-Österberg blev med tiden en förmögen kvinna och kom också att donera stora summor och egendomar till Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) och Fredrika-Bremer- Förbundet.

Martina Bergman-Österberg avled i cancer 1915.