Maud Reuterswärd var pionjär inom radiomediet och författare. För sina barn- och ungdomsböcker erhöll hon flera priser, bland annat Nils Holgersson-plaketten och Astrid Lindgren-priset, som hon erhöll postumt.
Maud Reuterswärd föddes i Stockholm 1920 som yngst av fyra syskon. När hon var två år blev hennes pappa Gustaf Reuterswärd verkställande direktör för Tidningarnas Telegrambyrå (TT). Tre år senare blev han chef för det då nystartade AB Radiotjänst. Efter avslutad skolgång i bland annat Whitlockska samskolan utbildade Maud Reuterswärd sig till förskollärare vid Södra KFUK:s pedagogiska institut, som hade bildats 1934 och tillhörde de främsta i Sverige. Samma år som hon antogs där gifte hon sig med konstnären Armand Rossander. Ett andra äktenskap följde senare med byggnadssnickaren Sigvard Näsström.
När det gäller sin ena yrkeskarriär gick Maud Reuterswärd i sin pappas fotspår, med den skillnaden att hon som radiomedarbetare arbetade utåt, mot lyssnarna. Från 1944 och fram till sin död var hon verksam inom radion, framför allt som kulturredaktör. Mångsidigheten i hennes verksamhet är påfallande. Nils-Olof Franzén, radiokollega, framhöll i en dödsruna: ”Känsla och fantasi, kunnande och kunskaper blev hos henne oupplösligen sammanvävda med det yrke hon hade valt. Det blev så därför att radioarbetet för henne var som författarens arbete med sin bok, målarens med sin tavla.” Hennes radioröst hade, som många andras under den period som ibland kallas radions guldålder, en närvaro, som om hon talade till var och en personligen just då. Förutom att verka som bland annat intervjuare, reporter och krönikör kom hon att arbeta som producent.
Hennes mest uppskattade radioprogram blev Endast mamma är vaken, som sändes kvällen före julafton under tjugofem år. Bland de tusentals andra program som Maud Reuterswärd gjorde kan särskilt framhållas inspelningen när hon födde sitt tredje barn, ett besök med en av sönerna i Auschwitz, serien Hon och han som är ett experimentellt hörspel i samarbete med Nils-Olof Franzén och ”Från förvisning till förvissning” om hur kvinnan framställts i radio under femtio år. Hon gjorde också flera uppmärksammade TV-program, bland annat barnserien Dagar med Knubbe, som baserar sig på hennes bok med samma titel.
Redan år 1929 fanns kvinnliga programpresentatörer, så kallade hallåor, men inte förrän 1938 skedde den första nyhetsuppläsningen i Dagens Eko av en kvinna, vilket då väckte mycket ont blod hos många lyssnare. Trots den inledande kritiken var isen bruten. Framför allt efter 1945 ökade antalet kvinnliga reportrar och producenter markant. Det är mot den utvecklingen Maud Reuterswärds gärning ska ses: hon hade stort gehör bland chefer och arbetskamrater på Radiotjänst. Hennes betydelse framhävs också av att hon som enda kvinna deltog i den arbetsgrupp som tillsattes när Radiotjänst fick sin andra kanal 1955.
Efter debuten med kåserisamlingen Solvända, 1962, tog Maud Reuterswärds andra yrkeskarriär, den som författare, fart. Sin första barn- och ungdomsbok, Dahlbergs demonstrerar, 1969, skrev hon tillsammans med Rolf Knutsson. Det var en tidstypisk bok, om demonstrationer mot miljöproblem. I sitt fortsatta författarskap skrev hon bland annat om pojkars vardagsliv, exempelvis Dagar med Knubbe, 1970. Många av hennes böcker handlar om unga kvinnor, som trilogin om Elisabeth vilken skildrar en flicka från sexårsåldern till ung vuxen. Gemensamt för Maud Reuterswärds verk är det stora intresset för människors, särskilt ungas, liv i situationer som berör känslomässigt, antingen det handlar om kamratskap och förälskelse eller sjukdom och död. Senare gav hon också ut två böcker under rubriken lättläst för vuxna, en genre som etablerades i Sverige 1968 och fick sitt genombrott på 1970-talet. De båda böckerna Gunga i parken. En brevroman och Juni månad är lång. En brevroman skrevs tillsammans med Hans Peterson.
Maud Reuterswärd avled i Stockholm 1980.
