Naima Wifstrand var en firad operettsångare samt film- och teaterskådepelare under större delen av 1900-talet.
Naima Wifstrand föddes på Kungsholmen i Stockholm 1890. Vid hennes födelse tecknades modern och fadern som okända. Hennes fostermor Hilda Lindström var ogift, hade flera fosterbarn och ibland inackorderingar i alla de bostäder hon flyttade mellan i Stockholms fattigkvarter. I sin levnadsberättelse talar Naima Wifstrand om Hilda Lindström som sin mamma och om sina fostersyskon Henny och Ludde. Förhållandet mellan henne och fostermodern var gott och hon skriver synnerligen varmt om henne i sina memoarer.
Det var många som uppfattade den unga Naima Wifstrands sceniska talang, bland andra den ägare till en sybehörsaffär som visade henne annonsen där teaterdirektören Anna Lundberg sökte elever. Lundberg introducerade i sin tur Naima Wifstrand för August Bodén, chefen till ett operettsällskap där hon fick ett engagemang redan året efter sin debut hos Lundberg. Ännu en viktig mentor för henne var operasångerskan Matilda Jungstedt, som gav gratis privatlektioner till henne och ordnade så att hon fick ett stipendium till London år 1910. Då fick hon tillfälle att studera hos den kända pedagogen, tenoren Raymond von zur Mühlen.
Naima Wifstrand beundrade Matilda Jungstedt och observerade henne andäktigt när hon sjöng titelrollen i Franz von Suppés operett Boccaccio på Oscarsteatern 1907. Naima Wifstrand var engagerad i denna föreställning som medlem i kören. Nästa steg för henne var en liten sopranroll i denna operett. Den tredje säsongen gjorde hon en mer krävande insats som Beatrice, en av Boccaccios flammor. Ytterligare två år senare uppträdde hon, i sin mentors fotspår, i själva titelrollen. Detta stegvisa avancemang visar den vanliga vägen till skådespelaryrket under tiden då elevskolorna var få. Naima Wifstrand själv menade att den bästa, mest praktiska teaterskolan faktiskt var den svenska landsorten.
Chef för de flesta privatteatrarna som Oscarsteatern och Vasateatern – och även för Stora teatern i Göteborg – var under denna tid ”teaterkungen” Albert Ranft, som stöttade Naima Wifstrand. Han ledde även turnerande teatergrupper där hon kom att uppträda i framstående roller. Hennes första memoarbok från 1930 heter Mitt liv – min koffert och faktum är att hon, som beskrev sig själv som nomad av naturen, tillbringade första hälften av sitt liv på resande fot. Turnéerna förde henne runt om i Norden och till Storbritannien, där hon utöver sin studieresa uppträdde under två längre säsonger, den sista 1931–1932.
Det var dock Oscarsteatern som blev Naima Wifstrands ”hemmascen”. Där vann hon de största framgångarna som operettsångerska. Man nämner ofta hennes roll som Sylva Varescu i Czardasfurstinnan, men man kunde lika gärna nämna Hanna Glavari i Glada änkan, Odette i Bajadären, eller O’Mimosa San i Geishan, som var hennes första stora framgång i Helsingfors. Publiken där rördes till tårar av hennes tolkning av Visan om Guldfisken redan år 1906. En intressant roll var den i den redan nämnda Boccaccio, som Naima Wifstrand kallade ”operetternas operett”. Boccaccio är en så kallad byxroll, en roll där en kvinnlig sångare framför en manlig roll. Naima Wifstrand var en naturlig sopran, men hade brett register nedåt i tonskalan. Hon hade en mörk talröst som blev djupare med åren, något som hon inte trodde uppskattades av publiken. Hon möttes nämligen av en rad motgångar efter att i en kvarts sekel ha varit scenernas härskarinna som i magnifika utstyrslar fick ta emot publikens jubel.
Naima Wifstrands röst började svikta efter 20 års hårt arbete och tusentals föreställningar – bara rollen som Sylva Varescu gjorde hon 1 036 gånger. Stämbanden var slitna och ständigt inflammerade. År 1926 upptäcktes en cysta i vänster stämband och två år senare var en operation nödvändig. Hon hade prövat talteater redan hösten 1924 på Lorensbergsteatern i Göteborg, då hon gästspelade i Systrarna och främlingen av Bruno Frank. Hon fick beröm av både kritikerna och regissören, men nya roller lät vänta på sig. Hon prövade att regissera och förestod en tid en egen teater vid Vattugatan 11 i Stockholm. Där satte hon 1932 upp Teaterbåten, en föreställning som blev fiasko. Resten av året och år 1933 uppträdde hon på Wigmore Hall i London och sjöng ”Pierrot-visor” till eget gitarrackompanjemang. År 1931 prövade hon för andra gången filmmediet och spelade in en kortfilm där hon uppträdde som Pierrot, även detta en byxroll.
Naima Wifstrand var en celebritet och föranledde notiser i tidningar varhelst hon besökte en teaterföreställning, en filmpremiär eller restaurang. Hon umgicks med tidens kända kulturpersonligheter och hennes kläder, både privat och på scenen, kommenterades ingående. Man frågade efter hennes åsikter, men hon var förtegen om sitt privatliv även på livets höst. Hon gifte sig med en norsk officer, kapten Erling Nielsen år 1921, men äktenskapet blev inte långvarigt och paret skilde sig 1928. Hon nämner bara maken en gång i den ena av sina memoarer, när hon berättar om en festlig och upptågsrik maskerad. Hennes älskade fostermor gick bort 1939. Det förbigår hon också med tystnad, men hon tillstår att åren kring decennieskiftet 1930 innebar en svår kris för henne.
Det var möjligen engagemanget i London – Pierrotrollerna på scen och på film och genom dem kopplingen till commedia dell’arte – som ledde Naima Wifstrand från den konventionstyngda spelstilen på operettscenen till ett helt annat teatralt uttryck. Den främsta orsaken torde dock ha varit hennes arbete med göteborgarna vid Lorensbergsteatern, och deras Max Reinhardt-inspirerade, modernistiska scenpraxis. Detta öppnade en ny karriärväg för den nu drygt 40 år gamla stjärnan. Ett ytterligare viktigt brott i den klassiska operettraditionen uppstod när Per Lindberg lockade henne till rollen som Fru Peachum i Bertolt Brechts Tolvskillingsoperan vid Riksteatern 1936. Hon blev senare god vän med Brecht när han flydde från Nazityskland till Sverige år 1939. Det sägs att han skrev titelrollen till sin pjäs Mor Kurage och hennes barn med Naima Wifstrand i åtanke. Hon fick dock aldrig möjlighet att spela den.
Naima Wifstrand stannade hos Riksteatern under två år, 1939–1941, där hon bland annat medverkade i Vilhelm Mobergs Rid i natt och som Mor Aase i Henrik Ibsens Peer Gynt. Båda dessa uppsättningar innebar för henne porten till tyngre talroller på scenen. Senare skulle hennes karriär på talscenen bli krönt av rollen som Farmor i Hjalmar Bergmans Farmor och Vår Herre på Vasateatern 1960, i Malmö 1962 och i Stockholm 1963.
Början av 1940-talet innebar även att Naima Wifstrand, sent omsider, inledde en karriär vid filmen. Hon engagerades först i mindre roller som till exempel en portvaktsfru i en ”ungdom på glid-film”, Kungsgatan, i regi av Gösta Cederlund 1943. Under hela 1940-talet kom hon att medverka i 25 filmer. År 1947 var hon med i åtta filmer utöver sina andra engagemang, något som säger en del om arbetskapaciteten hos den nästan 60-åriga skådespelerskan. Hennes glanstid som filmstjärna låg dock fortfarande framför henne.
Naima Wifstrand engagerades för Malmö Stadsteater för åren 1954–1956, samtidigt som Ingmar Bergman. Hon hade haft små roller i hans uppsättningar av Musik i mörker 1948, Törst 1949 och Kvinnors väntan 1952, så de två kände varandra väl. Hon var kanske ändå fortfarande sedd som den svenska filmens äldre ”standardkvinna”. Nu skulle hon arbeta intensivt på teaterscenen under Bergmans regi, samt göra sina oförglömliga roller som gamla Fru Armfeldt i hans Sommarnattens leende 1955, och Trollkärringen i Ansiktet 1958, för att nämna de mest framstående. Hon hann med ännu en bergmanfilm i sitt liv, Vargtimmen. Hennes sista film blev Vindingevals 1968, i regi av Åke Falck, en film som hade premiär några veckor innan hon avled, 78 år gammal, 1968.
Naima Wifstrand blev ledamot av Kungliga Vasaorden år 1955. Hon är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.
