Nanna Svartz var specialist på invärtesmedicin och Sveriges första kvinnliga professor i statlig tjänst. Hon utvecklade även läkemedlet Salazopyrin, en kombination av sulfa och acetylsalicylsyra som tillverkades av Pharmacia och fortfarande används.
Nanna Svartz föddes i Västerås 1890 som yngsta barn till Anshelm Svartz, filosofie doktor och adjunkt i latin vid Västerås högre allmänna läroverk, och Anna, född Moxén. Hon började studera vid Västerås högre Elementarläroverk för flickor men inför höstterminen 1908 flyttade familjen till Stockholm så att hon skulle få möjlighet att avlägga studentexamen. Valet föll på Åhlinska flickskolan, där Lydia Wahlström var studierektor och blev Nanna Svartzs lärare i historia. Den 20 maj 1910 erhöll Nanna Svartz examen från latinlinjen. Vårterminen 1911 inledde hon sina medicinska studier vid Karolinska Institutet (KI). Med undantag för höstterminen 1914, då hon var inskriven vid Uppsala universitet, bedrev Nanna Svartz sina medicinska studier vid KI, där hon blev medicine kandidat den 28 februari 1914.
Mot slutet av studietiden anslöt sig Nanna Svartz till den av Karolina Widerström, Ada Nilsson, Alma Sundquist, Lilly Paykull, Elin Odencrants och Andrea Andreen år 1916 bildade intressegruppen Kvinnliga läkares permanenta kommitté (KLPK). KLPK arbetade för att bekämpa de påtagliga hinder som mötte kvinnliga läkare. Deras strategi fokuserade professionalitet och könsmedveten meritokrati, med målsättningen att kompetens skulle gå före kön. Med KLPK delade Nanna Svartz medvetenhet om att detta inte alltid var fallet, snarare var det så att kompetens vanligen förstods som något i grunden manligt. Detta återspeglades genomgående i Nanna Svartz liv och karriär, där hon strikt höll på en form av likhetsstrategisk professionalism. Hennes strategi blev mycket framgångsrik men skulle även möta en hel del kritik.
Nanna Svartz blev medicine licentiat den 29 maj 1918 och förblev därefter KI trogen under forskarutbildning och fortsatt tjänstgöring, från 1927 som medicine doktor och docent; från 1937 som professor. Efter avlagd läkarexamen gifte hon sig med pediatrikern Nils Malmberg. Paret hade träffats redan under skoltiden i Västerås. När de väntade barn 1929 var Nanna Svartz så diskret att hon inte lät graviditeten bli känd förrän i efterhand, efter förlossningen. Sett i sammanhang med hennes tidiga engagemang i KLPK och fortsatt strikta professionalism framstår det som en konkret strategi, ett sätt att separera privat och offentligt liv för att hantera det intrikata samspelet mellan kön, civilstånd och vetenskaplig auktoritet i avsikt att leva ett så fullt liv som möjligt.
Miljön vid KI var under det tidiga 1900-talet utpräglat manlig och patriarkal. Det rådde starkt hierarkiska strukturer baserade på ålder, vetenskapliga meriter och olika lojalitetsband grundade i vänskap, släktskap eller gemensamma internpolitiska intressen. Dessa åtföljdes av animositet och en mängd omvittnade interna strider. Lärarkollegiet och Karolinska Sjukhusets direktion var exklusivt manliga och trots stora framgångar var Nanna Svartz kollegiala ställning aldrig ohotad. Utan stöd från ett antal mäktiga manliga allierade hade hennes karriär inte varit tänkbar. Främst bland hennes allierade fanns Israel Holmgren, hennes lärare och medlem av en av KI:s mest tongivande läkarfamiljer.
Den 17 december 1937 utnämndes Nanna Svartz genom regeringsbeslut till professor. Att hon därmed blev den första kvinnan på en statlig professur rönte stor uppmärksamhet i tidens medier. Därmed kan de kvinnliga akademikernas kamp för rätten att inneha högre ämbeten utan att därför behöva göra avkall på rätten att bilda familj sägas ha gett resultat. Men detta till trots fortsatte svårigheterna och KI förblev en manlig bastion.
I samtiden formulerades invändningarna oftast som tvivel på kvinnors förmåga att inneha auktoritet och chefskap, vilket Nanna Svartz liksom andra kvinnor samt allierade män kontinuerligt tvingades bemöta. Hennes vetenskapliga produktion omfattade över 400 titlar och spände över mer än 60 år. Hon publicerade sin första medicinska artikel som student 1913 och den sista 1981. Hon gav även ut den populärmedicinska Mag- och tarmkanalens sjukdomar, 1948. Nanna Svartz fortsatte att forska vid sitt laboratorium på Karolinska Sjukhuset till 1983, då hon vid 93 års ålder drog sig tillbaka.
Vid sidan av forskning och klinisk verksamhet vid Serafimerlasarettet och Karolinska Sjukhuset hade Nanna Svartz en privat mottagning som bland flera prominenta patienter inkluderade den åldrande Karolina Widerström. Nanna Svartz behandlade även det sovjetiska sändebudet i Stockholm, Aleksandra Kollontaj, den finska marskalken Gustaf Mannerheim och statsminister Tage Erlander. Via patientkretsen erhöll hon donationer som användes för att utveckla arbetet vid Konung Gustaf V:s forskningsinstitut. Hon var ledamot av bland annat Karolinska Sjukhusets direktion, Konung Gustav V:s 80-årsfond, samt kommittén för Karolinska Sjukhusets fortsatta utbyggnad och startade en ny reumatologisk klinik. Hon var också ledamot och hedersmedlem av ett stort antal medicinska och vetenskapliga sällskap, samt hedersdoktor vid bland annat Rockefeller College och Åbo universitet. Hon tilldelades också Illis quorum av 8:e storleken 1946 och av 12:e storleken 1960.
Idag finns ett pris för framstående reumatologisk forskning inrättat till Nanna Svartz minne; Stiftelsen Professor Nanna Svartz fond främjar vetenskaplig forskning inom det internmedicinska området; auditoriet på Karolinska Universitetssjukhusets bär hennes namn, liksom Nanna Svartz väg på KI:s område; samt Nanna Svartz gata i födelsestaden Västerås.
Nanna Svartz dog 1986.
