Sigrid Blomberg var en betydande skulptör, känd för sin sakrala konst.
Sigrid Blomberg växte upp på fädernegården Skärshult i Småland tillsammans med fem syskon. Föräldrarna var godsägaren Alfred Blomberg och Charlotte Lundqvist. Sin skoltid tillbringade Sigrid Blomberg på Nisbethska flickskolan i Kalmar. Tidigt började hon att snida i trä.
På hösten 1888 började Sigrid Blomberg på Tekniska skolan för kvinnliga lärjungar i Stockholm för att utbilda sig till träsnidare. Hon hade från början ingen tanke på att bli konstnär men fick en dag prova ett för henne nytt material, lera, och såg då nya möjligheter till skapande. 26 år gammal började hon på Konstakademien och gick där mellan åren 1889–1898. Hon deltog även i Axel Tallbergs första etsningskurs 1895–1896. Under sin långa akademitid studerade hon även under flera år i Tyskland.
Sigrid Blomberg fick sin första konstnärliga utmärkelse, konstakademiens Hertigliga medalj, år 1894 för skulpturen Ormtjuserskan som köptes in till Västerås slott. År 1896 utdelades det Ribbingska stipendiet till henne ”för flit”. Hon erhöll senare även likvida medel från Konstakademiens särskilda understödsfond. Under det sista akademiåret fick Sigrid Blomberg som fjärde kvinnliga skulptör den kungliga medaljen. Utmärkelsen erhöll hon för två figurer, Kristus och Maria, som visades på akademiens årliga elevutställning. De ingick i en skulpturgrupp som Sigrid Blomberg arbetade med för Oskarshamns kyrka. Konstakademien upplät en egen ateljé till henne där hon slutförde gruppen på fem figurer. Den installerades i kyrkan i slutet av året. Beställningsarbeten och utmärkelser gjorde att hon även kunde studera privat utomlands.
År 1898 påbörjade Sigrid Blomberg sitt mest berömda verk Bebådelsen, som först visades i gips på Konstakademien och därefter på Svenska Konstnärernas Förenings utställning. Bebådelsen förvärvades år 1900 av Nationalmuseum och blev därmed den första skulpturen i samlingarna av en kvinnlig konstnär. Skulpturen beställdes i marmor och höggs i Italien under uppsikt av konstnären själv. Den visar den unga bedjande Maria, som knäböjer, med huvudet vänt uppåt för att ta emot ärkeängelns budskap. Publiken, som besökte Nationalmuseum under de år som Bebådelsen var utställd, älskade den. Skulpturen, som massproducerades i mindre storlek i terrakotta, kom att finnas i många hem.
Genom att koncentrera sig på kyrklig konst fick Sigrid Blomberg flera offentliga uppdrag, vilket gav henne möjlighet att hyra en ateljé i Italien dit hon reste under åren 1900–1912. Den största kyrkliga utsmyckningen utförde hon till Gustav Vasa kyrka i Stockholm 1906. Hon utformade kyrkans dopfunt intill det redan befintliga barockaltaret. Även kyrkans bronsförgyllda kandelabrar med bland annat allegoriska figurer föreställande Tro, hopp och kärlek gjordes av Sigrid Blomberg. Den stående, bedjande Kristus i Bönen gjorde hon till Edelweissförbundets kapell.
Kvinnliga skulptörer fick ofta uppdrag att utforma gravskulpturer, eftersom de ansågs vara bättre skickade än män på att uttrycka känslor. I en tävling 1902 om att få göra figurer till Röhss mausoleum på Östra begravningsplatsen i Göteborg, vann Sigrid Blomberg före Carl Milles. Paret Röhss föredrog hennes figurer som de fann harmoniska och distinkta. Arkitekten Hans Hedlund, som hon var bekant med sedan tidigare, ritade själva byggnaden. Gravmonumentet, som var ett Sveriges mest påkostade, stod klart 1907. Sigrid Blombergs bronsskulpturgrupper Sorgen och Hoppet är placerade på var sin sida om ingångsdörren och Uppståndelsen på dess tak. Hon utformade även ingångsdörren i brons med motivet Sjungande flickor och paret Röhss porträttbyster, som står inne i mausoleet.
I Göteborg fick Sigrid Blomberg också uppdraget att utforma sarkofagen till Viktor Rydbergs gravmonument. Motivet på marmorsarkofagen, som höggs i Italien, hämtade skulptören från en av skaldens dikter, "De badande barnen". Sarkofagen installerades 1908 inne i monumentet, som även det ritats av Hans Hedlund.
Madonna del Fuoco (Eldens madonna) var Sigrid Blombergs sista skulptur som hon snidade i trä 1912 efter att ha inspirerats av en syn i brasans flammor på sommarstället Sista Styvern i Upplands Väsby. Där bodde hon tillsammans med sin livskamrat, författaren och historikern Sigrid Leijonhufvud. De fick ofta besök av Stockholms intellektuella kvinnor som tillhörde Sällskapet Nya Idun. I hennes stockholmska vindsateljé, som tidigare tillhört målaren Eva Bonnier, repeterade sällskapets teatergrupp och där gav hon undervisning i skulptur till elever som Astri Taube och Ninnan Santesson.
Sigrid Blomberg intresserade sig för ungrenässansen och hennes figurala skulpturer visar starka intryck av dess plastiska stil. Hennes tekniska kunnande parat med innerlighet och känsla uppskattades av samtiden och hennes arbeten väckte uppmärksamhet. Hon deltog dock sällan i utställningar utan koncentrerade sig främst på beställningar och har förutom kyrkliga verk även utfört porträttbyster till Dramaten och reliefporträtt. Ett av de sista porträtten hon gjorde var en relief av Sigrid Leijonhufvud.
En ögonsjukdom hindrade Sigrid Blomberg att fortsätta som skulptör. Karriären upphörde 1912 och hon försörjde sig sedan som bokbindare. Ytterligare sjukdomar gjorde att hon så småningom flyttade till en av sina systrar i Karlstad, där hon också avled 1941.
