Sigrid Ekendahl var fackligt aktiv och socialdemokratisk politiker. Hon var Landsorganisationens (LO) första kvinnliga ombudsman.

Sigrid Ekendahl föddes den 17 januari 1904 i Eskilstuna som det femte av åtta barn till fabriksarbetaren och senare småbrukaren Carl Edvard Pettersson och Anna Kristina Pettersson, född Jakobsson.

Efter folkskolan arbetade Sigrid Ekendahl några år som vårdbiträde på ett ålderdomshem och fortsatte därefter som servitris på Stadshotellet i Eskilstuna. År 1927 flyttade hon till Stockholm där hon så småningom försörjde sig som sömmerska. I samband med att hon fick anställning på ett ölkafé i Gamla Stan blev hon fackligt aktiv. Det var början på en omfattande facklig gärning som har bidragit till utvecklingen mot en mera jämställd arbetsmarknad i Sverige under andra halvan av 1900-talet.

Mötesteknik och vana att tala inför en större församling hade hon lärt sig på möten med nykterhetsföreningen IOGT, den svenska grenen av Independent Order of Good Templars (nuvarande IOGT-NTO) i Eskilstuna. År 1932 blev hon vald till vice ordförande i styrelsen för avdelning 48 av Hotell- och restaurangfacket (HRF). Fem år senare anställdes hon som Stockholmsavdelningens ombudsman och 1945 valdes Sigrid Ekendahl in i HRF:s förbundsstyrelse. Under samma tid blev hon också politiker. Mellan 1938 och 1940 representerade Sigrid Ekendahl Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) i Stockholms Stadsfullmäktige och under 1940 års riksdagsval valdes hon, som första servitris, in i riksdagens andra kammare.

Sigrid Ekendahl var också den första kvinnan som blev utskottsordförande i riksdagen. Efter en utredning om kvinnolöner bestämde sig Landsorganisationen (LO) att tillsätta en kvinnlig ombudsman och ett kvinnoråd för att arbeta specifikt med agitation bland kvinnliga arbetare. Syftet var att uppnå lika lön för både män och kvinnor. Sigrid Ekendahl fick uppdraget att 1947 bli LO:s första kvinnliga ombudsman, men till skillnad från andra ledande personer inom LO ställde LO-ordföranden Axel Strand krav på att hon skulle lämna sin riksdagspost för det nya uppdraget. Efter konsultation med LO:s kvinnoråd, som instiftades 1948, bestämde hon sig för att lämna sitt riksdagsmandat samma år. År 1956 återvände hon dock till riksdagen där hon satt fram till 1968. Tillsammans med LO:s dåvarande ordförande Arne Geijer drev hon arbetsrättsliga frågor i riksdagen.

År 1958 var Sigrid Ekendahl den första kvinnan som deltog i centrala avtalsförhandlingar och 1960 enades arbetsmarknadens partner om att slopa de så kallade kvinnolönelistor och därmed införa likalönsprincipen i Sverige. För Sigrid Ekendahl var detta en av de viktigaste vinsterna under hennes karriär. Några år senare blev Sigrid Ekendahl också ordförande för Fria fackföreningsinternationalens (International Confederation of Free Trade Unions) kvinnokommitté som tillkom med samma ambition som LO:s kvinnoråd. Även här drev hon likalönsfrågan och rätt till barnomsorg. Under hennes period i kvinnokommittén började representationen av fackliga kvinnor bli mindre eurocentristiskt och tog steg mot en mera global representation. Sigrid Ekendahl var Sveriges arbetarrepresentant i den internationella arbetarkonferensen (ILO), en viktig plattform för samarbete, internationella rekommendationer och avtal om arbetares rättigheter. Hon representerade arbetarrörelsen i ett stort antal styrelser. Bland annat satt hon i arbetsmarknadsstyrelsen, arbetsmarknadens kvinnonämnd, konsumentrådet och som delegat i Nordiska rådet.

Under Sigrid Ekendahls tid ökade antalet kvinnor inom LO:s medlemsförbund avsevärt. I de lokala fackliga centralorganisationerna fanns som mest 175 kvinnokommittéer i hela Sverige. Sigrid Ekendahl organiserade svenska, nordiska och internationella kvinnokurser för att utbilda kvinnor i fackliga frågor och ge dem färdigheter för att de skulle kunna ta plats i den fackliga världen och påverka den mansdominerade församlingen av representanter för fackliga organisationer och dess motpart.

Sigrid Ekendahl kämpade för de fackliga frågorna, både i riksdagen och inom den fackliga rörelsen, i Sverige och i världen. Hon stred för budskapet att män och kvinnor är lika mycket värda och därför också skall ha samma lön för samma eller likvärdigt arbete. Under 1940- och 1950-talet var LO ensamt om att kämpa för daghem som inte bara skulle passa barn utan bygga på pedagogiska grunder. Sigrid Ekendahl lyfte också pappornas roll i fråga om barnomsorgen i en riksdagsdebatt 1963 genom att tydligt framhålla att männens förvärvsarbete på samma sätt som kvinnornas behövde kombineras med deras vårdnadsansvar. Mindre känt är hur hennes fackliga arbete bidrog till uppbyggandet av den svenska välfärdsstaten också inom områden som inte direkt relateras till arbetsmarknadsfrågor. Under hennes ledning drev LO:s kvinnoråd 1960 krav på cancerscreening för kvinnor. Resultatet blev de frivilliga mammografi- och gynekologiska cellprovsundersökningar som erbjuds alla kvinnor i Sverige än idag.

I en intervju på 1960-talet menade Sigrid Ekendahl att kampen för jämställdhet hittills hade varit väldigt akademisk, den hade förts av akademiker och att det därför vore mycket välgörande om den fackliga rörelsens män och kvinnor skulle ge sig in i den kampen. Trots sina omfattande insatser för kvinnors rättigheter och för jämställdhet mellan könen var Sigrid Ekendahl mycket tydligt med att hon inte ville bli betecknad som feminist.

Sigrid Ekendahl var gift två gånger. Hon avled den 15 oktober 1996 i Stockholm, och är begravd på Skogskyrkogården.