Tora Dahl är en av den svenska litteraturens stora självbiografiker.
Tora Dahl föddes i Stockholm och var dotter till arkitekten Theodor Dahl och bagerskan Emma Nilsdotter. Hon var ett så kallat trolovningsbarn, men föräldrarna gifte sig aldrig. Hon lämnades bort och växte upp i Nacka hos fostermodern Emma Kjärr. Hennes tidiga uppväxtförhållanden var enkla, men i sina självbiografiska romaner beskriver hon dem som lyckliga. Då hon vid elva års ålder flyttade till sin biologiska mor på Östermalm blev hennes liv mer problematiskt och det spända förhållandet till modern är ett återkommande ämne i hennes böcker.
Tora Dahl avlade studentexamen redan vid 16 års ålder. Hon fortsatte sedan att studera vid Stockholms högskola, där hon var en av de första kvinnliga studenterna. År 1908 tog hon en filosofie kandidatexamen i naturvetenskapliga ämnen. Därefter arbetade hon som lärare till dess att hon 1914 gifte sig med Knut Jaensson. Han hade studerat konsthistoria och språk och även gått en konstnärlig utbildning. Han levde på ett farsarv och fram till dess att han förlorade sitt kapital under 1920-talets ekonomiska turbulens levde paret ett gott liv, som dominerades av studier och intellektuella samtal. Efter den ekonomiska ruinen började Knut Jaensson arbeta som tjänsteman vid Stockholms gasverk.
Under 1930-talet debuterade Knut Jaensson som litteraturkritiker och Tora Dahl som romanförfattare. Knut Jaensson blev snabbt en tongivande litteraturkritiker och introduktör av modern europeisk litteratur. Makarnas hem blev något av en litterär salong för tidens unga modernistiska författare.
Tora Dahls väg till författarskapet var lång. Hon började skriva redan innan hon fyllt tjugo år, men debuterade först 1935, när hon var 49 år gammal. Under 1930-talet gav hon förutom debutromanen Generalsgatan, 1935, ut ytterligare två romaner. Det är dock med sitt omfattande självbiografiska författarskap som Tora Dahl fått sin betydelse för svensk litteratur. Det omfattar hela arton böcker och är i sitt slag unikt. Få, om någon, nordisk författare har brottats med den självbiografiska genren lika intensivt och uthålligt som Tora Dahl. Böckerna skildrar en tidsperiod som spänner över så gott som ett helt sekel. Skildringen tar sin början strax efter det moderna genombrottet vid 1800-talets slut. Och den långa berättelsen om en kvinnas väg genom det moderna Sveriges historia är inte bara en unik kulturhistorisk skildring, den skriver också genom sitt konsekventa kvinnoperspektiv en annorlunda, fascinerande och för många provokativ litteraturhistoria. Tora Dahl rörde sig alltifrån sina universitetsår, men framför allt under 1930- och 1940-talet, i centrum av de författare, som kommit att bli viktiga för den svenska litteraturhistorien. De unga modernisterna Artur Lundkvist, Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren, Erik Asklund, Eyvind Johnson, Harry Martinson och många, många fler var flitiga gäster i Tora Dahls och Knut Jaenssons hem.
Rent berättartekniskt delar sig Tora Dahls självbiografiska serie i tre tydliga delar, vilka skiljer sig åt såväl när det gäller ton som tema och estetik. Tora Dahl markerade själv en viktig skiljelinje mellan den åttonde och nionde boken; När du kommer ut i livet, 1966, och En bit på väg, 1968. De första åtta, som löper fram till och med sommaren efter det att hon tagit studenten, är skrivna i tredje person och i dem kallas huvudpersonen Gunborg. I den nionde delen, En bit på väg, övergår hon till att skriva i första person och huvudpersonen bär hädanefter också samma namn som hon.
Böckerna om Gunborg är på många sätt ett avslutat helt. Och tillsammans formar de sig till en av den svenska litteraturens stora barndomsskildringar. I seriens andra del är tonen avsevärt mörkare. När Tora Dahl går över till ren självbiografi ändras inte bara den yttre formen. De estetiska uttrycksmedlen blir andra, klangen en annan och så även författarhållningen. De "genier" som dominerar kamratgänget på Högskolan, bland andra poeterna Gustaf-Otto Adelborg och Ivar Conradson, skildras som ohöljt elitistiska och kvinnoföraktande. Dessa kom också att utöva ett destruktivt inflytande på Tora Dahls och Knut Jaenssons äktenskapliga liv. Det som i den självbiografiska berättelsens tidiga delar framställdes som en språksam och mycket kraftfull flicka har i dessa delar förvandlats till en depressiv, trött och tystlåten kvinna. Och samtidigt som man kan läsa Tora Dahls självbiografiska serie som en omständlig men ändå framgångsrik historia om en författartillblivelse, så är den också en desillusionshistoria.
Den uppåtgående utvecklingskurva som är den traditionella självbiografins bryts hos Tora Dahl gång på gång. Tonen i berättelsen, som mörknat redan innan hon fyllt 20 år, blir i de senare delarna inte bara sorgsen utan i långa delar också bitter och rasande. Texten blir fragmentarisk och de delar som behandlar umgängeslivet med modernisterna, Kamrater, 1978, och Nya Vägar, 1979, ter sig närmast som en oförmedlad rapport om förödmjukelser. När böckerna kom ut gick några av de gamla författarvännerna till offentligt försvar för både sig själva och den sedan länge döde Knut Jaensson.
Från att i sitt tidiga författarliv ha varit lite vid sidan om kom Tora Dahl att bli mycket uppmärksammad, närmast ikoniserad, av de kvinnliga kritikerna när senare delen av serien utkom på 1970-talet. I den artonde och sista delen av självbiografin, Återseenden, som kom ut 1980, och som handlar om hur hon äntligen kan börja skriva första delen av sitt livs historia, Fosterbarn, har texten återfått sin harmoniska karaktär.
Tora Dahl avled 1982.
