I Agda Montelius verksamhet förenades två sidor av det sena 1800- och tidiga 1900-talets mest angelägna spörsmål; kvinnofrågor och frågor med fokus på välgörenhet och fattigvård.

Agda Montelius var född i en högreståndsmiljö och hade tillgång till ett rikt socialt och kulturellt kapital. Fadern, Fabian Reuterskiöld, var militär och på 1860-talet statsråd. Modern Charlotta Schenström kom från en bruksägarfamilj. Agda Montelius hade två äldre bröder och en tio år äldre syster, som stod henne nära. Genom faderns yrke flyttade familjen ofta. Under Agda Montelius ungdomstid bodde familjen i Stockholm, där hon gick i den ansedda Hammarstedtska flickskolan. Hon fick bland annat undervisning i moderna språk och teckning, kunskaper som hon skulle ha stor nytta av när hon längre fram i livet följde sin make som hans ”oundgängliga amanuens” på studieresor i Europa.

Vid 21 års ålder gifte Agda Montelius sig med den sju år äldre Oscar Montelius, filosofie doktor och anställd på Statens historiska museum (Historiska museet). Paret flyttade in i en av våningarna i det Montelianska huset på Södermalm i Stockholm. I sin biografi över Agda Montelius menar Sif Bokholm att det var när hon blev en del av familjen Montelius, som hon utvecklade sitt intresse för kvinnosaken och sociala frågor. Bokholm betonar särskilt inflytandet från Oscar Montelius mor Clara. Denna var sedan många år engagerad i hemförsamlingens fattigvård, bedriven av Stockholms fruntimmersförening, som ursprungligen organiserats av Fredrika Bremer. I detta sammanhang lärde Agda Montelius känna många människor som kunde vittna om fattigdomens villkor och insikterna därifrån blev en grund för det arbete som hon vidareutvecklade under livet. I Fredrika Bremers anda sågs familjen och hemmet som samhällets bärande enhet och därmed riktades i första hand insatserna till det som uppfattades som hemmets centrum, det vill säga mödrarna. Viktigt var att ge just kvinnorna en inkomst och därmed en viss självständighet, något som framför allt gjordes genom att organisera hemsömnad. Här märks den syn som blev vägledande i Agda Montelius samhälleliga strävan; att i första hand fokusera på kvinnors utvecklingsmöjligheter genom hjälp till självhjälp samt kvinnors emancipation för att nå ett rättvist samhälle.

Agda Montelius var en representant för det vi kan karaktärisera som särartsfeminism, det vill säga åsikten att kvinnors egenskaper och erfarenheter skilde sig från männens. Skillnaderna skulle enligt henne uppfattas på ett könskomplementärt sätt och kvinnorna var bäst lämpade att sköta och vårda hem och barn. Att inte dra nytta av dessa goda egenskaper och förmågor också inom samhället i stort skulle vara ett stort slöseri med de goda krafter som kunde förbättra samhället. Det som var till gagn för kvinnor gynnade därför också samhället i stort.

I Stockholm var den sociala nöden uppenbar. Inom den liberala borgerlighet som Agda Montelius tillhörde organiserades flera olika sammanslutningar och nätverk med fokus på filantropisk verksamhet. Inte sällan hade Agda Montelius en ledarposition inom sådana grupper, kommittéer och föreningar. Därigenom fick hon ett stort kontaktnät. Hon pläderade för att godtycklig och kortsiktig filantropi skulle minska. I stället skulle en samverkan ske mellan den offentliga fattigvården, privata organisationer och individer, där tyngdpunkten låg på långsiktiga, väl strukturerade och organiserade insatser. Agda Montelius fick ofta en viktig roll som samordnare och hon var inte sällan den som genom diplomatisk kompromiss ledde ett förslag till praktiskt genomförande. Det gällde till exempel inom Centralförbundet för socialt arbete (CSA), Sällskapet för uppmuntrande av öm och sedlig modersvård och Svenska fattigvårdsförbundet där hon hade ledande positioner. Det var emellertid i två föreningar som hon gjorde sina största insatser: Föreningen för Välgörenhetens Ordnande (FVO) och Fredrika-Bremer-Förbundet (FBF).

FVO, en religiöst och politiskt obunden organisation, bildades 1889 med Agda Montelius som en av de stiftande medlemmarna. Året därpå blev hon föreståndare för dess centralbyrå. Inspiration hämtades från både Tyskland och England och särskilt från den engelska Charity Organization Society (COS), som företrädde en så kallad vetenskapligt baserad filantropi som skulle vila på en saklig, rationell och professionell grund. En bärande tanke för FVO var att åstadkomma en samordning av olika hjälpinsatser mellan den kommunala fattigvården, föreningar och privat frivilligverksamhet. Behovet av ett koordinerat och systematiserat stöd till behövande var stort; den offentliga fattigvården var otillräcklig och, som Sif Bokholm skriver, det fanns ”enbart i Stockholm c:a 800 föreningar, stiftelser, klubbar o.d. som arbetade med välgörenhet”. Detta ledde till en planlös och i det närmaste slumpartad välgörenhet. En annan grundläggande inställning var att stödet skulle anpassas till den hjälpsökandes individuella situation där biståndet skulle ha en långsiktighet, riktad mot hjälp till självhjälp. Detta kunde åstadkommas genom en personlig relation mellan hjälpsökande och hjälpare. Målet var att den hjälpsökande på sikt fick möjlighet arbeta sig ur sin utsatta belägenhet och klara sig på egen hand. Exempel på sådana insatser var utlåning av kontanter, organisering av hemsömnad för försäljning och anordnandet av utbildningar för arbetslösa. Man ville också rikta särskilt stöd mot barn och barnens villkor, till exempel genom att slå larm om ohälsosamma miljöer och organisera vistelser i en hälsosam omgivning på landet. Under närmare 20 år var Agda Montelius förbundets föreståndare vilket innebar planering, ledning av byråns medarbetare, samordning, besök hos hjälpsökande och en dokumentation av detta samt samarbete med och kunskapsinhämtning hos andra organisationer och myndigheter. Till detta var avsatt fyra arbetsdagar per vecka och hon hade redan från början avsagt sig all ersättning.

Agda Montelius menade att fattigdomen aldrig skulle kunna bekämpas och samhället aldrig bli ett ”gott” samhälle om inte kvinnor hade samma medborgerliga rättigheter som män. Därför sammanföll arbetet mot fattigdom med arbetet för kvinnans emancipation. En opinion för kvinnors emancipation började framträda under 1800-talets sista decennier. Här var Fredrika-Bremer-Förbundet en av de drivande krafterna. Förbundets syfte var att stärka kvinnors ställning socialt, ekonomiskt, intellektuellt och ”sedligt”. Dess förste ordförande var riksantikvarien Hans Hildebrand. Stiftande ledamot var också Agda Montelius.

I sin kvinnoemancipatoriska strävan hade Agda Montelius ett helhjärtat stöd från sin make. Så tidigt som 1888 fick deltagarna i Fredrika-Bremer-Förbundet lyssna på ett föredrag av Oscar Montelius med titeln ”Huru länge har qvinnan betraktats som mannens egendom?” Denne ville med sitt föredrag ge en historisk bakgrund till kvinnans ställning i samhället, och anförandet ger en god bild av hur man såg på utvecklingen och de nödvändiga emancipatoriska kraven. Fredrika-Bremer-Förbundet arbetade efter hand med en bred verktygslåda. För att kvinnan skulle bli en fullvärdig samhällsmedborgare på samma villkor som män var de viktigaste punkterna upplysning och opinionsskapande, utbildning samt möjlighet att delta i samhällslivet, vilket framför allt skedde genom förbundets tidskrift. Under de första åren nyttjades den i annat sammanhang grundade Tidskrift för hemmet, men redan efter två år startade man tidskriften Dagny som 1914 bytte namn till Hertha.

En avgörande fråga för kvinnors likställdhet med männen var rösträtten. Under århundradets sista hälft hade kraven på kvinnlig rösträtt börjat synas på olika håll i världen, bland annat i USA, England och de nordiska länderna. År 1899, på årets näst sista dag, överlämnade Agda Montelius tillsammans med Fredrika-Bremer-Förbundets byråföreståndare föreningens petition till statsministern där kraven på kvinnlig rösträtt framfördes. Petitionen hamnade bokstavligen i byrålådan men kampen för rösträtt fortsatte, nu tillsammans med fler organisationer. År 1903 samlades olika grupper, inklusive Fredrika- Bremer-Förbundet, i Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR), som fick det övergripande ansvaret att driva frågan. I september 1921 fick kvinnorna för första gången rösta. Agda Montelius fick uppleva beslutet om kvinnors rösträtt liksom kvinnornas valbarhet men hon hann aldrig själv delta i något val.

Agda Montelius dog den 20 oktober 1920 och ligger begravd tillsammans med sin make på Norra begravningsplatsen i Solna. Gravbyggnaden, som uppfördes cirka 10 år senare, är en pastisch på en 5 000 år gammal stenkammargrav. På inskriften hyllas, helt berättigat, Oscar Montelius insatser inom arkeologin, men om Agda Montelius stora insatser för att förbättra samhället och särskilt kvinnors ställning, nämns intet.