Agnes Söderquist var engagerad i nykterhetsrörelsen och den socialdemokratiska kvinnorörelsen som agitator och skribent, i Västerås och på ett nationellt plan.
Agnes Söderquist föddes 1881 i en statarstuga på godset Brunsholm, Enköping. Hennes far arbetade som statardräng på godset och kanske var även hennes mor sysselsatt där. Efter ett par år som statare på olika gårdar i Mälardalen slog sig familjen Karlsson 1887 ner i Västerås. Barnaskaran skulle komma att utökas med ytterligare fyra barn fram till 1895. Fadern fick arbete som vaktmästare, eldare och gårdskarl i ett hus beläget i ett av Västerås finare kvarter. Familjen hade tjänstebostad (ett rum) och de var enligt Agnes Söderquist de enda fattiga i huset. Faderns utsatta situation, hans låga lön, den trånga omoderna bostaden och den stora familjen, åtta barn och två vuxna, gjorde att hon tidigt blev klassmedveten.
Familjen var engagerad i nykterhetsrörelsen, något som Agnes Söderquist fortsatte med i hela sitt liv. Under sin aktiva tid i IOGT (nuvarande IOGT-NTO) Västerås, från nio års ålder och framöver, kom hon att verka på alla de olika förtroendeposter som fanns i föreningen vilket gav henne en mycket god föreningsvana redan från helt unga år. Efter sexårig folkskola och ett påbyggnadsår utbildade hon sig på kvällstid till sömmerska. Därpå flyttade hon till Stockholm och arbetade inom yrket i några år. Hon återvände till Västerås 1902 och gifte sig med lokföraren Rickard Söderquist. Två månader efter att de gift sig föddes deras första barn, sonen Klas, och Agnes Söderquist lämnade yrkesarbetet för att ägna tid åt hem och familj.
Upprördheten över de sociala orättvisorna i samhället och kvinnors underordnade ställning ledde till att Agnes Söderquist 1903 gick med i Västerås socialdemokratiska arbetarekommun där hon liksom maken till en början engagerade sig i ungdomsklubben. När några kvinnliga medlemmar i Metall 20 ville starta en socialdemokratisk kvinnoklubb inom arbetarekommunen 1907 anslöt sig Agnes Söderquist och efter en kort tid blev hon klubbens ordförande. En post hon kom att inneha i olika perioder under 22 år.
Kvinnoklubben i Västerås startades efter den allra första socialdemokratiska kvinnokongressen i Stockholm 1907. Då samlades delegater från socialdemokratiska kvinnoklubbar, föreningar och arbetarekommuner från hela landet. Ett arbetsutskott på nio personer bildades med uppgift att hålla deltagande organisationer uppdaterade och samlade mellan kommande kongresser. Det hann bli fem storsamlingar innan organisationen 1920 tog fast form som Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund (nuvarande S-kvinnor). Agnes Söderquist var som ordförande i Västerås socialdemokratiska kvinnoklubb med på alla kongresser förutom den första. När Västmanlands socialdemokratiska kvinnodistrikt bildades på initiativ av Agnes Söderquist 1919 blev hon ordförande där också vilket gav henne en plats i förbundsstyrelsen. Ordförandepositionen hade hon under olika perioder i sammanlagt 20 år.
Agnes Söderquist fick redan från början uppdrag i kvinnoförbundets styrelse. Förutom att hon åkte land och rike runt på agitationsturnéer blev hon förbundets första studieledare. Det uppdraget behöll hon till 1930-talets slut då hon efterträddes på posten av Hulda Flood. Målet var att medvetandegöra kvinnor i hela landet, särskilt på landsbygden och små orter, om de politiska förhållandena samt att uppmana dem att organisera sig och rösta på Socialdemokraterna. Agnes Söderquist ansvarade för en del av förbundets information ut till medlemmarna och skrev ett litet häfte med goda råd till nyblivna kvinnoklubbister.
Hon publicerade sig också i Morgonbris, förbundets tidning. Framförallt rapporter från agitationsturnéerna och andra resor men också funderingar, reflexioner och råd om hur klubb-och studiecirkelverksamheten kunde skötas samt enstaka kritiska inlägg om hur Socialdemokraterna drev kommunalpolitik. Livligast var hennes medverkan under 1920-talets början då hon hade med en eller ett par artiklar i varje nummer. Inläggen blev glesare under senare delen av 1920-talet.
Trots ett ibland intensivt engagemang på förbundsnivå var det ändå det lokala perspektivet som var viktigast för Agnes Söderquist. Det konkreta arbetet i Västerås politiska nämnder och styrelser startade på allvar 1911 då hon valdes in i lokala fosterbarnsnämnden, 1913 i skolstyrelsen och pensionsstyrelsen och 1919 i barnavårdsnämnden och flickskolans styrelse. Alla uppdragen fick hon behålla länge, minst 20 år men i något fall ännu längre. Hon valdes också in i stadsfullmäktige, för Socialdemokraterna, två gånger i sammanlagt fem år.
Kanske var det motgångarna inom politiken, att hon endast valdes in i stadsfullmäktige på kortare perioder, som fick Agnes Söderquist att lägga kraft och tid på att förverkliga en gammal idé hon förespråkat sedan 1915: att starta ett semesterhem för utarbetade och slitna husmödrar där de kunde få vila upp sig under en eller ett par veckor sommartid. Uppdraget kom från Västmanlands socialdemokratiska kvinnodistrikt och Agnes Söderquist tog sig an uppdragets utmaningar: dels att hitta ett lämpligt hus och dels det tidsödande arbetet med att hitta finansiärer till såväl husköpet som reparationer och inredning. Semesterhemmet för husmödrar på Almö-Lindö invigdes 1931 och var ett pionjärprojekt – det första i sitt slag. Tanken att husmödrar skulle lämna sina hem och barn för att njuta pensionatsliv under någon vecka hade mötts av misstro och löje men också av nyfikenhet och glädje. Efterföljarna blev många, ett hundratal semesterhem anordnades över hela landet.
Genom engagemanget i Socialdemokratiska kvinnoförbundets styrelse fick Agnes Söderquist tillfälle att som distriktets delegat följa med på det Socialdemokratiska kvinnoförbundets tidnings, Morgonbris, tio dagar långa resa till Sovjetunionen runt första maj 1934. De 39 deltagarna var till största delen kvinnor från arbetarklassen men även mer intellektuella kvinnor fanns med, som Hulda Flood, Elin Wägner och Morgonbris redaktör Kaj Andersson. Målet med resan var att studera förhållandena för kvinnor och barn ”i den nya arbetarstaten”. Programmet var fyllt med olika studiebesök och gruppen fick också tillfälle att fira första maj i Moskva. Agnes Söderquist skrev resedagbok och där framgår att hon inte imponerades av militärparader och långa tal till folket – tvärtom kritiserade hon ledningens inställning till folket som hon menade var förljugen. Men när alla militärer lämnat gatorna kom arbetartågen fram med orkestrar som spelade folkvisor och rysk dansmusik, utklädda glada människor och en härlig festivalstämning som varade till långt in på natten.
Agnes Söderquist fortsatte året därpå att engagera sig nationellt och var en av de utvalda deltagarna på det stora opinionsmötet Kvinnornas vapenlösa uppror mot kriget, som arrangerades av en grupp kring tidskriften Tidevarvet den 1 september 1935. Målet med aktionen var att protestera mot den upprustning som skedde i världen och uppmana män att lösa konflikter vid förhandlingsbordet. Inför aktionen anordnade Tidevarvet ett stort opinionsmöte med omkring 1 000 deltagande kvinnor som åhörare och debattörer. Agnes Söderquist utsågs att leda ett utskott som skulle diskutera det fortsatta arbetet inom landet.
Under 1930- och 1940-talet fortsatte hon att åka runt i landet och agitera, starta nya kvinnoklubbar och hålla kurser och utbildningar för kvinnoförbundets räkning. Hon kom på så vis att besöka många delar av Sverige och lärde också känna väldigt många av de aktiva runtom i landet. Att hon var mycket omtyckt omvittnar de många breven i hennes brevsamling.
Efter varje agitationsturné skrev Agnes Söderquist en rapport både till styrelsen för kvinnoförbundet och till det distrikt som begärt och (kanske också) betalat hennes insats. Rapporterna publicerades som artiklar av henne i förbundets tidning Morgonbris men många av dem finns också som kopior i hennes bevarade handlingar. Så sent som 1948, då var hon 67 år, var hon på Gotland och höll agitationsmöten och gav instruktioner för nybildade kvinnoklubbar på sjutton olika platser under några veckor.
I Västerås lokala socialdemokratiska historieberättelse finns Agnes Söderquist, och hela kvinnoklubben, nämnd i marginalen. I hennes efterlämnade material framträder en hårt arbetande, politiskt medveten och med hela hjärtat engagerad kvinna som målmedvetet drev sina viktigaste frågor: klasskamp på socialismens grunder, kvinnlig rösträtt, fred och antimilitarism, nykterhet, folkbildning till alla, hushållsarbetets uppvärdering och möjligheten till en eller ett par semesterveckor för utarbetade husmödrar. Hon kämpade också för att kvinnor skulle våga höja sina röster inom arbetarrörelsen och bryta igenom den starka föreningskulturen som formade kvinnor till kaffekokare och knypplerskor istället för till riksdagsledamöter och nämndordföranden.
Agnes Söderquist avled 1969.
