Alma Andersson var en av de sju första kvinnliga evangelisterna inom svensk baptism som sändes ut att predika.
Alma Andersson föddes 1867 i Askers socken i sydöstra Närke. Hennes föräldrar, lantbrukarparet Anders Larsson och Stina Cajsa Larsson, född Andersdotter, var en del av den framväxande baptistiska rörelsen. I familjen fanns även halvbrodern Per-Erik Eriksson, från moderns första äktenskap, och systern Hanna Kristina Andersson, samtliga så småningom medlemmar i Askers baptistförsamling. Relationen till baptistförsamlingen kom att prägla hela Alma Anderssons liv. Hon socialiserades in i den tidigt, genom att hon fick sin skolgång i dess friskola, den så kallade vardagsskolan, gick i dess söndagsskola och senare även blev en av dess ledare. Hon döptes som femtonåring år 1882, och upptogs då själv som en medlem i församlingen. I tonåren blev hon också en del av dess sångförening samt jungfruföreningen, en fri demokratisk sammanslutning för de ogifta kvinnorna. Där fungerade hon som sekreterare åren 1890 och 1891. En händelse som torde påverkat hennes livsväg var den rikskända predikanten Nelly Halls besök i församlingen 1885.
Pastorn i Betelförsamlingen i Örebro, John Ongman, startade 1891 en bibelskola öppen för både kvinnor och män. Året därpå, 1892, sökte Alma Andersson och blev antagen till kursen. Hon uttryckte det som att hon ”länge känt sig manad att offentligt vittna om Herren”. Detta i en tid då offentligheten sågs som männens sfär och det kvinnliga predikandet inte heller var något accepterat vare sig i kyrkliga eller frikyrkliga sammanhang.
Efter fullbordad kurs blev hon avskild och utsänd som en av de tolv första evangelisterna, ett i sammanhanget symboliskt antal, av Örebro Missionsförening (ÖM). Fördelningen var sju kvinnor och fem män. Av motståndarna fick kvinnorna tillmälet ”Ongmans flickor”. Tillsammans med Klara Eriksson skickades hon till Jämtland, utan löfte om lön eller underhåll, men fick ibland ett visst ekonomiskt understöd. De reste där mellan olika orter och samhällen och predikade och sjöng i kapell, missionshus, ordenssalar, skollokaler och hem.
Som kvinnliga förkunnare mötte Alma Andersson och Klara Eriksson både hån och nyfikenhet. Deras verksamhet gav dock resultat, människor kom till tro och församlingar bildades. Alma Andersson uttryckte det som att hon ”fick vara vittne till stora väckelser.” I augusti 1894 fick hennes evangelistkarriär ett abrupt slut då Klara Eriksson gifte sig. Alma Andersson önskade fortsätta på egen hand, men nekades av ÖM:s styrelse. Hon återvände till Asker och väntade på ny evangelistpartner och en förnyad möjlighet att återuppta verksamheten. Församlingarna i Jämtland önskade hennes återkomst, men tillfället kom av olika orsaker aldrig, trots att hon gjorde vissa förnyade ansatser.
I Asker engagerade hon sig åter i jungfruföreningen som ordförande, var drivande när en könsneutral ungdomsförening bildades, deltog i möten på regional nivå, samt var en engagerad och frimodig förespråkare för kvinnans rätt att predika i den lokala församlingen i Asker.
Alma Andersson bodde kvar i hembyn Valsta till sin död 1937 och är begravd på Askers kyrkogård.
