Alma Braathen tillhör de svenska journalistpionjärerna och var under andra världskriget krigskorrespondent i Finland och Norge. Sociala reportage från avlägsna nordliga trakter blev något av hennes specialitet. Hon var även en framstående fotograf.

Alma Braathen föddes i Jämtland 1906 men växte upp i Sundsvall, dit fadern invandrat från Norge på 1890-talet. Han var sågverksägare och familjen upplevde såväl skogsindustrins högkonjunktur som konkurserna vid första världskrigets slut. Alma Braathen gick i läroverk men tog aldrig studenten – efter en ryggolycka slutade hon i förtid. Konvalescensen tillbragte hon i Norge hos den radikala kvinnokämpen Katti Anker Möller, som hon tog djupa intryck av. Hon bestämde sig för att bli journalist och kämpa för kvinnosaken.

Sin yrkesbana började Alma Braathen som 18-åring på Sundsvalls Tidning, fortsatte som volontär hos Elin Wägner på Tidevarvet och arbetade sedan på olika dagstidningar i Stockholm. Hon gick igenom Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad, besökte olika settlements i England och utbildade sig vid Socialpedagogiska institutet i Stockholm parallellt med arbetet som journalist. Efter examen 1928 begav hon sig ut i världen. En biljett på Orientexpressen – i stället för att åka hem – tog henne till Grekland och därifrån for hon vidare till bland annat Palestina, Syrien och Egypten. Sina upplevelser på den äventyrliga och strapatsrika resan har hon skildrat i boken Som luffarturist i Orienten, som kom ut 1929 och fick fin kritik. Efter en sommar på Dagens Nyheter väntade mest ytterligare vikariat och frilansande: depression och arbetslöshet rådde. Resor till Sovjet, Ukraina och Kaukasus gav dock stoff till tidnings- och tidskriftsartiklar och hon hankade sig fram. Efter några år som redaktör på Svenska Journalen valde hon åter frilanstillvaron – bland annat som skribent i Dagens Nyheter och allt oftare under signaturen Brodjaga (luffare på ryska).

Vid andra världskrigets utbrott och Sovjets anfall på Finland fick Alma Braathen uppdraget att vara Dagens Nyheters korrespondent i norra Finland (i söder rapporterade Barbro Alving, Bang). Alma Braathen beskrev detaljerat och medkännande strömmen av flyktingar över gränsen och det stora hjälpbehovet. Mängder av kläder och stora summor strömmade in till tidningen och Röda korset. Hennes skildringar från fronterna i Salla och Petsamo den iskalla vintern 1939–1940 – en ”verklighet till döds”, för att citera Harry Martinson, präglas av realism och empati, också med den ryske soldaten, fienden. De blev ofta förstasidesstoff, illustrerade med hennes egna bilder.

Då finska vinterkriget var slut väntade nästa krig. I april 1940 överföll Hitler Danmark och Norge. Alma Braathen skidade över till det isolerade Nordnorge och kunde sedan telefonera till sin tidning att norrmännen höll stånd mot tyskarna – en stor nyhet som sändes till London och vidare ut över världen. Flera strapatsrika skidturer resulterade i ingående rapporter om norrmännens kamp, snart tillsammans med de allierade – engelsmän, skottar och fransmän med mulåsnor kunde ses i fjälldalarna – fram till dess Norge i juni tvingades ge upp militärt, när de allierade drog sig tillbaka för att försvara sina hemmafronter. Liksom i Finland skildrar Alma Braathen inte bara de stridandes verklighet utan också de civilas situation, åldringarnas, kvinnornas och barnens. Läsaren får möta den enskilda människan och hennes känslor. Alma Braathens intresse för och förmåga att nå kontakt med dem hon intervjuar gör hennes artiklar engagerande och gripande.

Under resten av kriget fick Alma Braathen hålla sig hemmavid men genast efter fredsslutet 1945 begav hon sig åter till Nordnorge. Hennes reportage med egna bilder som visar tyskarnas totala ödeläggelse av naturen och samhällena och grymheterna i deras koncentrationsläger där uppe är nästan outhärdlig läsning.

Efter kriget gjorde Alma Braathen om sin ungdoms resa i Orienten, nu som erfaren och professionell journalist. Särskilt intressanta är skildringarna av det krigshärjade Grekland och det ockuperade Palestina, där hon hamnade mitt i den politiska hetluften med attentat och razzior. Blå lyckofågel i Orienten blev titeln på boken, där hon samlat sina tidningsartiklar. Den kom ut 1949 och fick mestadels uppskattande recensioner: ”virvelvindsjournalistik” kallades den av en recensent.

I oktober 1940 blev Alma Braathen fast anställd på Dagens Nyheter och hon kom att stanna där till sin död. Sociala reportage, gärna om människor i avlägsna trakter långt uppe i norr och österut, fortsatte att vara hennes specialitet – ödemarksreporter och arktisk medarbetare kallades hon ofta. Men hon följde också bärgningen av skeppet Vasa i många, långa och sakkunniga artiklar. Sin föresats att kämpa för kvinnornas sak försökte hon ständigt förverkliga. Då hon till exempel 1966 skildrar Algeriets självständighet är det kvinnornas situation som står i centrum.

Mot slutet av 1950-talet och under 1960-talet sågs Alma Braathen, liksom Jan-Olof Olsson, Jolo, och en del andra av Dagens Nyheters framstående journalister lite som föredettingar – sextitalisterna och en ny sorts journalistik gjorde entré. Men hon fick ändå göra sin drömresa till slut. Året före sin död reste hon längs transsibiriska järnvägen. Fyra långa artiklar, illustrerade av hennes egna bilder, blev resultatet.

Förutom journalist, fotograf och författare var Alma Braathen också poet och en fin naturskildrare. Särskilt den jämtländska hembygden har hon gett vackra lyriska skildringar av. ”Att lyssna en sommarmorgon till naturen”, i Hammerdal, moderns födelsetrakt, var lycka för henne.

Alma Braathen gifte sig aldrig men delade från och med 1941 lägenhet med vännen och kollegan Karin Schultz, radiokritiker, författare och astronom. Hon adopterade 1952 en trettonårig nybyggarpojke från Tärna i Västerbotten.

Alma Braathen dog i Sundsvall 1967 och ligger begravd på Skogskyrkogården i Stockholm. I begravningsannonsen står hennes egen dikt:

Strö min aska i hjulspåret
där kärrorna skakar fram,
utplåna allt jag var,
det nya regnet skall komma
varsamt
och dagen gry.

Olof Lagercrantz var officiant vid begravningen.