Amalia Lindegren var en internationellt erkänd porträtt- och genremålare och ledamot av Konstakademien.
Amalia Lindegren föddes utom äktenskapet i maj 1814. Fadern var bergsrådet Benjamin Sandels och modern Anna Catharina Ekström, som gifte sig Lindgren. Amalia Lindegrens efternamn tillkom troligen genom en lätt ändring av moderns tagna namn. Modern dog när Amalia Lindegren var tre år gammal, varefter Benjamin Sandels maka tog hand om henne. Hon började teckna porträtt i unga år och började även måla i olja. År 1842 blev hon elev till Sophie Adlersparre som också undervisade Emily Nonnen.
Efter att ha uppmärksammats av skulptören Carl Gustaf Qvarnström fick Amalia Lindegren och ytterligare två kvinnor, Lea Ahlborn och Jeanette Möller, börja som extraelever till honom i teckning vid Konstakademiens antikskola 1847 eller 1848. Hon tog dessutom privatlektioner för akademiprofessorer. Konstakademien öppnade först 1864 en avdelning för kvinnliga elever.
År 1850 blev Amalia Lindegren agrée vid Konstakademien, vilket innebar att hon ansågs begåvad och att hennes målningar var utförda i en akademisk tradition. Hon fick tidigt framgång och blev den första kvinnan i Europa att få statligt stipendium för studier utomlands. Resan gick 1850 till Paris för studier först vid Leon Coignets damateljé och därefter vid Ange Tissiers ateljé, som kom att bli en populär utbildningsplats för många svenska kvinnor. Amalia Lindegren återvände våren 1856 till Sverige efter att ha vistats även i genremåleriets Düsseldorf samt i München och Rom. Samma år valdes hon in i Konstakademien.
I Paris uppmuntrades Amalia Lindegren av Carl Gustaf Qvarnström att utvidga sitt konstnärskap med genremotiv. I hennes måleri fann han många förtjänster, särskilt att det inte bar ”ringaste spår att vara gjorda av en mamsell”. Till Konstföreningen i Stockholm skickade hon 1852 hem arbeten, bland dem den historierande genretavlan Dryckesscen. Den köptes in av föreningen som också lät göra en litografi av målningen som distribuerades till medlemmarna. I Rom målade Amalia Lindegren Flicka med apelsin som blev ett av de första verken att köpas in till det planerade nationalmuseet. När Nationalmuseum öppnade 1866 förvärvades Frukosten. Gustafsbergs porslinsfabrik framställde 1892 fat att hänga på väggen med målade motiv efter dessa barnskildringar.
År 1864 förvärvade Göteborgs museums konstavdelning hennes porträtt av den norske folklivsskildraren Adolph Tideman. Porträttet hade ställts ut på världsutställningen i London 1862 och Amalia Lindegren blev då hedersledamot av Society of Female Artists. Som porträttmålare hyllades Amalia Lindegren för ”en bred, duktig pensel” och för sin realism. Redan 1853 målade hon sin vän och lärare Carl Gustaf Qvarnström. Hennes kunder fanns bland borgerskap, ämbetsmän och kungligheter. Hon porträtterade även kung Karl XV, och drottning Lovisas porträtt målades under återkommande sittningar från november 1858 till mars 1859.
Efter en studieresa 1857 till Dalarna började Amalia Lindegren måla detaljerade allmogeinteriörer av dalfolkets familjeliv i glädje och sorg. Det låg rätt i tiden med tanke på det växande intresset för svenskt folkliv. Hennes mest uppmärksammade verk var Bondfamilj i Dalarne sörjande sitt döda barn. Målningen visades på den Skandinaviska Konst- och Industriutställningen på det nyöppnade Nationalmuseum och presenterades i Ny Illustrerad Tidning med xylografisk bild under namnet Lillans sista bädd. Artur Hazelius använde målningen som förlaga till en av sina dräkttablåer i Skandinavisk-etnografiska samlingen som var föregångare till Nordiska museet. Hazelius tablåer visades på världsutställningarna i Philadelphia 1876, i Paris 1878 och i Chicago 1893. I Chicago köade publiken i tredubbla led framför Lillans sista bädd.
Amalia Lindegren beskrivs som blygsam och förtegen om sig själv. Hon levde tillbakadraget, arbetade hårt och var sällan nöjd med sitt arbete. Hon tilldelades Litteris et Artibus 1866 för framstående konstnärliga insatser.
Amalia Lindegren avled 1891 vid 77 års ålder.
