Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Anna Amalie (Amalia) von Helvig

1776-08-161831-12-17

Författare, litteraturkritiker, salongsvärdinna

Amalia von Helvig var en tysk författare, målare, konstkritiker, översättare och salongsvärdinna som gjorde betydande insatser i den kulturella förmedlingen mellan Sverige och Tyskland under 1800-talets första decennier.

Anna Amalia [Amalie] von Imhoff, i Sverige mest känd som Amalia von Helvig, föddes år 1776 i Weimar som äldsta dotter till friherren och majoren Christoph Adam Carl von Imhoff och Louise Franziska Sophie von Schardt. Fadern Carl von Imhoff var ett känt namn i Weimars högre kretsar. Efter sin tjänstgöring under hertig Carl Eugen av Württemberg hade han hunnit göra sig ett namn som miniatyr- och porträttmålare i London, varifrån han år 1769 hade rest med brittisk-östindiska kompaniet till Indien, samt fått två söner med Marianne Chapuset (senare gift med generalguvernören Warren Hastings), innan han 1775 gifte sig med Louise von Schardt.

Amalia von Helvigs mor Louise von Imhoff ingick tack vare sin äldre syster Charlotte von Stein i ett betydande kulturellt nätverk. Den senare var hovdam hos den kulturfrämjande ärkehertiginnan Anna Amalia av Sachsen-Weimar, och nära vän till Johann Wolfgang von Goethe. Amalia von Helvig erhöll en gedigen och för sin tids unga adelsfröknar ovanligt bred utbildning, som tidigt sådde fröet till hennes egna litterära och konstnärliga aktiviteter. Efter att ha tillbringat sina första år på familjens lantgods i Mörlach nära Nürnberg, där fadern väckte hennes intresse för måleri, utbildades Amalia von Helvig på ett flickpensionat i Erlangen. Efter sin fars död flyttade hon 1791 tillbaka till sin mor, som hade bosatt sig i Weimar. Utöver de obligatoriska färdigheterna i sång, gitarr- och pianospel, ritning, handarbeten och moderna språk med engelska, franska och italienska, studerade hon porträttmålning, ritning och klassisk estetik hos Johann Heinrich Meyer, senare direktören till Weimars furstliga teckningsakademi. Hon lärde sig även klassisk grekiska hos filosofen och författaren Friedrich Heinrich Jacobi.

Som poet framträdde Amalia von Helvig för första gången på en maskeradbal vid hovet i Weimar 1794, då hon — utklädd till skugga — överräckte en anonymt författad hyllningsdikt till hertiginnan Luise. Rykten om diktens författare spred sig snabbt vid hovet och nådde även Friedrich Schiller, som uppmuntrade Amalia von Helvig att fortsätta sitt skrivande under hans mentorskap. Under de följande åren stod hon i regelbunden kontakt med både Goethe och Schiller, som i brev och personliga möten uppmuntrade hennes skrivande genom att läsa och bearbeta hennes utkast, undervisa henne i verslära och ge henne möjligheten att publicera sig. Åren 1797—1798 trycktes flera av hennes dikter under pseudonym i Schillers tidskrifter Horen och Musenalmanach, innan hon med verseposet Die Schwestern von Lesbos i Musenalmanach für das Jahr 1800 för första gången framträdde under eget namn på den litterära scenen.

Som hovdam hos hertiginnan Luise deltog Amalia von Helvig under åren 1801—1803 aktivt i hovets sociala och kulturella liv. Hon deltog under en period i Goethes kända litterära onsdagsmöten (”Mittwochskränzchen”), breddade sin kulturella horisont genom talrika besök på opera, teater och konsert och spelade även själv några roller i de av Goethe och Schiller inscenerade privatföreställningar av deras pjäser. År 1803 gifte hon sig med den svenske officeren och generalfälttygmarskalken Carl von Helvig. Efter moderns död och födseln av parets första barn, Charlotte, flyttade Amalia von Helvig tillsammans med sina två yngre systrar Marianne och Louise år 1804 till sin make, som på grund av sin yrkesställning som militär vid Gustav IV Adolfs hov i förväg hade återvänt till Sverige.

Amalia von Helvig försökte etablera ett lika rikt socialt och intellektuellt liv i sin nya hemstad Stockholm som hon var van vid från sin tid vid hovet i Weimar. Hon samlade stadens kulturpersonligheter, vetenskapsmän och politiker varje fredag på salongkvällar i familjens lägenhet, som snart blev känd som Helvigs ”blå salong”. Själv ägnade hon sig vid sidan av sina uppgifter som maka och mor till tre barn främst åt teckning och måleri och valdes även in i Kungliga Målar- och bildhuggarakademien. På grund av sin bräckliga hälsa, som inte gynnades av det svenska klimatet, flyttade hon år 1810 med barnen och sina systrar tillbaka till Tyskland, där hon bosatte sig i Heidelberg.

Både det politiska och det litterära klimatet hade förändrats under Amalia von Helvigs frånvaro. Tyskland hade lidit stora förluster mot Napoleons trupper, och stora delar av landet ockuperats. Romantiska strömningar under patriotiska företecken konkurrerade med den klassicistiska skolan, som hade spelat den präglande rollen under Amalia von Helvigs uppväxt i Weimar. I den sydtyska universitetsstaden Heidelberg, centrum för den yngre generationen av romantiska författare, hittade hon snart en ingång till intellektuella kretsar. Även hennes eget litterära skapande fick en nytändning som ledde till publikationen av flera verk under åren 1812—1814. Medan hon i dramat Die Schwestern auf Corcyra, 1812, på svenska som Systrarna på Corcyra, 1824, och idyllcyklen Die Tageszeiten, 1812, formellt anknöt till sina klassicistiskt inspirerade tidigare verk, började hon i takt med sina intensiva studier i medeltida måleri att även använda sig av epokens former och stoffer i sina litterära verk. I denna anda författade Amalia von Helvig merparten av bidragen till storprojektet Taschenbuch der Sagen und Legenden, en rikt illustrerad almanacka i två delar, som hon 1812 och 1817 utgav tillsammans med författaren Friedrich de la Motte Fouqué. I sin saga Die Sage vom Wolfsbrunnen: Märchen, 1814, förband hon sydtyska medeltida riddarmotiv med skandinaviska miljöer och element ur sagalitteraturen.

Carl von Helvig, vars karriär hade börjat stagnera efter statskuppen 1809, lämnade i början av 1813 hastigt sin tjänst och familjens lägenhet i Stockholm. Trots påtagliga äktenskapsproblem — maken Carl störde sig återkommande på Amalia von Helvigs yrkesverksamhet som författare —återvände hon under våren 1814 med sina barn till Stockholm för att under två års tid reda ut makens kaotiska ekonomi och ordna med flyttbestyren. Under våren 1816 besökte hon även sin vän Malla Silfverstolpe i Uppsala. Vistelsen i universitetsstaden med sitt romantiska avantgarde och särskilt umgänget med Erik Gustaf Geijer, vars föreläsningar i historia hon följde, och den unge Per Daniel Amadeus Atterbom, blev av stor betydelse för Amalia von Helvigs framtida utveckling. Den intellektuellt så fruktbara vistelsen slutade dock med en stor personlig förlust, när sonen Bernhard dog i scharlakansfeber år 1816. Den gemensamma erfarenheten av sorgearbetet med de svenska vännerna och sonens begravning i Uppsala stärkte Amalia von Helvigs band till Sverige och skulle bli avgörande för hennes engagemang i förmedlingen av svensk kultur till Tyskland.

Efter hemkomsten till Tyskland 1816 bosatte sig Amalia von Helvig tillsammans med sin make och sonen Bror i Berlin, där paret så småningom fick ytterligare två döttrar. Amalia von Helvig höll salong i familjens hem, som snart kom att bli en viktig samlingspunkt inom det berlinska kulturlivet. I salongen förenades de olika perioderna i Amalia von Helvigs liv med Weimarklassicismen, den svenska romantikens litteratur och musik och den sena tyska romantiken. Salongsaktiviteterna omfattade högläsning, diskussioner av nya och redan publicerade verk, konstbetraktelser och -kritik, filologiska samtal och musicerande. Salongen överskred såväl stil- och konstformer som stads- och nationsgränser, vilket framgår även av den namnkunniga gästlistan. Till besökarna hörde författare, språkvetare, förläggare, diplomater och militärer, andra salongsvärdinnor och inte minst de svenska vännerna Atterbom, Silfverstolpe, Geijer och tonsättaren Adolf Fredrik Lindblad. Hennes roll som inkörsport för svenska resenärer till Tysklands intellektuella nätverk kan knappt överskattas.

Utöver nätverkandet under salongskvällarna och en omfattande brevkorrespondens ägnade sig Amalia von Helvig i Berlin främst åt författandet av konstkritik och åt det aktiva förmedlandet av svensk kultur till tyska läsare. Ett planerat större historiskt arbete om svensk kultur och litteratur genomfördes aldrig. Hennes artiklar om svensk bildkonst och enskilda översättningar av dikter av Tegnér, Nicander samt en introduktion till Atterboms Lycksalighetens ö publicerades däremot i dagstidningar och litterära tidskrifter. Hennes största framgång som översättare utgjordes av hennes tolkning av Esaias Tegnérs Frithiofs saga, som hon tillägnade Goethe. Översättningen blev väldigt populär och kom att tryckas i flera upplagor. År 1827 översatte hon även en samling svenska folkvisor med kompositioner av Lindblad, Der Nordensaal. Eine Sammlung schwedischer Volkslieder.

Det egna litterära skrivandet minskade under hennes sista år till förmån för hennes aktiviteter som översättare och kritiker. Utom romanen Helene von Tournon, 1824, en roman om hövisk kärlek och makt vid Margareta av Navarras hov, skrev Amalia von Helvig främst enstaka dikter. Med sin diktsamling Gedichte zum Besten der unglücklichen Greise, Wittwen und Waisen in Griechenland, 1826, som såldes till förmån för offren av det grekiska frihetskriget, engagerade hon sig än en gång särskilt för kvinnor och barn som offer för de av män förda krigen. Redan 1815 hade hon stöttat änkor och föräldralösa barn efter slaget vid Leipzig 1813 genom försäljningen av sin anti-franska propagandaskrift till tyska kvinnor, An Deutschlands Frauen, von einer ihrer Schwestern, 1815. Även som författare gestaltade hon återkommande kvinnors levnadsvillkor. I flera av sina litterära verk undersökte hon spänningen mellan kvinnors strävan efter intellektuell frihet och individuell självbestämning, människans moraliska förpliktelser och kvinnans ”naturliga” kallelse som maka och mor.

Trots eget skapande har Amalia von Helvig i forskningen — med undantag av enstaka kvinnohistoriskt och feministiskt inriktade arbeten — mestadels reducerats till den roll hon spelade i förhållande till kända intellektuella män. I Tyskland har hon mest blivit ihågkommen som Tegnér-översättare och Goethes och Schillers ambitiösa elev, som i sitt eget skrivande erkändes en viss fantasifullhet och formell skicklighet, men ansågs sakna ”hjärtat” och ett sant passionerat geni. I diktarfurstarnas teoretiska arbete Über den Dilettantismus användes hon som paradexempel på ”kvinnlig” dilettantism. I Sverige är Amalia von Helvig än i dag mest känd för den centrala roll hon spelade i den romantiska Uppsala-salongen, sin relation till Geijer och inflytandet på dennes intellektuella utveckling.

Efter en långvarig tuberkulos avled Amalia von Helvig den 17 december 1831 i Berlin. Hennes grav är inte längre bevarad.


Jules Kielmann


Publicerat 2020-03-02



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Anna Amalie (Amalia) von Helvig, www.skbl.se/sv/artikel/AmaliavonHelvig, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Jules Kielmann), hämtad 2020-04-07.




Övriga namn

    Flicknamn: von Imhoff
    Pseudonym: F.; A.


Familjeförhållanden

Civilstånd: Gift
  • Mor: Louise Franziska Sophie von Imhoff, född von Schardt
  • Far: Christoph Adam Carl von Imhoff
  • Bror: Charles Christian Augustus von Imhoff
fler ...


Utbildning

  • Privatundervisning i hemmet, Weimar, Tyskland: Ståndsmässig uppfostran


Verksamhet

  • Yrke: Författare, litteraturkritiker
  • Yrke: Översättare


Kontakter

  • Släkting: Charlotte von Stein, moster
  • Mentor: Johann Wolfgang von Goethe
  • Mentor: Friedrich von Schiller
fler ...


Organisationer

  • Målare- och Bildhuggareakademien (numera Kungliga Akademien för de fria konsterna)
    Medlem


Bostadsorter

  • Födelseort: Weimar, Tyskland
  • Weimar, Tyskland
  • Stockholm
fler ...


Källor

Litteratur
  • Besserer Holmgren, Janet, The Women Writers in Schiller’s Horen. Patrons, Petticoats, and the Promotion of Weimar Classicism., University of Delaware Press, Newark, 2010

  • Brennecke, Detlef, Tegnér in Deutschland. Eine Studie zu den Übersetzungen Amalie von Helvigs und Gottlieb Mohnikes., Winter, Heidelberg, 1975

  • Düntzer, Heinrich, 'Die Dichterin Anna Amalia v. Imhoff zu Weimar', Westermanns illustrierte deutsche Monatshefte, 61,1887, s. 368–383, 526–541, 1887.

  • Hamilton Geete, Anna, 'Från Weimar till Stockholm för hundra år sedan. Ett blad ur Amalia von Helvigs historia', Ord och Bild, 1910(19):2, s. 65–80, 1910

  • Helvig, Amalia von, Amalie von Hellwig's Werke. Mit königl. schwedischer allergnädigster Freiheit. Em. Bruzelius, Uppsala, 1818

  • Helvig, Amalie von, An Deutschlands Frauen. Von einer ihrer Schwestern. Zum Besten der in Leipzigs Umgebungen in den Oktobertagen 1813 Abgebrannten und Verarmten., Vogel, Leipzig, 1814.

  • Helvig, Amalie von, Gedichte zum Besten der unglücklichen Greise, Wittwen und Waisen in Griechenland. Krause, Berlin, 1826

  • Helvig, Amalie von, Helene von Tournon. Erzählung., Reimer, Berlin, 1824

  • Helvig, Amalie von, Die Sage vom Wolfsbrunnen: Märchen.Realschulbuchhandlung, Berlin, 1814

  • Helvig, Amalia von, Systrarna på Corcyra. Dramatisk idyll af Amalia von Hellwig, född von Imhof. Öfwersatt af Ludw. Borgström. Strengnäs, tryckt hos Carl Erik Ekmarck, på eget förlag., Strängnäs, 1824

  • Helvig, Amalie von Imhoff von, and Friedrich Heinrich Karl La Motte-Fouqué, Taschenbuch der Sagen u. Legenden. 2 bd., Realschulbuchhandlung, Berlin, [1812;1817]

  • Holmström, Maria, Från Goethes Weimar till Geijers Uppsala: ur Amalia v. Helvigs liv, Gebers, Stockholm, 1934

  • Johanson, Klara, 'Den romantiske studenten. Randteckningar till litteraturhistorien', Ord och Bild, 1907(16):11, s. 561–575, 1907

  • Koch, Gerhard, Imhoff Indienfahrer. Ein Reisebericht aus dem 18. Jahrhundert in Briefen und Bildern., Wallstein, Berlin, 2001

  • Tegnér, Esaias, Die Frithiofs-Sage von Esaias Tegnér, Bischof von Wexiö: Aus dem Schwedischen ùberstzt von Amalie von Helvig, geborner Freiin von Imhoff, Stuttgart und Tübingen, 1826

  • Wilhelmy, Petra, Der Berliner Salon im 19. Jahrhundert (1780–1914)., de Gruyter, Berlin, 1989

  • Wilhelmy-Dollinger Petra, Die Berliner Salons: Mit historisch-literarischen Spaziergängen., Walter de Gruyter, Berlin, 2000



Vidare referenser

Litteratur
  • Burman, Carina, Islandet, Bonnier, Stockholm, 2011

  • Elschenbroich, Adalbert, 'Helvig, Anna Amalie', Neue Deutsche Biografie, S. 508f, 1969



Amelie von Helvig. Porträtt av Johann Lorenz Kreul, 1800. Bildkälla: Auktionshaus Bergmann
Amelie von Helvig. Porträtt av Johann Lorenz Kreul, 1800. Bildkälla: Auktionshaus Bergmann

Nyckelord

1700-talet 1800-talet Författare Hovdamer Konstnärer Litteraturkritik Litterära salonger Översättare