Amelie von Braun var föregångare och inspiratör inom den kristna söndagsskolan för barn och andlig förkunnare i en tid när prästyrket var förbehållet män.

Amelie von Braun föddes 1811. Hon var dotter till överstelöjtnanten och senare postmästaren Kristian von Braun och hans hustru Justina. Hon var näst äldst i en syskonskara av nio barn, varav sju uppnådde vuxen ålder. Hon fick ingen formell utbildning eftersom familjens begränsade resurser satsades på sönernas militära bana. En av bröderna, Wilhelm von Braun, utvecklades till en av dåtidens mest populära poeter, vars lättsamma dikter spreds som skillingtryck i stora upplagor.

Amelie von Brauns liv fick en annan inriktning än broderns. Enligt de fåtaliga minnesteckningarna rörande hennes ungdom genomgick hon tidigt ett religiöst uppvaknande, som så småningom skulle komma till uttryck i kristen aktivism. Hon förblev ogift och bodde som vuxen kvar i föräldrahemmet. Genom faderns arbete flyttade familjen 1827 från Västsverige till Gotland och 1843 därifrån vidare till Karlshamn i Blekinge. Amelie von Braun var då drygt 30 år gammal och det var i Karlshamn hennes utåtriktade verksamhet tog fart. År 1843 började hon ett kristet välgörenhetsarbete bland stadens fattiga barn. Hon samlade dagligen barnen i något av barnens hem för att undervisa och fostra både dem och deras föräldrar. Verksamheten bar drag både av samtidens ambulerande skolor och av diakoni, som var en nyhet i Sverige vid denna tid. Kärnan i Amelie von Brauns arbete var att undervisa i kristendom och att föra in de fattiga familjerna i den kristna tron. Hon menade att vägen ut ur fattigdomen gick genom en livsföring präglad av kristen tro, en övertygelse som var vanlig bland 1800-talets väckelsekristna.

Amelie von Braun var en av de första initiativtagarna till söndagsskoleverksamhet i Sverige. Under flera år ledde hon en kristen söndagsskola för barn i Karlshamn. I litteraturen finns olika uppgifter om vilket år hon öppnade söndagsskolan. Av hennes egna brev, som kyrkohistorikern Therese Tamm Selander studerat, kan utläsas att den sannolikt bedrevs mellan åren 1848 och 1856. Söndagsskolan fick en betydande omfattning; år 1853 var 250 barn inskrivna som elever. Undervisningen gick främst ut på att lära barnen de bibliska berättelserna. Amelie von Braun såg sitt arbete bland barnen som förebyggande. Om barn inte fick en god undervisning i kristendom så kunde de hamna på fel bana i livet.

Amelie von Braun var en väckelsekristen aktör i ett formativt skede av det svenska 1800- talets religiösa utveckling. Hon var strängt inomkyrklig, vilket innebar att hon ansåg att den religiösa förnyelsen skulle ske inom ramen för den evangelisk-lutherska statskyrkan. Hon var verksam i en tid då väckelsen började centraliseras och få fastare organisatoriska former, men hon stod själv utanför denna organisering. En trolig inspiratör i arbetet bland barn och fattiga familjer var Emelie Petersen på Herrestad, som hon besökte flera gånger. Vad gäller söndagsskolan hade hon stöd av missionsledaren Peter Fjellstedt.

År 1855, samma år som modern avled, började ett nytt skede i Amelie von Brauns liv. Hon utvidgade sitt kontaktnät och företog året därpå en resa till Stockholm och Uppsala, där hon togs emot av bland andra greveparet Gustaf och Ewa Lewenhaupt samt prästen Oscar Roos och hans hustru Bertha, som alla var engagerade i den inomkyrkliga väckelsen. Året därpå gjorde hon med stöd främst av paren Roos och Lewenhaupt en rundresa i Dalarna där hon talade offentligt på olika platser. Hon benämnde själv i brev detta som en ”missionsfärd”. Syftet med resan var främst att motverka den separatistiska väckelsen, alltså väckelse utanför statskyrkans ram, som till exempel baptismen. Även 1857 reste hon i Dalarna. Det fanns stora likheter mellan hennes resor och den verksamhet som något senare bedrevs av män som var ombud för Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen, en landsomfattande organisation för inomkyrklig väckelse. Amelie von Brauns resor i Dalarna fick ett blandat mottagande och under de sista åren av sitt liv övergick hon till andlig förkunnelse närmare hemorten. Hon talade offentligt vid väckelsemöten i östra Blekinge och Småland, där åhörare från flera socknar samlades. Omkring sig hade hon vid mötena en grupp män som stöttade henne och bad för henne, sannolikt främst bönder. Enbart män kunde vigas till präster inom statskyrkan och predikantuppdraget i 1800-talets väckelse var i princip manligt. Amelie von Braun var en av de få kvinnor som bröt detta mönster genom att offentligt framträda som andlig förkunnare. Denna verksamhet blev dock inte långvarig. Hon avled redan 1859, vid 47 års ålder.

Amelie von Braun skrev hela livet. Under de sista åren av hennes liv var skrivandet en av hennes huvudsysslor. Två artiklar publicerade under hennes livstid är kända, båda införda i den väckelsekristna tidningen Wäktaren. Postumt utgavs hennes livsverk Christendomslifvet i vår tid: tidsbilder, 1860, samt De falska profeterna, jemte andra efterl. skrifter, 1868. Främst har hon gått till eftervärlden för sin verksamhet bland barn. Inom den under första halvan av 1900-talet starkt växande svenska söndagsskolan tjänade Amelie von Brauns exempel som föredöme och inspiration.

Amelie von Braun dog i Karlshamn 1859. Hennes grav finns på Carl Gustafs kyrkogård i samma stad.