Anita Björk var en av de mest framstående skådespelarna vid Kungliga Dramatiska Teatern (Dramaten) under en stor del av 1900-talet.

Anita Björk föddes som enda barn i en konstnärsfamilj. Som flicka drömde hon om att bli dansös. Det blev dock skådespeleriet som kom att utgöra hennes yrkesbana. Hon fick sin utbildning vid Dramatens elevskola under åren 1942–1945 och blev trogen nationalscenen och dess utmärkande spelstil genom hela sin karriär. Hon debuterade i sagospelet Det var en gång av Holger Drachmann 1945. Sitt egentliga genombrott fick hon först år 1948 i pjäsen Jungfruleken av Jean Genet. Hon hyllades där för sin förmåga att få fram ”karaktären av en överspänd, perverterad ungflicksdröm hos allt det ohyggliga som rörde sig inom henne”.

Möjligen var det genomslagskraften i rollen som tjänsteflickan Claire i Genets pjäs som styrde henne in i ett fack av hemlighetsfulla gestalter med stort känsloregister under en kontrollerad yta. Hennes välmodulerade altstämma och uttrycksfulla diktion sprang ur hennes klassiska utbildning, något som gjorde att hennes mest lågmälda viskning hördes till sista bänkraden i teatersalongen utan hjälpmedel. Samtidigt fungerade diktionen som en markör för ett avstånd mellan skådespelaren och den karaktär hon spelade. Emellanåt togs detta professionella drag som en egenskap i hennes faktiska personlighet, och hon blev beskriven som en smula fjär.

På Dramaten spelade Anita Björk förvisso klassiska roller som Julia i Shakespeares Romeo och Julia, 1953, eller Maria Stuart i Friedrich Schillers drama med samma namn, 1966. Hon axlade dock oftast gestalter av modernare snitt i psykologiska pjäser av Shaw, Eliot, Ibsen och Strindberg. Hon var regissörernas skådespelerska som levererade fackmässigt och minutiöst det som föreskrevs henne. Respekterade och traditionsmedvetna regissörer som Alf Sjöberg och Ingmar Bergman engagerade henne i sina uppsättningar gång på gång. Alf Sjöberg hade år 1942 regisserat Himlaspelet, där Anita Björk gjorde sin filmdebut i en liten roll. För Sjöberg var hon nog först och främst Amorina, titelrollen i Carl Jonas Love Almqvists ”poetiska fuga”.

Dramatenpremiären av Amorina ägde rum den 2 juni 1951 och beskrevs som en regiteknisk triumf men uppsättningen tycks inte ha varit helt utan problem. Anita Björk hyllades dock stort i sin roll: ”[D]et skimrade av fräsch ungdom och bortvänd renhet kring hennes gracila och vindlätta gestalt,” stod det i en anmälan. Samma år hade hon titelrollen i filmsuccén Fröken Julie, också den i Alf Sjöbergs regi och med Ulf Palme som motspelare. Filmen vann Juryns stora pris vid filmfestivalen i Cannes och den har betraktats som en av de allra största filmerna som någonsin gjorts i Sverige.

Trots stora framgångar blev 1950-talet tungt för Anita Björk både yrkesmässigt och privat. I början på decenniet levde hon tillsammans med författaren Stig Dagerman, och när hon skulle provfilma i Hollywood hos Alfred Hitchcock kom det fram att Dagermans skilsmässa från sin första hustru ännu inte var klar. Samtidigt hade Anita Björk fått dottern Lo med honom. Med den stora Ingrid Bergmanskandalen fortfarande levande i skvallerpressen blev hon utan kontrakt. Anita Björk och Stig Dagerman gifte sig 1953 och slaget blev tungt när Dagerman året därpå tog sitt liv.

Anita Björk spelade med i elva filmer under 1950-talet och gjorde dessutom enstaka Hollywoodförsök, bland dem Kvinnors väntan, 1952, i regi av Ingmar Bergman. Filmen fick bra kritik, bland annat för sin lågmäldhet och lättsamhet. Anita Björk utmärkte sig genom att hon gjorde den vardagliga kvinnorollen ”så att man känner dess auktoritativa allmängiltighet”. På 1950-talet filmade hon även i Tyskland och i Norge samtidigt som hon spelade teater. År 1957 spelade hon Tintomara i Drottningens juvelsmycke på Dramaten.

Anita Björk var också engagerad i filmer av en helt annan karaktär, nämligen de så kallade ”Hillman-deckarna” med Arne Mattsson som regissör och Carl-Arne Holmsten och Annalisa Ericson i huvudrollerna. Hon spelade viktiga roller som offer för mord eller mordförsök i tre av filmerna (Vita frun, 1962, Mannekäng i rött, 1958, samt Damen i svart, 1958). På senare tid har dessa filmer, i sin tid häcklade, omvärderats tack vare sitt formspråk, sin mästerliga färgsättning, foto och mise-en-scène. Den hemlighetsfullt värdiga spelstilen hos Anita Björk, hennes avmätta, eleganta sätt att föra sig framför kameran smälter in i och blir del av det effektfullt stiliserade.

Skådespelerskan och filmregissören Mai Zetterling var kurskamrat med Anita Björk på Dramatens elevskola. Bägge hade medverkat i att dubba den animerade Disneyfilmen Bambi till svenska år 1942. När Zetterling återvände till Stockholm från Storbritannien för att regissera sin långfilmsdebut Älskande par, 1964, erbjöd hon Anita Björk en av de bärande rollerna. Hon hade också en roll i Zetterlings comebackfilm Amorosa år 1986.

Mot slutet av sitt yrkesliv kom Anita Björk att alltmer ingå i kretsen kring Ingmar Bergman. Han var en ”Dramatenperson”, liksom hon och Alf Sjöberg. Utmärkande för hennes självständighet var dock att hon accepterade arbete även från andra håll. Hon föreställde Siri von Essen i Per Olov Enquists pjäs Tribadernas natt i regi av Per Verner-Carlsson år 1975. Tolv år senare var det dags att återuppta Drottningens juvelsmycke. Nu spelade Anita Björk Tintomaras mor för utsålda hus i regi av Peter Oscarsson. En lika stor framgång på Dramaten var Yukio Mishimas Markisinnan de Sade i Ingmar Bergmans stramt asketiska regi år 1989. Anita Björk excellerade i rollen som Madame de Montreuil. Något senare blev den strama iscensättningen överförd till TV-teater. Anita Björk spelade även med i TV-filmerna som grundar sig på Bergmans liv och manuskript: Den goda viljan, 1992, Enskilda samtal, 1996, och Larmar och gör sig till, 1997.

I arbetet med Per Olov Enquists pjäs Bildmakarna, som efter succén på Dramaten gjordes om till TV-film år 2000, såg Bergman i Anita Björk en självklar Selma Lagerlöf. Bildmakarna var en föreställning där dessa två av den svenska nationalscenens gamla stjärnor genom sitt arbete med uppsättningen blickade tillbaka på sin ungdom och de stora berättarna från den tiden: filmregissören Victor Sjöström och författaren Selma Lagerlöf. På flera plan klargörs hur berättandets och föreställandets traditioner förs vidare från en generation till en annan.

Anita Björk kom att få flera utmärkelser under sin karriär. Hon hedrades med en professorstitel 2001, fick O’Neillstipendiet 1972 och Kungliga medaljen Litteris et Artibus 1979. År 1991 fick hon Svenska Akademiens teaterpris och år 2005 mottog hon Hedersguldbaggen för sin omfattande livsgärning.

Anita Björk avled i Stockholm 2012 och är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.