Ingrid Bergman var och är en av världens mest kända filmstjärnor och en av de internationellt mest kända svenskarna.
Ingrid Bergmans far, Justus Bergman, var konstnär och hade fått sin utbildning i USA. Han träffade sin blivande maka och Ingrid Bergmans mor, Frieda, i Kiel under en Tysklandsresa. Frieda dog när dottern bara var tre år. Fadern dog tio år senare och den unga Ingrid Bergman växte upp hos olika släktingar i Stockholm. Kontakterna med moderns familj i Tyskland förblev dock intakta.
Justus Bergman uppmuntrade sin dotters konstnärliga intressen och hon fick öva pianospel, sång och dans – inte sällan framför kameran. Fadern drev en fotoateljé i centrala Stockholm och spelade in rörliga bilder. Ingrid Bergman förblev genom livet en ivrig amatörfilmare vid sidan av sitt arbete framför kameran.
Ingrid Bergman antogs till Kungliga Dramatiska Teaterns (Dramatens) elevskola men drömde, som sina kamrater, om att få arbeta vid Svensk Filmindustris (SF) nya ateljéer i Råsunda. Den stora och välbärgade familjen hade många kontakter, och hon fick möjlighet att träffa SF:s konstnärliga chef, Karin Swanström. Karin Swanström var en förfaren skådespelerska som hade rekryterat många talanger under sina år som ledare för framgångsrika, turnerande teatersällskap. Hon fattade tycke för Ingrid Bergman och engagerade henne nära nog omgående.
Det finns många berättelser om Ingrid Bergmans levnadsbana. Gemensamt för de flesta är att de stödjer tanken om att hennes privata liv underordnades hennes yrkeskarriär. I sin tur kan denna delas upp i fyra tydliga faser. Den första omfattar ungdomsåren och den löftesrika debuten på teatern, varefter filmframgångarna tog vid. Den andra delen består av det hårda arbetet i Hollywood som ledde till de stora succéerna. Den tredje perioden fick sin början i och med att hon flyttade till Italien för att filma med Roberto Rossellini. Den fjärde präglas av återkomster på olika plan: till filmgenrer och -stilar, till Hollywood, och även till Sverige.
Ingrid Bergman debuterade i filmen Landskamp, 1932, en samtidsmelodram där konflikten mellan land och stad, tradition och modernitet stod i centrum. Anmälningarna var till en början måttligt välvilliga. Man tyckte att hon var söt men representerade en ”typ” som det egentligen fanns nog av, bland annat genom Birgit Tengroth och Birgit Rosengren. Men ledningen i SF tänkte annorlunda och inför spelåret 1935 tilldelades Ingrid Bergman ledande roller i inte mindre än fem filmer. Av dessa bör nämnas Swedenhielms, en komedi av Hjalmar Bergman med regi av Gustaf Molander, och Valborgsmässoafton, en melodram regisserad av Gustaf Edgren.
Det står klart att Ingrid Bergman redan då började räknas till den unga generationen skådespelare som i Sverige kom att stå för en naturalistisk skådespelarkonst i kontrast till den som odlades fram och upprätthölls främst vid Dramaten, där spelstilen kännetecknades av stora gester, högdragen röstanvändning och modulerad diktion. Kanske var det spexandet framför faderns filmkamera i kombination med att hon efter bara ett par terminer bröt med sitt lärosäte, som bidrog till att hennes spelstil avvek från många andra teaterskådespelares. Hennes agerande var dämpat, ”naturligt” och dröjande i jämförelse med den dominerande stilen. Hon var en hängiven beundrare av Gösta Ekman d.ä., som skolats till yrket genom att spela amatörteater och som också hade utvecklat en lågmäld spelstil framför filmkameran.
Totalt gjorde Ingrid Bergman elva spelfilmer i Sverige, ett par av dem när hon redan hade fått kontrakt i Hollywood. Hon hade huvudrollerna i de av Gustaf Molander regisserade filmerna Intermezzo, 1936, och En kvinnas ansikte, 1938. Bägge blev internationella framgångar och den amerikanske producenten David Selznick köpte manuskripten för att göra amerikanska versioner av dem. Intermezzo: A Love Story, som den amerikanska versionen kom att heta, blev Ingrid Bergmans Hollywooddebut år 1939. Hennes motspelare var Leslie Howard, en blek kopia av Gösta Ekman enligt sakkunniga. Filmen fick ett ljummet mottagande, men den svenska skönheten välkomnades.
Under andra världskriget var Hollywood mitt i sin glansperiod och uppbyggt kring ett välorganiserat studiosystem som mer än något annat liknade en fabrik. Varje fas i en filmproduktion sköttes av en kader specialiserade medarbetare som visste föga om helheten. Ingrid Bergman blev genast introducerad till personer som skulle träna hennes röst och språk, hennes kläder och sätt att föra sig. Uppdraget gavs till tre kvinnor som skulle bli hennes närmaste vänner genom livet, hennes ”tre pelare i tillvaron”: Irene Selznick, hustru till producenten som presenterade Ingrid Bergman i Hollywood, Kay Brown, som var Selznicks talangscout och den som övertalade Ingrid Bergman att lämna filmstjärneskapet i Sverige, och Ruth Roberts, som hade uppgiften att slipa bort den blivande stjärnans svenska brytning.
Det är från denna tid som den image av ”naturlighet” som kom att förknippas med Ingrid Bergman livet ut härstammar. Enligt vad som berättas vägrade hon att ändra på sitt namn, plocka ögonbrynen eller fylla på i sin behå. Därmed sällade hon sig till en liten och exklusiv skara av stjärnor med en air av integritet och självständighet. Det var också under denna tid som hon fällde flera av de fraser som framöver kommer att citeras, som ”I did not choose acting, it chose me”, ”keep it simple”, ”be yourself” och ”the world worships the original”. Sanna eller inte, bilden av en devot och kunnig yrkesmänniska mejslades fram.
Efter Intermezzo: A Love Story gjorde Ingrid Bergman ännu en mindre uppmärksammad film, men så blev hon kontrakterad till en roll i filmen Dr Jekyll and Mr Hyde, 1941, med Spencer Tracy i titelrollen och i regi av den mycket respekterade Victor Fleming. Hon gjorde stor succé, och hennes nästa film Casablanca, 1942, i regi av Michael Curtis, där hon spelar mot Humphrey Bogart, har förblivit ikonisk inom den internationella populärfilmkulturen. Under en tioårsperiod spelade hon in ett pärlband av storfilmer, bland annat Gaslight, 1944, Spellbound, 1945, och Jeanne d’Arc, 1946. Flera av de stora framgångarna var regisserade av Alfred Hitchcock. Tänkbart är att hennes spelstil svarade perfekt mot Hitchcocks krav på ”uttryckslöshet” framför kameran. Om det lär hon ha sagt: ”It is not whether you really cry. It is whether the audience thinks you are crying”.
Ingrid Bergmans goda rykte var ojämförligt och beundrande människor flockades runt henne varhelst hon visade sig. Hon var vid denna tidpunkt gift med professorn Petter Aron Lindström och hade fått dottern Friedel Pia Lindström tillsammans med honom. Den lilla familjen hade flyttat till USA och inrättat sig vid 1220 Benedict Canyon Drive i Beverly Hills. Så kom katastrofen och början till den tredje fasen i Ingrid Bergmans liv, till synes genom en obetydlig händelse, ett slumpmässigt biobesök. Ingrid Bergman såg filmen Roma città aperta, 1945, av den italienske regissören Roberto Rossellini. Hon blev djupt gripen; till skillnad från Hollywood där allt gjordes i studio, fanns här en film som föreföll komma direkt från verkligheten. I stället för att te sig som fel, föreföll klumpiga klipp, bristfällig ljussättning och ofokuserade bilder understryka berättelsens autenticitet och livsnärvaro. Skådespelarna verkade sakna utbildning och deras diktion var inte värd namnet. Ingrid Bergmans ”uttyckslöshet” och ”lågmäldhet”, hennes professionella strävan, hade fått ett namn: (neo)realism.
Efter att ha sett ännu en film, Paisá, 1946, av denne i Hollywood okände italienare, skrev Ingrid Bergman ett brev till honom. Hon erbjöd sig att arbeta med honom, att spela med i någon av hans kommande filmer. Rossellini föreslog henne en roll i en kommande film som skulle heta Stromboli, terra di Dio, 1950. Denna film räknas sedermera in i den filmhistoriska kanon och är den enda där Ingrid Bergman nämns som producent. Det nära samarbetet mellan stjärnan och hennes regissör ledde till en romans, och ett halvår innan filmen fick sin premiär hade Ingrid Bergman och Roberto Rossellini fått en son. Båda var fortfarande gifta på var sitt håll och skandalen blev monumental. Vågor av indignation nådde ända till den amerikanska senaten där senatorn från Colorado, Edwin Johnson, fördömde Ingrid Bergman som en ”powerful influence of evil”. Publiken, särskilt den amerikanska, kunde inte förlåta den hyllade idolen. Den föreställt rakryggade, intelligenta helyllekvinnan hade inte bara visat sig välja bort make och dotter för arbete utomlands, hon hade också varit otrogen. Hon var alltså en dubbel äktenskapsbryterska, som dessutom fött barn utanför äktenskapet. Intressant nog tog man det hela med större ro i det katolska Italien än i det protestantiska USA.
Ingrid Bergman och Roberto Rossellini arbetade tillsammans i flera filmer som i neorealismens anda strävade efter dokumentärfilmens estetik, med lätt och rörlig kamerautrustning, ”on-location”-filmande och med relativt lite pengar. Paret gjorde några kortfilmer och långfilmerna Europa ’51, 1952, och Viaggio in Italia, 1954. Framgångarna uteblev dock. I brist på filmengagemang sökte Ingrid Bergman sig till teatern och spelade titelrollen i en pjäs om Jeanne d’Arc i Neapel. Det var omöjligt att få kontrakt i USA där mediedrevet inte visade några tecken på utmattning. Familjen hade utökats med ett tvillingpar redan år 1952 och äktenskapet tålde påfrestningarna dåligt.
I denna situation valde Ingrid Bergman att söka sig till Frankrike och spelade där in filmen Éléna et les hommes, 1956, en komedi i regi av Jean Renoir. Filmen var inte framgångsrik, men valet av genre var det. På 1930-talet hade Ingrid Bergman spelat med i flera populära filmkomedier i Gustaf Molanders sofistikerade regi. I Hollywood hade hon dock blivit känd från melodramer och thrillers, och detta föreföll därför som något nytt. Hon tackade också ja till att medverka i den populära Broadwaypjäsen Tea and Sympathy på Théâtre de Paris, som spelades länge efter ett gott mottagande. Ingrid Bergman hade även under sin första period i USA spelat teater och debuterat på Broadway redan 1940. Det förnyade engagemanget i teater förde henne samman med Lars Schmidt. Schmidt var teateragent med New York som bas men han var född i Uddevalla och hade ett sommarnöje i Fjällbacka, som kom att betyda mycket för Ingrid Bergman. Paret gifte sig 1958, samma år som den romantiska komedin Indiscreet i regi av Stanley Donen hade sin premiär. Denna film var en brittisk-amerikansk produktion, spelades in i London, och blev Ingrid Bergmans returbiljett till Hollywood. Som hennes verkliga comeback betraktas dock filmen Anastasia, 1956. I denna, liksom i sin Goodbye again, 1961, spelar hon mer komplexa, runda karaktärer. För rollen som Anastasia fick hon både en Golden Globe Award och en Oscar år 1957.
För den amerikanska publiken var Ingrid Bergman och komedi något överraskande och, som det kom att visa sig, en oemotståndlig kombination. I filmen Cactus Flower, 1969, visar hon sina talanger som komedienne, liksom i Murder on the Orient Express, 1974. Denna Agatha Christie-filmatisering gav henne en Oscar för bästa kvinnliga biroll. Ingrid Bergmans professionella återkomst till Sverige ägde rum 1967 i episodfilmen Smycket, i regi av Gustaf Molander. Hennes sista stora framgång inom den svenska filmbranschen utgjordes dock av den komplicerade rollen som pianisten Charlotte Andergast i Höstsonaten av Ingmar Bergman, 1978. För denna roll, som inte saknade beröringspunkter med hennes eget liv, blev hon nominerad till flera priser.
År 1979 fick Ingrid Bergman ta emot medaljen Illis quorum som belöning för betydelsefulla kulturella insatser. American Film Institute har utsett henne till nummer fyra bland de största kvinnliga legenderna på den vita duken och hon är därmed placerad före Greta Garbo. Filmen Casablanca, där hon spelar den kvinnliga huvudrollen, har utsetts till den tredje största filmen i USA någonsin.
Ingrid Bergman avled i London 1982. Hon är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.
