Birgit Tengroth var en firad och uppskattad skådespelare och författare.

Birgit Tengroth föddes 1915 som nummer sex i en syskonskara av åtta barn. Fadern Carl Gustaf var tullöverkontrollör i Stockholm och den fina titeln till trots var familjen fattig. Föräldrarnas äktenskap var inte lyckligt, modern var sliten och bitter. Senare skulle Birgit Tengroth i en av sina memoarer skriva att ”hela min barndom led jag av hunger, brist på kläder, skor, ömhet och ett intresse för min person”. Emellertid fanns det en önskan hos henne att verka inom ett konstnärligt yrke, en önskan som föräldrarna stöttade. Hon började dansa balett och antogs till en elevklass vid Kungliga Teatern när hon var elva år gammal. Hon sökte, men kom inte in på Kungliga Dramatiska Teaterns elevskola, och även i övrigt saknade hon en formell skådespelarutbildning. Hon fick dock god scenvana genom sina många statistjobb under tiden som elev vid Kungliga Teaterns balett och hon tog privatlektioner en bit in på 1930-talet.

Birgit Tengroth gifte sig med den fem år äldre författaren och publicisten Stig Ahlgren. Äktenskapet var olyckligt – för att inte säga destruktivt – och omgavs av en hel del skvaller. Paret skilde sig när Birgit Tengroth träffade den danske politikern Jens Otto Krag. De gifte sig i Köpenhamn i maj 1950 men detta äktenskap varade inte längre än ett halvår (formellt i åtta år). Hon och Stig Ahlgren tog upp sitt stormiga förhållande igen och de levde tillsammans ända till hennes död år 1983.

Birgit Tengroth började statera på privatteatrarna i Stockholm redan när hon gick i balettskolan. Hon fick sin första filmroll år 1926 i en melodram med titeln Mordbrännerskan i regi av John Lindelöf. Sex år senare axlade hon den kvinnliga huvudrollen i en av tidens populära filmer med tävlings- eller sportanknytning, Hans livs match, 1932. Den inflytelserika recensenten i Stockholms-Tidningen, Bengt Idestam- Almqvist alias Robin Hood, skrev i sin anmälan: ”Sedan Greta Garbos tider ha vi inte sett ett utseende som fotograferat så bra. Slarva inte bort Birgit Tengroth.” När hon samma år spelade ännu en huvudroll i folklustspelet Pojkarna på Storholmen fastslogs hennes status som filmstjärna med att hon var ”den svenska filmens kanske raraste lilla ingenue”.

Birgit Tengroth uppträdde även på Riksteatern och privatteatrarna i Stockholm, bland annat Vasateatern och Oscarsteatern, men detta väger lätt mot de närmare 50 filmer som hon medverkade i mellan 1926 och 1950. Hennes rollrepertoar förblev dock tämligen smal; under stora delar av sin filmkarriär fick hon spela den levnadsglada, ”käcka” unga flickan som får pojken i slutet av filmen. Detta trots att hon vid sidan av populära komedier spelade med i flera tyngre melodramer som till exempel Vad veta väl männen, 1933, och i Gläd dig i din ungdom, 1939, båda i regi av Per Lindberg. Det bör nämnas att ur den sistnämnda klippte filmcensuren bort ”det extatiska uttrycket i ansiktena” på det älskade par som Birgit Tengroth tillsammans med Peter Höglund gestaltade i en kärleksscen.

På 1940-talet engagerades Birgit Tengroth i flera ambitiösa satsningar som byggde på litterära förlagor, bland annat Vilhelm Mobergs romaner. Ingen av dessa blev dock någon större framgång. År 1948 hade hon tillsammans med Sture Lagerwall huvudrollen i filmen Synd som fick förkrossande dåliga recensioner. Det var inte helt vanligt att svenska filmkritiker avvek från sin sobra och professionella hållning visavi en känd och erkänd filmstjärna, men som bäst beskrevs Birgit Tengroth som ojämn i sitt spel: ”Synd är en bra titel, för det är verkligen synd om publiken” skrev signaturen A.H. i Arbetaren. Tengroths sista spelfilm Flicka och hyacinter (1950), i regi av Hasse Ekman, räknas i dag som en svensk filmklassiker.

Samtidigt som fiaskot med Synd blev ett faktum i biograferna hade dock Birgit Tengroth redan slagit in på en annan bana och debuterat med en novellsamling. Det sägs att man i själva verket väntade med filmens premiär för att kunna utnyttja den uppmärksamhet som man visste att boken skulle ge upphov till. Boken hette Törst och beskrev på ett självutlämnande och oblygt sätt ett djupt olyckligt äktenskap. Det var inte svårt att se det självupplevda i berättelserna. Intresset blev stort och de mer sansade beskrev uppståndelsen som en ”hyeneskandal”. Kritikerna enades om att Birgit Tengroth hade författartalang. Hennes språk beskrevs som uppfriskande rättframt, på gränsen till rått. Hennes frenesi och nerv väckte respekt, men huruvida detta var bra eller dålig litteratur rådde det delade meningar om.

Flera av novellerna i Törst utarbetades nästan omgående till ett filmmanus av Herbert Grevenius. Filmen, där Birgit Tengroth hade den ena kvinnliga huvudrollen, hade samma namn som novellsamlingen och spelades in under våren 1949 i regi av Ingmar Bergman. Premiären ägde rum redan i oktober samma år. Intressant nog fick Birgit Tengroth större uppmärksamhet i egenskap av författare till filmens förlaga än för sin skådespelarprestation. Signaturen Lill (Ellen Liliedahl) i Svenska Dagbladet sammanfattade: ”Det är kanske bara naturligt om man finner hennes dramatiska framträdande något tungt och onyanserat – jämfört med det nu avslöjade författartemperamentet och personligheten!”

Birgit Tengroth publicerade ytterligare ett tiotal böcker och skrev även intervjuer och krönikor i bland andra Vecko-Journalen och Året Runt. Böckerna kom ut i en rasande takt under 1950-talet. Alla bär prägel av det självupplevda och flera har ordet ”liv” i titeln. Hon betraktades av många som en av landets intelligentaste författare och jämfördes med Maria Wine. Man menade att båda fokuserade intensivt två livsområden: den mogna kvinnans upplevelse av erotiken och det förbittrade minnet av barndomen med ett försumligt föräldrapar.

Ingen tycktes komma undan Birgit Tengroths bitande penna och flera böcker innehåller skarpa porträtt av såväl vänner som ovänner inom film- och teaterbranschen. Väl citerade är till exempel påhoppen gällande Svensk Filmindustris konstnärliga ledare under 1930-talet, Karin Swanström – och även Ingrid Bergman som Birgit Tengroth uppfattade som en rival. Hon saknade dock inte självinsikt, och kunde plötsligt vända spegeln mot sig själv: ”Här säger läsaren: Tengroth var avundsjuk. Jag var avundsjuk på [Bergmans] svalka och friskhet, avundsjuk på att hon var så klok och riktig,” skriver hon i samlingen Livs levande från 1952.

På 1960-talet gav Birgit Tengroth ut diktsamlingen Snedresa, 1964. Hon återkom till sist till sina sargade relationer i två memoarer som skrevs i början av 1970-talet, Jag vill ha tillbaka mitt liv, 1972, och Jag trodde du var död!, 1975, där hon med samma bittra intensitet som tidigare berättar om kampen mot sin tärande sjukdom, sitt lidandet och sin smärta.

Birgit Tengroth avled i Nynäshamn år 1983 och är begravd på Galärvarvskyrkogården i Stockholm, tillsammans med Stig Ahlgren.