Ann-Charlotte Alverfors var författare. Hon blev med sin debutroman Sparvöga och de två följande romanerna snabbt ett känt namn i det litterära Sverige.
Ann-Charlotte Alverfors föddes i Eksjö i Småland och växte upp i bruksorten Reftele, en plats som hon i böcker beskriver som ”en på 50-talet infödingsbygd där djungeltrummorna ljöd och allt var synd”. När hon själv, 15 år gammal, blev gravid och gick omkring i det lilla samhället med magen i vädret så lär djungeltrummorna ha dånat extra starkt.
Hon var dotter till förrådsmannen Tor Alverfors, kallad Tore, och Margareta, född Andersson. Fadern, som hon beskriver som en lungsiktig och godhjärtad cykelreparatör med författardrömmar, var född 1913 och den som förde in kända poeters verk i dotterns liv. Modern, som på grund av makens tuberkulos måste försörja familjen, läste på egen hand in en kontorsutbildning och fick arbete som sekreterare på bruket. Att det i familjen Alverfors var mannen som gick arbetslös hemma och kvinnan som drog in pengarna var på 1950-talet uppseendeväckande och bidrog till familjens utanförskap, ett utanförskap som, enligt dottern, dock var ett bra startkapital för den som vill bli författare.
Åtta år gammal fick Ann-Charlotte Alverfors en saga publicerad i ICA-Kuriren. Den handlade om en prinsessa som inte ville gå i skolan. Hon hade, uppmuntrad av sin pappa, en stark övertygelse om att en dag bli författare, men hon saknade utbildning. Efter en tid på fabrik och i restaurangkök, och efter att vid 16 års ålder ha blivit mamma, följde flera år av isolering och skrivande innan hon sökte först till Värnamo folkhögskola, där hon gick 1968—1969, och sedan till Jära folkhögskola från 1972 till 1974.
Ann-Charlotte Alverfors debuterade som poet 1972 med diktsamlingen Paternosterhissar, följd av diktsamlingen Jönköping 6 tre år senare. Hon och hennes man, fotografen Krister Persson, som hon hade träffat på folkhögskolan, hade flyttat till Jönköping. Jönköping 6 var namnet på det postkontor i stadsdelen Österängen där de och deras lilla dotter Rebecca bodde. Det var på det postkontoret Ann-Charlotte Alverfors lämnade sina dikter i ett tjockt brunt kuvert för att sända det till Bo Cavefors förlag. Dikterna blev antagna. Hon valdes in i Smålands Författarsällskap 1973.
År 1975 kom hennes debutroman Sparvöga, första delen i en delvis självbiografisk svit om tre böcker, vilka handlar om den sjuåriga flickan Gertrud som av sin morfar får smeknamnet Sparvöga. Han tyckte att hon skulle ”glo stort och stadigt i stället för att blinka med stora och förskräckta (sparv)ögon”. Gertrud bor i en arbetarfamilj i ett småländskt brukssamhälle. Där finns också mamma och pappa, morföräldrar och farföräldrar. Romanen blev uppmärksammad för sitt burleska språk, sina lika burleska familjemedlemmar och alla sina adjektiv. 1989 blev den en populär TV-serie med bland andra Sten-Åke Cederhök, Per Oscarsson, Irma Christenson och Halvar Björk i rollerna. Seriens signaturmelodi ”Sparvöga” sjöngs av Marie Fredriksson och blev en stor hit.
Trilogins följande delar Hjärteblodet och Snabelros kom 1976 och 1977. Ann-Charlotte Alverfors var nu ett känt namn och hennes språk och stil var något nytt — frodigt, mustigt, myllrande, bitskt och med massor av humor och ironi. Rent innehållsmässigt hade hon rika källor att ösa ur från en ovanligt färgstark släkt där varje medlem fått dråpliga namn. Liknande beteckningar förekommer i fler av hennes böcker, till exempel figurerna Lusasken och Dövöra i romanen Aldrig, 1993. Även det klassamhälle som hon så ofta skildrade är hela tiden med som en hörnsten i berättelsen.
På Bokens dag 1993 i Jönköping läste hon ur den nyutkomna Aldrig som är en myllrande samtidssaga om tre kvinnor och deras kärlekar. Boken gav henne både LO:s kulturpris och Martin Koch-priset.
Efter Sparvöga följde flera kritikerprisade böcker inom lyrik, prosa och dramatik, bland andra Stjärneklok, 1986, som är en dramatisk berättelse om grymhet, makt, högmod och oskuld. Barn av samma ögonblick, från 2000, handlar om pengar och passion. År 2007 kom den självbiografiska bildromanen Vem ska trösta Gösta? och 2009 kom romanen Igelkottsklubben som handlar om nostalgiflanerande pensionären Dolores Johnsson som bär på massor av sådana minnen som man aldrig berättar om för någon annan. Svenska Dagbladets Elise Karlsson sorterade in den som en av de intressantaste svenska klasskildringarna, i stil med Moa Martinson. Flera andra har också lyft fram Ann-Charlotte Alverfors betydande bidrag till den svenska arbetarlitteraturen under 1900-talet.
Ann-Charlotte Alverfors valdes vid starten 1993 in i Smålands Akademi, men lämnade den redan tre år senare. Hon ansåg sig inte passa in det sällskapet, något som hon dråpligt skildrar i boken Vem ska trösta Gösta?. Sällskapet, som skulle sprida glans och ljus över den småländska vitterheten, bestod av ”smågubbarna som var så sprickfärdiga av lärdomshögfärd och fåfänga att de hela tiden gick omkring med en pysande odör av nattstånden vitterhet omkring sig”.
Ann-Charlotte Alverfors var från 1974 till 1983 gift med fotografen Krister Persson och från 1992 med genetikern Arnulf Merker, fram till hans död 2010. Han hade drabbats av cancer och bara ett par år senare diagnostiserades Ann-Charlotte Alverfors med samma sjukdom. Om en nu ständig ström av läkarundersökningar, behandlingar och sjukhusvistelser berättar hon i sin sista bok — Vitnäbb från 2015, en dokumentär förklädd till roman. Det är en skildring i dagboksform om sjukdomens obönhörliga förfall och om dödsfågeln Vitnäbbs olycksbådande kraxande.
”Lev nu!” Det är de allra sista orden i boken. Men tre år senare, 2018, var Ann-Charlotte Alverfors död. Dödsfågeln hade till sist sjungit för Sparvöga, den dödsfågel Vitnäbb som hennes pappa hade berättat om när hon var liten — Vitnäbb som visar sig och sjunger för den som snart ska dö. Ann-Charlotte Alverfors ligger begravd på Västra kyrkogården i Göteborg.
