Birgitta Tullberg var professor i evolutionär ekologi. Hon var en av Sveriges främsta forskare i gränslandet mellan evolutionär ekologi, beteendeekologi och humanetologi, och var en viktig länk i kedjan av framgångsrika forskare och ambassadörer för de biologiska vetenskaperna.
Birgitta Tullberg föddes som Anna Birgitta Sillén 1952, och växte upp i Djursholm. Hennes mor, Birgit Sillén, var konstnär, och hennes far, Lars Gunnar Sillén var professor i oorganisk kemi vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Hon hade tre bröder, två äldre och en yngre. Birgitta Tullberg inriktade sig på en akademisk karriär, och eftersom hon hade ett stort intresse för djur och natur, var det i första hand zoologi som kändes aktuellt. På zoologiska institutionen vid Stockholms universitet hade man traditionellt under många decennier forskat inom ämnet anatomi, men under början på 1970-talet, då hon påbörjade sina studier, hade intresset svängt över till de nya disciplinerna ekologi och etologi, vilket innebar att man i stället för att studera djurs lämningar, i form av skelettdelar och ben, fokuserade på levande djur och deras beteenden såväl i laboratorium som i naturen.
Efter en filosofie kandidatexamen i kemi och biologi blev Birgitta Tullberg antagen som doktorand, och efter en delvis krokig inledning på forskarstudierna, disputerade hon 1982 på avhandlingen Behavioural ecology and population dynamics of an aposematic seed bug, Lygaeus equestris. I hennes avhandling var det speciellt en uppsats som skulle leva vidare och göra henne till en forskare som uppmärksammades internationellt. I denna visade hon att riddarskinnbaggarna, som var både illasmakande för predatorer (rovdjur) och dessutom hade en iögonfallande färgteckning i svart-rött-vitt, faktiskt överlevde attacker från predatorer.
Det här fenomenet — hur osmakliga insekter kan försvara sig mot predatorer —upptäcktes redan i mitten av 1800-talet, men det blev riktigt hett först drygt 100 år senare när man insåg att det fanns ett problem, nämligen hur evolutionen av varningsteckning kunde gå till. Den förhärskande tanken var att predatorer måste ”utbildas” och lära sig av egen erfarenhet att bjärt färgade insekter kan vara oätliga eller giftiga. Det antogs att den första individen i en grupp som anlade en iögonenfallande färgteckning blev uppäten. Frågan uppstod då hur en sådan altruistisk egenskap kunde ha utvecklats genom naturligt urval. Förklaringen som lanserades gick ut på att evolutionen måste ske genom så kallad släktskapsselektion — även om den altruistiska individen offrade sig så gynnades dess nära släktingar. Det var allmänt känt att många varningstecknade insekter levde i grupp, som till exempel Birgitta Tullbergs riddarskinnbaggar, som på höstarna ansamlas i tusental inför övervintringen, ofta i närheten av prominenta landmärken som till exempel kyrkor, eller som monarkfjärilen som övervintrar i grupper som kan omfatta över hundra miljoner individer.
Eftersom Birgitta Tullberg hade upptäckt att varningsfärgade insekter ofta kan överleva attacker accepterade hon inte den förhärskande idén att släktskapsselektion var nödvändig för evolution av varningsteckning, utan tänkte att varningsteckning kanske kunde utvecklas genom individuell selektion. Det var två idéer som stod emot varandra — antingen var det så att grupplevande utvecklades först och föregick evolutionen av varningsteckning — eller så var det så att varningsteckning utvecklades först och öppnade vägen för att leva i grupp. Birgitta Tullberg insåg att den här frågan borde kunna avgöras genom en fylogenetisk (evolutionär släktskap mellan grupper) analys, och hon samlade då information från flera tusen fjärilsarter, som uppvisar stor variation: vissa arter har larver som lever i grupp men är skyddsfärgade, andra har larver som lever i grupp men är varningstecknade — andra arter har ensamlevande larver som är skyddsfärgade och andra har ensamlevande larver som är varningsfärgade. Birgitta Tullbergs analys av de här fyra kombinationerna visade att varningsteckning hos fjärilslarver hade utvecklas hos ensamlevande larver ett flertal gånger, och först därefter gett upphov till gruppliv hos larverna, medan hon däremot inte hittade ett enda fall där gruppliv hade evolverat före varningsteckning. Birgitta avslutade artikeln, som publicerades i tidskriften Evolution 1988 med att släktskapsselektion var av ringa betydelse för evolutionen av varningsteckning.
Birgitta Tullbergs uppsats var ett pionjärarbete i det som idag kallas ”trädtänkande”, där man genom fylogenetisk analys kan deducera i vilken ordning olika livshistoriekaraktärer har utvecklats, och representerade ett riktigt vetenskapligt genombrott. Birgitta Tullberg tillämpade sedan framgångsrikt metoden i studier av flera andra djurgrupper, från fiskar och fåglar till däggdjur, inklusive människan. Som exempel på ett mycket välciterat arbete, där hon tillämpade evolutionsbiologisk teoribildning i sina studier av anthropoida primater där människan utgör en av 68 arter, kan nämnas The relationship between concealed ovulation and mating systems in anthropoid primates: a phylogenetic analysis från 1993 där hon analyserade sambandet mellan dold ägglossning och ett monogamt eller polygamt parningssystem. Analysen visade att det finns ett tydligt samband mellan dold ägglossning och monogami, samtidigt som det var tydligt att dold ägglossning mer ofta leder till evolution av monogami, än det motsatta — att monogami skulle gynna evolution av dold ägglossning.
Birgitta Tullberg intresserade sig också för hur evolutionen av mänskligt beteende relaterar till normativ etik — ett ämnesområde som är mer konceptuellt än empiriskt och söker besvara frågan hur normer kan förenas med mänskligt beteende från ett evolutionsbiologiskt synssätt. I det här ämnesområdet samarbetade hon med sin man Jan Tullberg, och de publicerade tillsammans boken Naturlig etik: en uppgörelse med altruismen 1994. De båda deltog också i flertal publika debatter under senare delen av 1990-talet och de följande decennierna.
Birgitta Tullberg var en lysande föreläsare och deltog med stort mod och integritet i den offentliga debatten i flera frågor, inte minst den om vargens plats i svensk natur — en fråga som fortfarande är kontroversiell och där självklara naturvårdsintressen står mot en mer svårdefinierad grupp av vad man skulle kunna kalla vargmotståndare. På den egna institutionen var hon uppskattad inte bara som lärare på kurser i ekologi, etologi och evolutionsbiologi, utan även som handledare av doktorander — under sin drygt trettioåriga karriär handledde hon ett flertal forskarstuderande fram till disputation.
Med framgångarna följde många hedersuppdrag. Birgitta Tullberg var ledamot av Naturvetenskapliga forskningsrådets biologikommitté, ledamot i Naturhistoriska riksmuseets styrelse, ledamot i Nordiska föreningen Oikos, och blev 2010 invald i Kungliga Vetenskapsakademien, där hon var aktiv i flera kommittéer och utskott. År 2013 valdes hon till prefekt för zoologiska institutionen vid Stockholms universitet, en position som hon uppehöll livet ut.
Birgitta Tullberg avled 2017. Hon vilar på Galärvarvskyrkogården i Stockholm.
