Anna Boberg var målare och en mångsidig konstnär som även formgav konstkeramik, glas och textilier. Mötet med Lofotens arktiska natur i trettioårsåldern blev en avgörande vändpunkt i hennes liv.
Anna Boberg växte upp i Stockholm i en högborgerlig familj där fadern Fredrik Wilhelm Scholander, som var arkitekt och professor vid Konstakademien, dominerade. Döttrarna fick till skillnad från sönerna ingen yrkesutbildning och Anna Boberg förbjöds att utbilda sig till konstnär. Om de kvinnliga eleverna vid Konstakademien där en Fruntimmers-Afdelning öppnats 1864 skrev fadern samma år: ”Varför skulle de behöfva lämna sina ’nyttiga sysselsättningar’ för att i stället pröfva ’den läckra stafflisvälten?’ Må katten taga dem som kommer upp med sådana dumheter.”
Sånär som på några veckors studier vid Académie Julian i Paris var Anna Boberg därför autodidakt då hon drabbades av Lofotens sublima natur, av fjällvärlden, midnattsolen om sommaren och norrskenet på vintern och havet, allt lika storslaget obarmhärtigt som skönt. I sin självbiografi Envar sitt ödes lekboll,1934, skriver hon: ” Efter en veckas friluftsliv med fiskläget Svolvær till operationsbasis, var jag så bergtagen i Lofotnaturen, att jag blankt nekade att resa hem. Jag ville stanna och måla, måla, måla. Min man tog hemvägen över Trondhjem och sände mig därifrån alla nödiga målgrejor.”
Hennes make, arkitekten Ferdinand Boberg, gav henne sitt stöd och lät bygga en hytte åt henne. Från 1901 återvände hon till Lofoten och Nordland så snart det gick, oftast ensam och helst på vintern. Där var Anna Boberg mycket produktiv, enbart i Nationalmuseums samlingar finns drygt 200 landskap av hennes hand därifrån. Dessa studier och målningar i akvarell och olja gestaltar det vilda fjällandskapet, med sina fiskelägen eller den stora fiskeflottan vid dygnets alla timmar året om.
Samarbetet med maken var viktigt för båda två. Ferdinand Bobergs många uppdrag att rita representativa byggnader – som LO-borgen 1899, Rosenbad 1903, Prins Eugens Waldemarsudde 1904, Thielska galleriet 1905 och Nordiska Kompaniet (NK) 1915 – och dessutom ansvara för en rad konstindustriutställningar, gav beställningar som kunde omfatta hela interiörer inklusive möbler och konsthantverk. Det förde med sig att Anna Bobergs kapacitet som formgivare togs i anspråk. Till Konst- och Industriutställningen i Stockholm 1897 ritade hon exempelvis den praktfulla Påfågelsvasen för Rörstrand, 180 cm hög, utförd i flintporslin och typisk för jugendstilen som just då fick sitt genombrott i Sverige. Jugendstilen präglade även Anna Bobergs tidiga uppdrag som designer för Handarbetets Vänner i Stockholm och Nordiska Kompaniets textilavdelning. Det är fråga om djur- och växtmotiv inspirerade av den engelska Arts and Crafts-rörelsen till vävnader och broderier. Hennes gobeläng Räv och and som beställdes av Handarbetets Vänner till samma utställning utfördes i klara färger mot en mörk bakgrund och med en stiliserad blombård, vilket då var mycket modernt. Som glaskonstnär var hon experimenterande och originell. Då hon anlitades av Reijmyre Glasbruk använde hon sig bland annat av luftblåsor som dekor, vilket föregrep utvecklingen på 1930-talet. Hennes förtrogenhet med den kontinentala stilutvecklingen avslöjas av sättet att signera glasen med hela namnet i guldskrift på vasernas liv, inspirerat av Emile Gallé i Nancy.
Det finns inte mycket skrivet om Anna Bobergs måleri från Lofoten. Hennes självbiografi ger inte heller hjälp att placera hennes insats på den svenska konstscenen, där står det märkligt nog ingenting om hur hon förhöll sig till samtida kollegor. Men det ser ut som att hon deltog i samma nationalromantiska projekt att gestalta regionala miljöer som ett flertal medlemmar i Konstnärsförbundet ägnade sig åt. Hon fick emellertid i bästa fall blandad och emellanåt nedgörande kritik då hon ställde ut i Stockholm medan hon däremot fick goda recensioner i Paris, Venedig, Rom och andra metropoler. Förutom på Nationalmuseum i Stockholm finns hennes verk i flera svenska museisamlingar och även utomlands.
Med första världskriget sinade Ferdinand Bobergs offentliga uppdrag. I stället organiserade han ett gigantiskt kulturarvsprojekt som skulle vara i tio år, ”Svenska bilder”. Paret Boberg gjorde bilresor genom hela Sverige för att dokumentera landets byggnader och objekt värda att bevaras. Han tecknade och hon skrev detaljerade beskrivningar. Anna Boberg gjorde dessutom en kulturhistoriskt angelägen insats för det vanvårdade föremålsbeståndet i våra landskyrkor genom att initiera en inventering som pågick åren 1918–1932.
Anna Boberg publicerade sin självbiografi i slutet av sitt liv och därtill en reseberättelse från Indien. Hon skrev också ett operalibretto.
Anna Boberg avled 1935.
