Anna Bohlin var översättare, pedagog och föreningsaktiv, särskilt i kvinnoföreningar och i kyrkliga sammanhang. Dessutom var hon folkbildare – bland annat var hon 1983 med om att starta Seniorakademin i Lund.
Anna Bohlin växte upp i ett hem med tre äldre halvbröder och en skara yngre helsyskon, varav fyra levde till vuxen ålder. Fadern, Enar Sahlin, var rektor vid läroverket i Falun, där familjen hade kontakt med såväl Selma Lagerlöf som Carl Larsson. Efter flytten till Stockholm 1907 började Anna Bohlin sin skolgång i Anna Sandströms skola, och tog sedermera studentexamen som privatist. Tack vare ekonomiskt stöd av professorskan Anna Geijer kunde hon fortsätta sina språkstudier utomlands: först vid Sorbonne i Paris, där hon också arbetade i bank, och senare i Wien, med ett kort mellanspel som au pair i England. Vid hemkomsten skrev hon år 1922 in sig vid Uppsala universitet och inledde sitt långa föreningsliv med att vara sekreterare i Uppsala kvinnliga studentförening, där Anita Nathorst samtidigt valdes till ordförande. Tillsammans med bland andra Karin Boye deltog hon i aktiviteter som teater och körsång. Hon blev också ledamot av styrelsen för Kristliga Studentförbundet i Uppsala. I början av 1923 tog Anna Bohlin en filosofie magisterexamen i romanska språk, engelska och tyska. Hon gifte sig i slutet av samma år med docenten i teologi Torsten Bohlin. De fick sex söner, varav en dog vid två års ålder. Makens karriär ledde till skiftande bostadsorter och ansvar, först som professorska i Åbo från 1925 och i Uppsala från 1930, och senare som biskopinna i Härnösand från 1935. Det innebar dock inte att hon begränsade sin verksamhet till hemmet. Själv har hon uttryckt det i en intervju: ”Jag har alltid tyckt att kvinnor ska engagera sig utanför hemmet och inte acceptera att bli skuggor av män.”
Som biskopinna såg Anna Bohlin det som sin uppgift att stödja prästfruar i deras betydelsefulla uppgifter och grundade Härnösands stifts kyrkliga kvinnoförbund, där hon också var ordförande åren 1942—1950. Hon deltog vidare i en rad olika ideella föreningar och tog initiativ till en samarbetskommitté för stadens olika kvinnoföreningar. I Sveriges Husmodersföreningars Riksförbund (SHR, nuvarande Riksförbundet Hem och Samhälle) arbetade hon på såväl lokal som nationell och nordisk nivå. Fredrika-Bremer-Förbundet var ett annat återkommande sammanhang i Anna Bohlins verksamhet och hon var styrelseledamot både i Härnösandskretsen och i Uppsalakretsen. Vita Bandet var emellertid den kvinnoförening som hon ägnade mest tid i egenskap av instruktör och senare riksordförande åren 1955—1969, samt ledamot av världsföreningens styrelse. Flyktingfrågor var viktiga för Anna Bohlin och hon engagerade sig i Röda Korset, Kvinnoföreningarnas flyktinghjälp, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF) och Amnesty International. Under studietiden i Uppsala arbetade hon som sekreterare vid Svenska Missionsstyrelsen och förblev livet igenom intresserad av missionsfrågor, bl.a. som ordförande för Svenska Kvinnors Missionsförening (SKMF) i Härnösand, 1936—1947, och som sekreterare i Svenska Institutet för Missionsforskning i Uppsala, 1952—1954. Dessa olika uppdrag genererade en mängd föredrag och ett antal artiklar, publicerade främst i kristna organ som Vår Lösen.
Redan på 1920-talet inledde Anna Bohlin en verksamhet som översättare, vilken sporadiskt skulle fortsätta i 50 år och omfatta översättningar från franska, engelska, tyska och danska. Det första stora verk hon översatte var litteraturvetarens Bernhard Bouviers serie föreläsningar över den schweiziske diktaren och filosofen Henri-Frédéric Amiel, 1925. Det följdes av översättningar av Søren Kierkegaards Till självprövning, 1926, och Søren Kierkegaards dagbok, 1928. Den existentiella tematiken dominerade, men fick en motvikt i exempelvis den färöiska romanen Älven forsar, 1954, av Adrian Johansen och den amerikanske författaren Nathaniel Wests satiriska 1930-talsroman Fru Hjärtesorg, 1955, under pseudonymen Anna Rapp. Psykiatrikern Maxwell Jones Samhällspsykiatri: att vidareutveckla det terapeutiska samhället, 1973, blev en av hennes sista översättningar.
Efter makens död 1950 utvecklade Anna Bohlin sitt pedagogiska arbete, både som lärare i moderna språk vid läroverk på olika platser i Sverige och som folkbildare. Som pensionär sökte hon frivilliga uppgifter inom kyrkans ram: hon medverkade i den ekumeniska verksamheten vid Årstakyrkan och fick av ärkebiskopen venia att predika och leda gudstjänster i sjukhuskyrkan vid Ulleråkers sjukhus, båda i Uppsala. Hon deltog också i att starta Jourhavande Medmänniska för Stockholms innerstad. Hennes egen kunskapstörst blev aldrig stillad: även i hög ålder företog hon långa resor runt om i världen och tog kurser vid universitetet. Över 200 vaxdukshäften finns bevarade med anteckningar från hennes omfattande läsning, och hon drevs av en vilja att förmedla kunskap vidare. Under sina sista år i Lund tog sig den drivkraften uttryck i arbetet med Seniorakademin på uppdrag av Medborgarskolan. Anna Bohlin fungerade som dess första ordförande och ledde dessutom studiecirklar i vitt skilda ämnen, från engelska dramer till samtalsklubb för ensamma.
