Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Anna Mathilda Charlotta Branting

1855-11-191950-12-11

Journalist, författare, kritiker

Anna Branting var en betydande litteratur- och teaterkritiker och under sin livstid även en uppskattad romanförfattare.

Anna Branting växte upp i Klara församling i Stockholm, där hennes far var poliskommissarie. Hon hade fyra äldre bröder, varav två blev mycket framgångsrika. Till skillnad från sina bröder fick Anna Branting ingen högre utbildning. Hennes studier i olika flickskolor avslutades då hon var sjutton år. Därefter placerades hon i en prästgård i Roslagsbro för att lära sig hushållsarbete. Hon förlovade sig snart med kyrkoherdens yngste son, Per Alfred Brolinson. Efter några år bröt hon emellertid förlovningen. Tjugotvå år gammal ingick hon äktenskap med löjtnant Gustaf von Kræmer. Äktenskapet blev mycket olyckligt, bland annat på grund av von Kræmers våldsbenägenhet, och äktenskapet upplöstes 1883. De fick tre barn tillsammans, varav ett endast levde en kort tid. Dottern Vera von Kræmer blev, liksom sin mor, en framgångsrik journalist och romanförfattare.

Anna Branting gifte så gott som omedelbart om sig med Hjalmar Branting, sedermera den förste socialdemokratiske statsministern i Sverige, som hon känt sedan ungdomen. Med honom fick hon barnen Georg Branting och Sonja Branting-Westerståhl. Äktenskapet med Hjalmar Branting innebar även början på en yrkeskarriär som journalist. Hjalmar Branting, som var redaktör för den nystartade tidskriften Tiden, enrollerade henne som skribent i denna. Hon skrev kåserier och teater- och litteraturkritik under pseudonymen Vox. Det är dock pseudonymen René, som hon antog då hon 1886 började skriva i den nystartade Social-Demokraten, som kommit att bli förknippad med henne.

Anna Branting hade en särpräglad, rapp och lite ironisk stil, som gjorde henne till en uppmärksammad och nydanande litteratur- och teaterkritiker. Hon var frimodig i sina omdömen och blev både uppskattad och hatad. Hennes ambition var dock att skriva skönlitterär och 1893 debuterade hon med romanen Lena. En bok om fruntimmer, som fick ett gott mottagande. Den är en på många sätt tidstypisk roman om kvinnans motsägelsefulla situation i det nya moderna samhälle som håller på att växa fram. Otillfredsställd i sitt äktenskap och med en stark önskan om ett annat liv är Lena ändå oförmögen att frigöra sig. Brist på utbildning lägger ekonomiska hinder i vägen, men framför allt är det hennes stora känslighet, förfinade och bekväma vanor och en ömtålig konstitution som får henne att hellre söka döden än att bryta upp. I den året därpå utgivna novellsamlingen Sju martyrer. Berättelser från den husliga härden återkom Anna Branting till sin kritik av kvinnans position i det samtida familjelivet.

Under de följande åren var Anna Branting mycket verksam som litteratur- och teaterkritiker. År 1892, då maken avgick som redaktör för Tiden, började hon i stället skriva i Stockholmstidningen, där hon verkade till 1909, då hon blev uppsagd. Hon återgick därefter till att skriva i Social-Demokraten.

År 1901 återkom Anna Branting som romanförfattare med Staden. En sedeskildring ur stockholmslifvet. Romanen, som utspelar sig i journalistmiljö, handlar om en äktenskapskris. Den har en självbiografisk bakgrund i den kris som det brantingska äktenskapet genomgick då Hjalmar Branting bekänt att han ofta varit otrogen och hade ett förhållande med en kvinna som väntade hans barn. I romanen spelar klass och kön en stor roll. Den unga medelklasshustrun reser hem från sommarhuset en sen kväll för att överraska sin älskade make. Hon skyndar genom gatorna till ljuden av mäns grova kommentarer om henne och gatans kvinnor. Väl inne i lägenheten hör hon samma ljud från sin egen sängkammare. Romanen fick lysande recensioner. Som kritikern i Svenska Dagbladet, den unge David Sprengel, påpekade var den något nytt i hennes författarskap. Tillsammans med de, senare utgivna, brev hon skrev till Sprengel utgör den en litterär höjdpunkt i hennes författarskap.

I sina senare romaner, Fåfänglighet, 1910, och Valérie, 1912, utgivna under eget namn, skildrar Anna Branting återigen kvinnans otillfredsställelse i det moderna samhället. Det är emellertid inga kvinnosaksromaner, snarare framställs kvinnornas oförmåga att leva som vore de orsakade av öde och biologi.

Då Anna Branting var 90 år gammal gav hon ut boken Min långa resa: boken om Hjalmar och mig, med glimtvisa berättelser om hennes liv med Hjalmar Branting.

Anna Branting avled 1950 och är begravd på Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm.


Lisbeth Larsson



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Anna Mathilda Charlotta Branting, www.skbl.se/sv/artikel/AnnaBranting, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Lisbeth Larsson), hämtad 2018-12-18.




Övriga namn

    Gift: von Kræmer
    Flicknamn: Jäderin
    Pseudonym: Vox, René


Familjeförhållanden

Civilstånd: Änka
  • Mor: Charlotta Gustava Holm
  • Far: Erik Jäderin
  • Bror: Carl Gustaf Jäderin
fler...


Utbildning



Verksamhet

  • Yrke: Journalist, litteratur- och teaterkritiker, bl a Tiden, Stockholmstidningen, Social-Demokraten
  • Yrke: Författare


Kontakter

  • Kollega: Emil Kléen
  • Kollega: Axel Wallengren
  • Kollega: Bengt Lidforss
fler...


Bostadsorter

  • Födelseort: Stockholm
  • Stockholm
  • Dödsort: Stockholm


Källor

Litteratur
  • Svanberg, Lena, Anna Branting, Bonnier, Stockholm, 1987

  • Leopold, Lennart, 'Ett kvinnligt framtidsideal: (Anna Branting)', Skönhetsdyrkare och socialdemokrat., S. 242-263, 2001



Vidare referenser